Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel ville tro att hon inte hade rätt, men ändå kunde han inte säga emot att han var desto äldre än henne och därav borde vara starkare. Själv hade han inte mer än pratat med honom någon gång och hade inte dirket någon egen uppfattning om hur stark han var, så hon borde ha desto bättre koll med tanke på hur nära de jobbat.
"Vilket är precis varför jag borde få hjälpa dig", sade han envist, själv tvivlade han inte på att han i vanliga fall skulle kunna vara en övermäktig utmaning för Aiden - han var en av de något äldre fallna och det var en anledning till att just han var ledare. Mer än att han bara var en bra ledare om man frågade honom, då. Men han trodde faktiskt att man skulle få samma svar också ifall man frågade någon annan. Han log lätt och kramade om henne ordentligt, så otroligt glad över att äntligen få vara med henne igen och få känna hennes värme emot sig. Det var värt så otroligt mycket.

"Glöm tanken." Grace gav honom en sträng blick. Det var inte hans ensak att lägga näsan i blöt när det kom till det här. Hon skulle bli tokig om något hände honom igen. Hennes hjärta skulle inte kunna ta emot ett så hårt slag igen. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och blickade upp i taket. Förmodligen skulle det bli ännu en sömnlös natt. Hon hade inte sovit mycket de senaste dagarna och hennes kropp protesterade missnöjt mot att vara vaken ännu en natt. Men hon hade fått mer att tänka på igen. Den här natten skulle inte vara lika mycket av en mardröm dock - för hon fick ligga intill sin älskade fästman och veta att allt var bra med honom. Tillräckligt bra för att han skulle orka ligga vaken och prata med henne i alla fall.
"Hur mår du?" frågade hon efter en stund, orkade inte tänka på Aiden nu.

Ederel suckade lätt men lät bli att säga något mer om den saken, om hon nu inte ville ha hans hjälp kunde han inte mycket göra hur gärna han än ville förhindra det. Han kunde ju inte riskera att förlora henne, det skulle han aldrig klara av. Han var tacksam över att hon bytte ämne - det var inget trevligt samtalsämne, även om hur han mådde väl inte heller var det mest glädjande. Eller ja, han var ju betydligt bättre än tidigare.
"Bättre. Jag har fortfarande ont, och kanske lite trött och svag, men otroligt mycket bättre än tidigare", sade han, innan hade det varit ett rent helvete.

"Vila då." Grace tryckte lätt sitt pekfinger mot hans näsa och försökte sig på ett litet leende. Han behövde vila för att samla krafter, han skulle vara uppe på benen igen på nolltid. Åtminstone hoppades hon på den saken. Ingen hade åtminstone sagt något om att prognosen såg dålig ut. Hon fick be till högre makter om att inget oväntat skulle ske, hans tillstånd fick inte försämras. Att han kände sig bättre jämfört med tidigare var också skönt att höra, det lugnade hennes nerver lite grann.

Ederel log smått, hon var ju för gullig. Han lyfte lätt på huvudet för att ge hennes finger en puss, för att sedan dra henne närmare intill sig med armarna han fortfarande hade runt henne.
"Ifall du stannar här så", sade han mjukt, efter att ha saknat henne så ville han inte vara utan henne så snart igen. Även om han kanske inte egentligen skulle märka av om hon var där medans han sov, men iallafall - han skulle ändå vilja ha henne där åtminstone fram tills dess.

"Naturligtvis." För Grace var det ju ändå självklart att hon skulle övernatta på sjukhuset. Allt skulle inte stå rätt till i hennes huvud om hon fick för sig att springa iväg därifrån nu. Nu när han äntligen var vaken igen och tillbaka hos henne, så ville hon njuta av det och ta tillvara på tiden de hade tillsammans. Hon gav honom en försiktig kram innan hon vred på sig i en något bekvämare ställning, slöt därefter ögonen och tvingade sig själv att sluta tänka på Aiden och det faktum att han utmanat henne till en duell. En duell som han skulle vinna. Det dröjde inte så länge förrän mörkret slöt sig om henne, och hon vaggades in i en orolig, ganska rastlös sömn.

Ederel log genast mjukt, visserligen hade han räknat lite med att hon skulle stanna men hade velat vara säker. Han ville inte vara utan henne en sekund mer än absolut nödvändigt, vare sig det var i vaket tillstånd eller inte.
"Tack", sade han mjukt, besvarade kramen och gav hennes panna en lätt puss innan han lade sig så bekvämt han kunde och slöt ögonen. Tack vare att han fortfarande var långt ur form så tog det inte lång stund innan han sov igen, denna gången dock ljuvligt lugn sömn efter det tillstånd han tidigare varit i.

Dagarna gick långsamt förbi. Grace kände sig starkt besvärad varje gång hon var i närheten av Aiden, inte minst för att han låtsades som om ingenting. Vad spelade han egentligen för spel? Hon tog sig i kragen när det kom till nefilerna. Så länge som hon var ledare så skulle de göra som hon sa, inte springa omkring på solo-uppdrag. Mesta delen av sin tid spenderade hon ändå på sjukhuset hos Ederel - väntade ivrigt på att dagen då han skulle få komma hem kom emot. Hon hade ju flera gånger tagit sig friheten till att retas med honom. Främst genom att låta sin hand utforska hans kropp, och aktivt vila blicken på maskinens skärm för att följa med hans hjärtslag. Det var oerhört roande för henne: det var ju inte mycket de kunde göra på ett sjukhus ändå. Eller tills han blivit friskförklarad.

Ederel trivdes inte alls med att vara kvar på sjukhuset, han gillade att vara aktiv och att knappt ens få lov att kliva ur sängen höll på att driva honom tokig. Det var något som dock lättades av att ha Graces sällskap, även om också hon höll på att driva honom galen då och då - han hade åtskilliga gånger påstått att när nu inte olyckan tagit kål på honom skulle väl hon göra det nu som hon höll på. Men det var ändå inte så allvarligt som han klagade på henne, trots allt hade han ju saknat hur de alltid retades med varandra. Vem vet, kanske att det var en extra sporre för honom att krya på sig snabbare. Tiden gick långsamt, men han bättrade sig faktiskt snabbt - han hade väl ängelblodet att tacka för den saken. Men han fick åtminstone vara uppe mer och mer och gå runt, men ändå kändes det som om det tog en evighet innan han fick beskedet att han skulle få komma hem. Vid det här laget var allt fysiska så gott som läkt, han hade ordet om att ta det lugnt och vila en del - men så rastlös som han var fick han se hur det blev med den saken. Han hade övervägt att bara åka hem och överraska Grace, men ville också berätta för henne - till slut löste han det som så att dök hon upp innan så skulle han berätta, om inte så skulle han åka hem till henne då han släpptes ut.

Aiden var ingen dum nefil. Tvärtom var han intelligent, och det kändes som om han hade gott om reservplaner om den första inte gick som den skulle. Han visste att han behövde slå till snart. Han hade en stark uppfattning om hur stark Grace var, hon skulle inte vara en match för honom. Om det nu var någon han kände en smula oro över så var det den smutsiga varelsen hon kallade för sin pojkvän. Som en fallen ängel var han starkare än en nefil. Men för tillfället låg han på sjukhus, och Aiden var så gott som säker på att den naiva, idiotiska jäntan inte skulle blanda in Ederel i det hela. Han hade försökt skada Grace genom att döda hennes älskade, men det hade uppenbarligen inte gått enligt planen och det var dags att prova plan B. Han skulle komma åt den fallna ängeln på ett eller annat sätt. Och vad vore enklare än att ta hans flickvän från henne? Han hade hört av sig till Grace för att upplysa henne om att duellen skulle äga runt vis följande gryning. Med andra ord hade hon en kväll tillsammans med den fallna. Oerhört generöst av Aiden om han fick säga så själv, men det var noga uttänkt. Den fallna skulle inte ens ha en aning om att det var hans sista gång med hans flickvän, för Aiden litade på att Grace inte skulle vara dum nog att berätta om duellen för honom. Ingen utomstående skulle få ingripa.