Sjunde året på Hogwarts

Jag såg olyckligt på Laura och log mot henne för att lugna både henne och mig
"hon ser ganska skrekslagen ut" sa min far roat
"det är väll klart hon är, vad tror du egentligen" sa jag trött
"nåja, men jag kan inte minnas henne så här tyst nån gång innan" sa han och vände sig sen mo Laura "jag minns att du sa för ett tag sedan att du skulle byta sida om jag vann och det verkade som du höll ditt löfte. Tur för dig och ja för mig eftersom de andra följde dit exempel. Men se inte så skrämd ut, jag tänker inte straffa dig, utan snarare belöna dig eftersom du bytte sida friviligt, först och för att du hjälpt Cara. Men först måste jag veta dina avsikter och vad du har för, låt oss kalla det framtidsplaner" sa han och såg på Laura och jag undrade vad hon egentligen tänkte

Jag såg skräckslaget på dem, men lugnade mig en äning när jag hörde hanns ord.
Ja, det verkade ju lugnande i alla fall, jag slappnade av ytterligare och tänkte efter.
- Ja, mina planer att bli auror verkar ju ha grutsas, sa jag och funderade vidare.
- Sen ja, jag vet inte jag hade väll tänkt att söka in till nått Quidditchlag, men nu när du vann så vet jag fakriskt inte.
Det var ju inte precis som om jag har tänkt mig det här som min framtid, men nu är det så och det är väll bara att göra det bästa utav det, sa jag och såg sedan på dem jag märkte att min talförmåga hade kommit tillbaka.

Jag såg undrande på min far, vad hade han egentligen tänt sig? Vi hade ju aldrig pratat om vad som skulle hända om han vann
"jag skulle ju i och för sig behöva aurorer men jag tror du är för hederlig för att jaga o döda mugglare" sa min far fundersamt "och quidditch är bara en lek! Nej quidditchen kommer knappast i första taget" sa min far och drack lite vin
"Laura får jobba för mig det vet du redan" sa jag allvarligt och såg på min vän och log lite
"du har sagt det ja, men du vet inte ens vad din avdelning ska göra" sa han och såg på mig
"inte än men jag har några idéer, men vi kan ta dem sen" sa jag lugnt
"så du vill att hon arbetar för dig?" sa min far fundersamt
"ja det vill jag. Laura är en av de få personer som jag litar på med mitt liv och jag vill ha såna personer runt mig och hon är smart så jag kan behöva hennes hjälp. Jag vet att jag bestämmer oroa dig inte för det" sa jag när han tänkte avbryta mig
"verkar som du har fått jobb Laura" sa min far ironiskt "Snape" ropade han och mil gudfar kom snart in i rummet och bugade
"du ska få i uppdrag att ge våra nya, låt oss kalla dem anstånds märket" sa min far och log roat mot Laura "välkommen" sa han och jag himlade med ögonen ochreste mig från stolen och gin fram till min vän
"vänta på mitt rum sen, Draco är där" sa jag och kramade om henne och Snape tog med henne ut och jag satte mig i stolen
"Yaxley hämta nästa" ropade min far och jag hörde Yaxley gå iväg

(du får jätte gärna om du orkar vara den goda sidan?)

Jag såg på dem och suckade en aning, jag gillade inte att folk bestämde min framtid.
Men vad skulle jag göra?, det verkade ju ändå en ganska bra idé att jobba för Cara.
Jag nickade åt dem och följde med Snape ut.
- Det här kommer att göra ont, sa han och drog upp min ärm och jag bet ihop för att inte skrika.
En hemsk smärta kännde jag där Snapes stav brände in märket, det blödde en aning när han slutade och han nickade.
- Ja, välkommen då, sa han alvarligt och jag gick upp till Caras rum där Draco väntade.
- Laura, du lever, sa han och jag kramade om honom han såg förvånat på mig men kramade mig tillbaka.
- Såja det kommer att ordna sig, och märket kommer snart att sluta svida jag lovar, sa han och satte mig ner i soffan och satte sig vid mig.
Jag undrade hur det skulle gå för de andra, de skulle nog inte klara sig lika bra.

(Jag måste sova nu, god natt ♥ )

( Jo, det kan jag absolut göra )

(vad bra :p jag tror du är bättre på det än jag xD natti natti ♥ )

Jag såg efter Laura och önskade att det fanns ett annat sätt men jag var glad över att hon i alla fall skulle få jobba för mig. Alla skulle inte få det. Yaxley kom in med Luna och hon såg skräckslaget på oss. Yaxley bugade och försvann
"så vem har vi här?" sa min far
"Luna Lovegood" sa jag
"om jag minns rätt så ska du sitta inspärrad i Malfoys fängelsehåla" sa han kallt och hon vek ner blicken
"jag befriade henne för et tag sedan" sa jag lugnt och min far så på mig men sa inget om det
"så Luna" sa han kyligt "nu vill jag veta varför du tvekade innan du gick över och vad du har för framtidsplaner" sa han rost och jag såg på honom, han verkade ha väldigt roligt. Jag undrade vad jag skulle göra med Luna

( Japp, jag tar de goda så tar du de onda Föresten om inte vi får samma märke som dödsätarna så borde märket typ se ut som ett svärd eller stav som en orm är omlindad om. Vi blev ju liksom slagna i kriget )

Lunasåg ner i marken och undvek dem med blicken.
- Ni förstörde våra snargalufsplantor och du har narglar omkring dig det är inte ett gott tecken, sa Luna med drömmande röst.
- Jag hade tänkt att åka till Sverige och leta efter skrynkelhonade snorkacken med pappa, men nu vet jag inte, sa hon svagt och såg ner i golvet.

(det beror ju på, det är ju mer förnedrande om ni får märket ni inte vill ha o jag är de onda mer min grej)

Min far såg på Luna
"är hon verkligen på riktigt?" sa min far kallt
"Luna är speciell men hon är på riktig och väldigt begåvad" sa jag lätt och min far funderade
"ja begåvade människor är alltid användbart" sa min far och funderade en stund och Luna såg nervöst ner i golvet och jag undrade vad min far skulle säga till henne
"jag skulle behöva nån som jobbar med förbannelser" började min far och jag såg på honom "är du intresserad?" sa han, vad har hon för val

( Ja, vi kör på dödsätarmärket )

Luna nickade och såg ner i golvet, vilket val hade hon egentligen?

( Blev kort, kom inte på nått mer )

(haha ja eller hur xD det gör inget :p)

"jag visste att du skulle vara en smart flicka" skrattade min far elakt och jag himlade med ögonen "Snape" ropade min far och Sev kom ut och så på Luna och nickade
"Sev ta henne till mitt rum sen" sa jag allvarligt och han nickade och tog med Luna ut
"Yaxley" sa min far och jag hörde hur han rörde på sig utanför och undrade vem som skulle stå på tur och jag undrade hur lång tid det skulle ta

Yaxely knuffade in tvillingarna.
- De vägrade att skilja på sig, sa Yaxely kort och såg på Fred ochg George.
Sedan bugade han sig och gick ut.
Tvillingarna såg på Cara men lät blicken bara svepa över Voldemort.