Sjunde året på Hogwarts

Jag målade klar bilden och reste mig sen och satte mig framför skrivbordet och tog fram papper och penna
Hej. Jag vill att ni kommer till mig klockan tio i morgon. Hoppas ni har det bra. Cara
Jag skickade iväg det till Laura, Dean och Ginny. Visso så kunde jag använda märket men varför plåga dem? Jag reste mig och gick ner mot fängelsehålan där Bella kom ut från Kingsleys cell och jag fick en klump i magen. Lever han ens och hur är de med de andra två? Pappa stod en bit bort och pratade med Rodolphus och jag gick fram till dem
"jag tror dina vänner fattat budskapet nu. Jag skulle råda dig att ta dem till Sankt Mungus" sa min far och jag nickade och de lämnade mig och jag tog ett djupt andetag och gick in till Hermione som låg blödande på golvet och jag föll på knä bredvid henne och hon ryckte till
"lugn det är bara jag Cara" sa jag mjukt och låste upp kedjorna och la henne i min famn tills hon slutat skaka och hjälpte henne sen upp och gick långsamt över till Ron som verkade vara i lite bättre skick
"vad har de gjort med henne" sa han oroligt
"jag vet inte men Bella har nog gjort sitt. Vänta här så hämtar jag Kingsley" sa jag och låste upp Rons kedjor och gick över till Kingsley som låg medvetslös på golvet och jag undrade hur det var med honom. Jag befriade honom från kedjorna och viftade sen med staven så han svävade framför mig och gick tillbaka till de andra tog tag i dem och transfererade oss till sjukhuset och botarna kom fram till oss
"ta hand om dem nu" sa jag när de tänkte säga något och det blev ett fart på dem och de skrev brev till deras familjer och jag undrade hur långtid de skulle ta för dem och komma hit. Jag satte mig på en stol och drog upp benen till hakan och var glad över att de levde

En uggla kom flygnade med medelande till mig och Ginny.
- Ja, då börjar vi jobba imorgon, sa jag med ett halvt leende till Ginny och i nästa sekund kom ännu en uggla som landade vid Molly.
- Ron är på Sankt Mungus, sa hon panikartat och transfererade sig iväg.
- Bäst i följer efter, sa Arthur och vi transfererade oss iväg.
En botare visade oss vägen till Rons säng där Cara satt.
Hela Weasleys gick fram till Rons säng, jag såg mig om och såg Kingsley.
Han verkade vara medvetslös men okej, jag gick fram till Cara och log.
- Hur är det med dig?, sa jag till henne.

Jag såg på familjen Weasley och flyttade mig lite så de fick hälsa på Ron ifred. Jag såg upp på Laura och ryckte på axlarna
"jo det är väll bra. Jag är lite orolig för dem bara" sa jag och såg på sängarna "jag visste att pappa skulle straffa dem men inte så här illa" sa jag och suckade lite och log sen svagt mot Laura "hur är det med dig då? Gör märket fortfarande ont?"

Jag såg på sängarna och nickade.
- Men de flesta har ändå kommit lindrigt undan, hade det inte vart för dig så hade nog de flesta vart döda, sa jag och log svagt.
- Jo, det är väll bra eller så bra man kan må.
Du ska veta hur skönt det var att komma hem och ducha, få nya kläder, mat och sova i en säng, det gör att man känner sig som en människa igen, sa jag lätt och såg ner på märket.
- Lite ont gör det men inte så farligt, det är inget jag märker om jag inte tänker på det, sa jag och gick fram till Kingsley han hade börjat röra på sig.

Jag nickade och lo svagt "jag vet det och jag är glad för det. Jag vill inte se nån dödad eller jo vissa typ Pansy" sa jag tort och nickade sedan "jag förstår det. Jag hade jätte dåligt samvete för att jag fick sova i mitt rum medan ni sov i den där kalla hemska hålan" sa jag och rös till och log sen "det kommer sluta göra ont helt snart. Men jag antog att det fortfarande skulle göra lite ont och det var därför jag inte kallade på er med hjälpa av märket. Brev duger lika bra" sa jag leende och såg sen på Kingsley och hoppades han skulle vakna

- Ja, brev funkar utmärkt fortsätt med det sen också så blir jag glad, flinade jag åt Cara och tog Kingsleys hand.
Han rörde på sig och mumlade något ohörbart.
- Snälla Kingsley vakna, sa jag bedjande och ställde mig sedan upp.
Ett gammalt par och en yngra kvinna kom fram till hanns säng.
Jag antog att det var hanns föräldrar och hanns syster, eller var det hans tjej?.
Jag visste inte om han hande nån, ven vem vet?
Jag drog fram en stol och satte mig vid Cara men såg sedan på henne.
- Kallade du hit Hermiones föräldrar?, vet de ens om att hon existerar?, gjorde inte hon nått med deras minne?, och mugglare hit låter inte smart, sa jag och tittade på henne.

jag log roat "Ja det tänker jag göra med, om det inte är akut" sa jag och ryckte på axlarna och såg sen på Kingsleys besökare och hoppades han skulle bli okej, pappa hade inte behövt skada honom så allvarligt! jag såg sen på Laura
"Botarna skrev nog ett brev till dem och om ja gminns rätt bor de nu i Australien och nej de vet inte vem Mioni är. och jag antar att det är lika bra att vänta med att fixa allt det förens hon blri bättre för om hon nu skulle ja..." jag avslutade inte meningen utan såg sen på henne ´där hon låg i sängen och suckade sedan "I vilket fall så är det jobbigt för dem om hon nu inte skulle vakna och jag vet inte vad Mioni vill göra. jag tror inte hon vill att hennes föräldrar ska bo här" sa jag uppriktigt och undrade vad min far skulle göra med alla mugglare. jag såg hur Kingelsy familj viskade något och såg sen på mig och jag förstod att det här inte kunde sluta bra.
"Det här är ditt fel!! hade det inte varit för din far hade han inte legat här" skrek tjejen och jag svarade inte, det var ju sant "Jag hoppas du är nöjd nu" sa tjejen argt
"Nej" svarade jag och reste mig upp "Bäst jag lämnar er en stund, medela mig i fall något händer" sa jag och lämnade rummet och gick ner till cafeterian. jag förstod tjejen hon hade all rätt att vara arg. jag hade varit lika arg när de skadat Draco. jag tog en kopp te och satte mig i en soffa och hoppades av hela mitt hjärta att de andra skulle bli bra

Jag nickade åt Cara när hon gick, det var synd om henne hon försökte göra allt bra men folk misstrodde henne.
Men samtidigt hade hon haft ett val, hon kunde ha dödat sin far.
Jag suckade och gick fram till Ron som verkade okej.
Han log och åt massa chockladgrodor som Fred och George hade haft med sig.
Kingsleys familj satt där och muttrade, men jag orkade inte bry mig.
Kingsley fick förklara allt när han kvicknade till, om han kvicknade till.

Jag fingrade på te koppen och stirrade rakt fram. Jag hörde nån komma in i cafeterian och sen vända. Hela världen eller i alla fall England kommer vända när de får syn på mig, tänk att folk redan har fått reda på vem jag är. Ingen kommer någonsin se mig som bara Cara igen. Alla kommer gå på tå runt mig, ja eller alla utom mina vänner och jag är glad för att jag lärde känna dem innan. Det var kanske inte så smart o låta pappa vinna? Men varför inte? Min familj lever, mina vänner lever och jag behöver inte oroa mig för något längre. Så ja egentligen kan det inte bli bättre och om folk ska förvänta sig att jag ska vara elak och ond kanske jag ska bli det med? Jag tog en klunk te och reste mig och lämnade sjukhuset och gå längs gatan. Hände det något skulle de få tag på mig på nått sätt. Jag var väll den enda som kunde gömma mig helt när pappa var färdig med att ge folk märket. Jag tittade i några fönster och undrade om jag skulle köpa något

Hermione började röra på sig och Ron klev genast ur sängen och gick fram till henne.
- Bäst vi lämmnar dem ensamma en sund, sa Molly och knuffade ut oss ur rummet.
- Mot cafeterian, sa Fred och vi styrde stegen dit.
Vi tog alla något och satte oss ner vid ett bord, och stämmningen blev åter tryckt.
Alla satt och tänkte på sitt eget och ingen ville helst ta upp det som hade hänt.
Jag såg mig om i cafeterian och ndrade hur många som skulle överleva och hur många skulle bli dödsätare.
Och villken rang skulle alla få, ingen skulle nog komma in bland de högsta, de nuvarande, men vem visste villka som skulle bli bra dödsätare.