Född av blod

Kul att få veta lite om Primus bakgrund, hoppas att vi får se mer av det i framtiden!

Sitter och undrar om Primus och Phantus båda ursprungligen kommer ifrån Italien eftersom namn som slutar på "-us" är typiskt fornromerska. Bara en liten fundering.

Jättebra kapitel, jag ser verkligen fram emot nästa!

Åh, tack för allt fint ni skriver till mig Blir så himla glad! Och kul med lite nytt folk LittleButterfly med din fråga om deras ursprung har jag fått en ny idé Det tackar jag för
***
Hade egentligen tänkt lägga upp ett nytt kapitel igår, men tiden försvann Men ni ska självklar få era kanelbullar i alla fall

***
Kapitel 5
”Trevligt att träffa er, fröken Eleonora”, sa Phantus artigt och kysste min hand.
”Det är trevligt att träffa er också”, förkunnade jag lika artigt även om alla de här artigheten kändes som vanor från en svunnen tid.
”Jag måste medge att du har bättre smak än vad jag trott, bror”, Phantus lät sin blick glida över min kropp. ”Mycket bättre smak.”
”Okej, om du ska börja dregla över henne kommer jag att slänga ut dig”, varnade Primus och jag tyckte att jag hörde en dov morrning från honom.
”Bara lugn, jag kan skaffa mig kvinnor utan att stjäla från någon annan”, svarade Phantus och höjde händerna som för att bevisa att han gav upp.
”Ha! Du ta kvinnor från andra varje gång du tömmer någon av dina sängvärmare på hennes blod”, hånade Primus och drog mig närmare intill sig.
Jag kände att det här var på väg att spåra ut. Primus såg ut att kunna slänga sig över sin bror om han tog ett enda felsteg, medan Phantus såg ut att vilja korsa den gräns som skyddade honom från hans broders vrede. Därför valde jag att bryta deras konversation.
”Bröder?” frågade jag. ”Inte har du sagt något om någon broder, Primus.”
”Jag förväntade mig inte att han skulle komma heller”, svarade Primus utan att ta blicken från Phantus. ”Innan min skapare dog hann han skapa en till vampyr och här ser du resultatet”, han slog ut med handen mot sin bror. ”Men han fick inte lika mycket tid med vår skapare och behöll därför sin Casanovastatus som han haft som människa.”
”Ett av mina mest ädla drag”, Phantus såg nöjd ut även att man tydligt hörde föraktet i Primus röst.
”Ädelt, ja”, sa Primus syrligt.
”Jag tycker vi går in och sätter oss i salongen”, förkunnade jag som en värdfru. ”Inte ska vi stå här i hallen och prata”, utan att vänta på något svar tågade jag iväg mot salongen.
Jag struntade i att sätta på mig skorna utan satt mig bara ner i soffan på nytt och lät kjolen drapera mina bara fötter. De båda vampyrmännen kom in efter mig utan att klaga på mitt beslut att flytta oss från hallen.
Salongen lystes upp av både månljuset utanför och stearinljusen i den vackra ljuskronan med sina kristallprismor. Männens hud glittrade samman med kristallerna och jag visste att jag glittrade på samma sätt. De kallade sig bröder och hade samma skapare, men de var olika som natt och dag. Ändå tillhörde båda natten.
Primus gick fram och satt sig vid min sida medan Phantus satt sig i den matchande stolen bredvid.
”Vad är det som hänt?” frågade Primus utan omsvep.
”Får inte en man söka upp sin bror utan att det ska ha hänt något?” frågade Phantus sårat.
”Du söker aldrig upp mig utan anledning. Antingen behöver du hjälp eller så har det hänt något som du tycker att jag borde veta.”
”Du har rätt”, Phantus ryckte på axlarna. ”Men den här gången är det inte som Paris för några år sedan.”
”Vad hände i Paris?” undrade jag nyfiket.
”Phantus hamnade i bråk med en av stadens vampyrgrupper”, svarade Primus och skakade på huvudet. ”Han sökte upp mig för att jag skulle skydda honom.”
”Det gick i alla fall väl till slut”, om Phantus varit en vanlig människa hade han nog rodnat där han satt. ”Men så är det inte den här gången. Den här gången är jag här för att varna dig för att en religiös orden blivit väldigt aktiv i närheten. De har alla redan dödat två vampyrer och har snabbt tagit makten i flera småbyar.”
”Vi ska hålla våra pigga ögon öppna”, försäkrade Primus lugnt.
Han verkade inte ta det hans bror sa riktigt på allvar. Men om man levt i över 600år så antog jag att man inte blev så lättskrämd av vad människor kan hitta på. Hans lugn gjorde även mig lugn och mina varningsklockor som börjat ringa klingade bort.
”Så, nu när det var sagt, vem vill följa med ut och göra gatorna osäkra?” Phantus hade lämnat det förorättade och allvarliga bakom sig. ”Ni har väl inte ätit något än?”
”Nej, det har vi inte”, svarade Primus utdraget. ”Men jag måste fråga min dam innan jag kan lova något”, han tittade ner på mig.
”Jag har inget emot att gå ut en sväng”, svarade jag med ett leende. ”Men jag måste först gå och göra mig i ordning”, jag gjorde en gest mot min klädsel och reste mig upp. ”Det tar bara en minut.”
Jag skulle börja gå mot trappan till övervåningen när jag stoppades av en hand runt min handled. Håret stod ut som en röd slöja runt mig när jag vände mig om på nytt.
Det var Primus som tagit tag om mig och såg upp på mig. Jag var först lite förvirrad över vad han kunde vilja, men såg snart det i hans ögon. Jag böjde mig ner och pressade mina läppar hårt mot hans. Vi hade varit på väg att göra något helt annat innan Phantus kommit och nu fick vi båda nöja oss med en het kyss där Primus hand gled över min rygg och rumpa.
”Slå inte ihjäl varandra medan jag är borta”, sa jag efter att ha släppt Primus.
Jag blev stående framför garderoben en stund. Vad skulle jag ha på mig? Hade inte Primus hjälpt mig tidigare hade det tagit mig en halv evighet att välja den lila klänningen jag bar nu. Det fanns så många klänningar att välja mellan att jag nästan fick ångest av att bara få välja en att ha på mig. Men jag tog mitt förnuft till fånga och tänkte att den klänningen jag inte använde idag kunde jag använda imorgon. Därför blev det en mörkröd, nästan svart, klänning med band som gick runt axlarna istället för över. Över det röda tyget gick en helsvart spets som skapade ett blommönster över klänningen. Jag satt på mig ett par svarta skor med klack och flätade mitt röda hår och lade upp det på huvudet. När jag speglade mig kunde jag konstatera att jag var riktigt vacker. Jag kom på mig själv med att undra hur Primus skulle reagera när han såg mig. Det skulle jag snart få reda på. Med ett svart parasoll med röd volangkant i handen gick jag ner.
”Då kan vi gå”, förkunnade jag och klev in i salongen.
Primus och Phantus satt där jag lämnat dem, båda tillbakalutade och inne i en diskussion men tack och lov var den inte så hetsig som den som de haft innan.
”Oj”, var Phantus kommentar om min uppenbarelse. ”Definitivt bättre smak än jag trott.”
Primus var så snabbt framme vid mig att jag hade svårt att se honom även att min syn var väldigt bra. Han hade rört sig så snabbt att han bara varit en krusning i luften.
”Du ser underbar ut”, sa han med låg röst.
Han stod lutad över mig, så nära. Jag fick en känsla av att han nästan ångrade att vi skulle ut. Han ville nog ha mig någon annanstans än ute blad folk.
”Tack”, sa jag lite blygt och såg ner i marken.
Jag var säker på att jag inte hade några erfarenheter av män från mitt tidigare liv och att Primus var den enda som jag känt så här starkt för. Jag ville att han skulle tycka att jag var vacker och att jag var den enda han ville komma nära.
Primus lade sin hand under min haka och drog upp mitt huvud så att han kunde se mig i ögonen. Han böjde sig djupare ner över mig. Våra läppar möttes i en hård kyss.
”Okej, nu räcker det”, Phantus avbröt vår kyss. ”Nu går vi”, med de orden tog han täten. Primus höll gentlemannamässigt upp dörren för mig när jag skulle gå ut. Så erbjöd han mig sin arm när vi började gå nerför gatan.
Vädret var klart och härligt. Det fanns inte ett enda moln som kunde hindra halvmånens ljus från att silas ner. Jag kunde inte avgöra vilken temperatur det var, men jag kände inget behov av att sätta på mig mer kläder. Istället öppnade jag parasollet och lade det mot ena axeln. Trots att mina minnen inte riktigt var kvar visste jag fortfarande hur jag skulle föra mig, även om jag struntat mycket i det under det senaste dygnet.
Vi kom ut på en vältrafikerad gata, där droskor körde åt olika håll och många fotgängare gick på gångstället. När folk såg oss såg de ett välklätt sällskap med två gentlemän och en ung fröken. Det var inget konstigt eller uppseendeväckande över oss mer än att vi alla var exceptionellt vackra och glittrande. Jag såg nog hur människorna stirrade efter oss.
”Nå, Phantus, var ska vi gå?” frågade Primus efter att vi gått i några minuter. ”Du är experten på det här området.”
”Onekligen”, höll Phantus med. ”Då tycker jag vi går till Guldkornet. Det är alltid rikt folk och alltid god dryck.”
Ingen som hörde Phantus skulle tro att dryck inte innebar vin eller cider. Enbart en annan vampyr skulle anan att ”dryck” innebar blod. Hans ord fick dock både mig och Primus att småle.
”Guldkornet får det bli”, förkunnade Primus.
***
Jag vet inte Jag tycker nog inte själv att det här kapitlet var så bra Men det måste vara med för att vi ska komma vidare

Jag älskar kapitlet! Jätte bra!

suveränt fortsätt så

Det första samtalet mellan Primus och Phantus var intressant, det kändes lite som en maktkamp, nästan som om de vore rivaler, vilket i och för sig en del bröder faktiskt är, åtminstone då och då. Och så fick jag en rolig mental bild när jag slogs av tanken att Primus påminde lite om en hund som håller på att märka ut sitt revir.

Tänkte bara anmärka på att det heter ”orden”, utan något r. Skriver du ”ordern” är det detsamma som en befallning eller uppmaning i bestämd form.

Det var lite kul att se att den typiska kvinnliga beslutsvåndan vad gäller kläder inte har gått förlorad efter övergången till vampyr för Eleonora.

Så jag gillade kapitlet, även om du själv inte var så nöjd med det, tycker att det är skönt med ett och annat lite lugnare kapitel emellanåt. Jättebra!

Va bra att ni gillade det även att jag tycket lite sådär Tack för att du hittar mina stavfel LittleButterfly. Det blir mindre för mig att rätta när jag sedan renskriver igen

Vill meddela att novellen nu är färdigskriven Den är långt ifrån klar då jag inte ens börjat renskriva, men själva skrivandet är över Både lite sorgligt och roligt på samma gånge Totalt blev det 36 skrivna word-dokument
***
Kapitel 6
Det tog oss fem minuter att gå till värdshuset Guldkornet, ett välskött hus mellan en lanthandlares kontor och en förvaringslokal för ett bryggeri på samma gata. Det lyste välkomnande från de stora fönstrena ut mot gatan och dörren stod öppen så man kunde känna doften av mat och höra ljudet av glada människor. Jag fick en skymt av besökarna innan jag själv klev in och såg att alla var välklädda och välfriserade. Phantus hade vetat vad han pratat om.
”Välkomna till mitt favoritställe”, Phantus slog ut med händerna när vi stod i dörren till Guldkornet. ”I alla fall för stunden.”
”Tills du gör bort dig och inte kan sätta din fot här igen, menar du”, retades Primus.
”Något i den stilen ja”, sa han inte lika glatt.
Det fick mig att le medan jag lät blicken svepa över rummet. Det var stilrent inrett, med blankpolerade träbänkar och stolar med klarröda sittkuddar, där ägaren ville behålla den pittoreska känslan som gamla värdshus gav. I vanliga fall var värdshus platser för människor som inte hade råd eller kontakter till att vara med på privata tillställningar. Men här verkade det vara societeten som tillbringade kvällen på samma vis som man gjorde förr i världen. Det hade inte jag något emot. Stämningen var mycket lättare än vad den brukade vara på strama sittningar.
”Välkomna”, hälsade en kvinna i gammaldags vit klänning med ljusbrun väst över och förkläde runt midjan. ”Vill ni bli förda till ett ledigt bord?”
”Ja, tack”, svarade Phantus med ett otroligt charmerande leende som till och med fick den erfarna kvinnan framför honom att få en lätt rodnad på kinderna.
”Den här vägen”, hon vände sig bort och började leda vägen mot ett bord som stod djupt inne i värdshusets skänkstuga.
Det var till stor del män som befann sin inne på Guldkornet, men där fanns en och annan kvinna som inte var glädjeflicka. Oavsett kön eller yrke stirrade i princip alla på oss där vi gick mellan borden, med värdkvinnan först, Phantus efter henne och jag och Primus arm i arm sist. Jag hade fält ihop parasollet och höll det nu stadigt i handen.
”Vill ni beställa något med en gång, eller vill ni ha en meny?” frågade värdkvinnan när vi satt oss ned.
”Vi kan nog beställa direkt”, svarade Phantus och tittade på oss för vårt godkännande.
Jag ryckte på axlarna i samma stund som Primus gjorde det.
”Då beställer vi en karaff vin med tre glas”, förkunnade Phantus med ännu ett charmerande leende.
”Kommer direkt”, kvinnan besvarade hans leende innan hon försvann iväg.
Människorna inne i värdshuset hade tappat intresset för oss och återgått till sitt egna. Jag tyckte det kändes bra. Jag var inte helt säker på det här med vampyreriet och ville inte dra till mig allt för mycket uppmärksamhet.
”Slappna av, min kära”, Primus lade en arm om mina spända axlar. ”De ser inte mer än tre fantastiskt vackra människor”, log han och blinkade med ena ögat åt mig
”Vi ska visa dig hur man fixar något riktigt bra att dricka på det här stället, utan att väcka någon misstänksamhet”, försäkrade Phantus med ett konspiratoriskt leende.
Jag visste inte riktigt vad som väntade, men jag anade att det var något bra med tanke på leendena jag fick. Frågande tittade jag upp på Primus och fick ett leende tillbaka.
”Var inte orolig, det här bli roligt”, försäkrade han med låg röst. ”Men du bör veta några saker innan vi ta nästa steg”, hans mun var precis vid mitt öra så ingen annan än jag kunde hör vad han sa. ”Om vi vill behöver vi inte tömma våra offer. Det finns ett slags gift i våra tänder som göra att den som får de i sig svimmar. Allt för att det inte ska bli så mycket oväsen eller motstånd. Minns du när du träffade mig för första gången? Du kanske kände det som om det var något som nästan drog dig till mig? Det är charmauran som står runt oss, som gör oss väldigt lockande för människor. Vissa vampyrer drar till sig sina offer för att utnyttja de sexuellt innan de tömmer dem, medan andra bara tar en tugga och sedan lämnar tillbaka personen till sitt utan några bestående men. Förutom giftet som gör att människan svimmar innerhåller det också ett medel som skapar minnesförlust.”
Alla hans ord gled fram i en fruktansvärd fart. Om jag inte varit en vampyr hade jag aldrig hört vad han sagt. Visserligen hade han aldrig kunnat prata så snabbt om han inte hade varit en vampyr.
”Hängde du med?” frågade Primus utan att flytta sina läppar från mitt öra.
”Helt och fullt”, svarade jag och nickade nöjt.
Primus flyttade sig dock inte efter mitt svar. Han stannade kvar tätt intill mig med ansiktet mot mitt hår.
”Det här är nog inte det bästa stället för att dra av din käras kläder på, bror”, kommenterade Phantus. ”Men det finns rum på övervåningen som man kan hyra.”
”Tack för det, bror”, småmorrade Primus och flyttade lite på sig.
Jag log roat. Deras ordväxling var väldigt underhållande.
Värdkvinnan kom tillbaka till vårt bord med en stor glaskaraff med vin och tre matchande glas på en bricka. Hon serverade oss med snabb skicklighet och lämnade oss igen för att ta hand om ett annat bord.
Jag tittade fundersamt på karaffen med rött vin. Vätskan liknade onekligen blod, men gav inte ifrån sig den metallsöta doften som blod gjorde. Däremot kände jag den doften från alla människor runt omkring oss. Det gjorde mig lite förvånad att jag inte slängde mig över de direkt, så som jag gjort förra natten.
”Varför är jag inte galen över att få i mig blod?” frågade jag Primus.
”Det är bara första natten som törsten är så rivande”, svarade han samtidigt som han sträckte sig efter karaffen. ”Redan andra natten har begäret stillats och man kan tänka klart.”
Han lyfte på den runda kristallknoppen som satt i karaffens mynning. Med vana rörelse hällde han upp vin i de tre glasen utan att spilla så mycket som en droppe. Han puttade över det ena glaset till Phantus och gav mig det andra.
”Skål”, sa Primus och höjde sitt glas.
”Skål”, härmade jag och Phantus och höjde även vi våra glas.
Jag smuttade försiktigt på vinet och upptäckte att det smakade helt okej. Först hade jag trott att enbart blod skulle vara något jag ville dricka, men vin verkade också fungerar. Primus hade berättat att behovet av att äta och drick det som människor åt och drack inte existerade inom vampyrer. Han hade däremot inte berättat att vi mycket väl kunde dricka något annat. Jag tog ännu en klunk av mitt vin.
”Så, har du hittat någon du gillar, Eleonora?” frågade Phantus med ett leende.
”Till vad?” frågade jag oförstående.
”Lukta”, förklarade han och stack näsan i vädret. ”Känn efter var den godaste doften kommer ifrån och se till att den människan kommer till dig.”
”Hur ska jag få någon att ’komma till mig’?” jag såg nog väldigt förvirrad ut för Phantus leende blev bredare.
”Tänk dig det som att du kastar ett lasso mot den människan du vill ha”, Phantus gjorde en svingande handrörelse som om han kastade iväg ett lasso. ”Sedan är det bara att vänta. Jag kan försäkra att med din skönhet kommer varenda blodpåse här inne komma lunkande om du bara viftar med ögonfransarna mot dem.”
Jag gottade mig ett ögonblick åt hans komplimang, innan jag försökte det han förklarat för mig. Med ett djupt andetag och halvslutna ögon fångade jag upp doften av alla besökare. Vissa hade en fantastisk doft, som av de vackraste blommorna, medan vissa luktade hemskt.
Det tog mig bara några minuter att hitta den som luktade allra bäst. Jag vände lätt på huvudet och min blick möttes av ett par gnistrande grå. Den jag valt var en ung man med halmfärgat hår som var kort och välkammat. Han hade en lätt muskulös kroppsbyggand och var kanske en decimeter längre än mig, vilket innebar minst ett huvud kortare är Primus. Jag kunde inte rå för att jag jämförde ynglingen med Primus, eller att mannen förlorade mot min skapare.
Trots det hade mannen något jag behövde och jag skulle bli tvungen att charmera honom för att få det jag ville ha. Därför flyttade jag mig en liten bit bort från Primus för att ynglingen inte skulle få för sig att jag tillhörde någon annan man. Jag slängde iväg mitt mentala lasso och drog in mitt offer.
Phantus hade haft rätt. Jag behövde knappt vifta med mina långa mörka ögonfransar för att mannen skulle komma fram till vårt bord.
”God afton, mina herrar”, sa mannen och bugade sig mot Primus och Phantus. ”Min dam”, lade han till och bugade sig mot mig. ”Har ni något emot att jag gör er sällskap?”
”Självklart inte, unge man”, svarade Phantus broderligt. ”Du är hemskt välkommen.”
Primus flyttade på sig så att mannen kunde sätta sig mellan honom och mig. Jag sträckte mig efter mitt glas och böjde mig lite extra framåt. Det gjorde att lite av mina bröst blev synliga och det hade en direkt effekt på mannen som nyss gjort oss sällskap. Han blossade upp i ansiktet och han lade diskret handen över sitt mellangärde.
Jag visste inte var jag hade lärt mig att förföra män, men jag trodde inte att jag lärt mig något om det i mitt mänskliga liv. Av de minnen jag hade kvar var det bara stramhet och etikett som fanns. Jag undrade om kunskapen helt enkelt kom med vampyrblodet. Förförelse var ju det enda sättet att få föda utan att anfalla någon.
”Ni är mycket vacker, fröken”, mannen hade hämtat sig från chocken och förlägenheten och försökte sig nu på att konversera. ”Den vackraste jag mött.”
”Åh, det tror jag inte på. Ni ser ut som en berest man. Ni har säkerligen sett hundratals vackrare flickor än mig”, både en blygsel och komplimang i ett och samma stycke, oj jag var bra!
”Det är sant att jag sett en hel del”, sa mannen stolt och bröstade upp sig som en ungtupp. ”Men aldrig har jag mött en flicka lika vacker som ni.”
Jag vände bort huvudet i en genant gest. Ingen rodnad syntes på mina kinder, men jag visste att på en blyg ung flickas skulle det göra det. Därför var det viktigt att mannen inte fick se att mina kinder var lika bleka som om han inte sagt något alls.
”Det säger ni bara”, jag fortsatte på den blyga spåret för det verkade fungera bra.
”Nej, jag talar helt sanning”, försäkrade mannen och tog min hand. ”Ni är den mest underbara flickan jag någonsin mött och troligen någonsin kommer att möta.”
Jag vände tillbaka huvudet med ett litet leende på läpparna och gav hans hand en tryckning.
”Det var väldigt snällt sagt, herrn”, sa jag och fladdrade med ögonfransarna på ett väldigt flörtligt sätt.
Jag ville ge honom intrycket av att han vunnit mig med sina vackra ord och att jag var redo att plockas. Att det bara var upp till honom om han också var redo. Med tanke på hur hans byxor buktade utåt på ett väldigt privat ställe trodde jag att han nog var ganska redo.
Jag slängde en hastig blick mot Primus för råd om vad jag skulle göra härnäst. Skulle jag ta med honom upp på ett rum? Skulle jag låta honom tro att det skulle bli något mer än bara vackra ordväxlingar?
Primus visade sina tänder och pekade med två fingrar mot sin hals. Menade han att jag skulle bita ynglingen här inne i skänkstugan? Men om någon såg oss då? Jag såg förvirrat på Primus som bara nickade.
”Nämen god afton, är ni här”, Phantus plösliga ord fick mig att slänga en blick mot honom.
Han var på väg att resa sig upp och gå fram till en vacker ung flicka som nyss gått förbi vårt bord. Där han ställde sig och började flörta med flickan skymde han sikten mellan oss och resten av värdshusets besökare. Jag förstod precis vad han gjorde och det fick ett tunt leende att formas på mina läppar.
Med insikten om vad jag skulle göra vände jag mig mot mannen igen som fått ett lätt oroligt drag över ansiktet. Han såg ut att tro att jag tappat intresset för honom. Men han sken upp när han åter fick min odelade uppmärksamhet.
”Ni är en väldigt tilltalande man, vet ni det?” jag slog ner blicken för att visa att jag inte var van vid att säga så till någon och att jag egentligen inte borde heller.
”Tack ska ni ha”, sa mannen med röst som dröp av stolthet. ”Men inte i närheten av lika tilltalande som ni.”
Jag lyfte leende blicken och såg in i hans ögon. Mina ögon blev oväntat allvarlig, som om jag hittat något oväntat i mannens ögon. Något som gjorde mig helt förtrollad. Långsamt lutade jag mig framåt och gav hans läppar en lätt tryckning med mina egna. Min intima gest fick honom att åter bli röd om kinderna.
Jag visste att jag borde rodna jag också, så för att hindra honom från att se mina kinder och för att samtidigt göra en gest som om jag verkligen rodnade lade jag huvudet mot hans axel. Jag begravde ansiktet mot hans hals och blev nästan berusad av doften från honom.
”Inte ska ni bli förlägen, fröken”, sa mannen med grumlig röst. ”Det är ingen fara.”
Ett skratt var på väg att lämna min strupe. Han trodde verkligen på mitt skådespel! Nåväl, inte mig emot. Det innebar att jag skulle få något att dricka.
Jag öppnade försiktigt munnen och lät mina hörntänder komma fram. Först gled de över hans hud för att jag inte riktigt visste var jag skulle sätta dem, men någon drift inom mig förde mig rätt. Jag satt tänderna rakt i en av blodådrorna i hans hals.
Mannen flämtade till. Han hann inte ens skrika förrän han blev slapp mot min kropp. Giftet i mina tänder fungerade direkt och sände mannen till en djup sömn samtidigt som jag kunde smutta i mig hans blod. Och vilket blod sedan. Det smakade fantastiskt! Det var som den sötaste honungen och av det bästa vinet samman i en magisk kombination.
”Elli, sluta”, en uppmanande röst skar sig igenom töcknet av njutning som lagt sig över mig som ett täcke. ”Du dödar honom.”
***

Underbart bra!

awesome

Super duper bra!!!!!!

Det var kul att se Primus och Phantus gnabbas lite, t.ex. ”Tills du gör bort dig och inte kan sätta din fot här igen, menar du” och ”Det här är nog inte det bästa stället för att dra av din käras kläder på, bror.” Det fick dem att kännas lite som "vanliga" bröder, så att säga.

Och nu ska jag vara jobbig hjälpsam och peka ut lite slarvfel.
" [...] som göra att den som får de i sig svimmar." Bort med a:t i "göra" och jag antar att "de" hänsyftar till giftet, så då ska det ju stå "det."
" [...] för att utnyttja de sexuellt [...] " Här ska det vara "dem" i stället för "de."
" [...] behovet av att äta och drick [...] " Lägg till ett a till "drick."
" [...] Phantus plösliga ord fick mig att [...] " Du råkade nog tappa bort ett t i "plösliga."

Det är intressant att se att Eleonora fortfarande har en del sidor som jag tycker känns förvånansvärt mänskliga. T.ex. när Phantus frågar ”Så, har du hittat någon du gillar, Eleonora?” och hon naivt säger ”Till vad?” Eller som hennes lite skadeglada förtjusning över sina manipulativa förförelsetekniker, det kändes också väldigt mänskligt, långt ifrån moraliskt riktigt, men det är det mycket i människans natur som inte är heller. Människor är ju trots allt rovdjur, precis som vampyrer.

" [...] han lade diskret handen över sitt mellangärde." Haha, jag tror inte att det finns något speciellt diskret sätt att göra det på.

Riktigt bra jobbat (igen)! Jag ser verkligen fram emot att få se vad som kommer hända härnäst!