LärareXelev

Snape såg på henne och sa.
- Inte illa, men så var det länge sedan jag spelade ocså.

Bara ursäkter tänkte hon skämtsamt.

- Ni var duktig! Jag brukar spela... Brukade spela mycket med min pappa...

Snape såg på henne.
Brukade, betydde det att han var död?
Men han tänkte inte fråga.
Men sedan sa han.
- Då är det inte konstigt att du är bra.

Hon log, men glimten i hennes ögon hade nu försvunnit. Hon tänkte tillbaka till när hon var liten och brukade rida på sin pappas axlar. Innan hennes tankar ledde henne för långt bort så försökte hon sluta att tänka på honom

Snape såg på henn och sa.
- Det...där var dumt av mig.
Jag ber om ursäkt.

Han suckade och tittade upp och tänkte på det han själv förlorat i sitt liv.

. Nej nej, det var inte...ditt fel. Det är lätt att hjärnspökena sätter sig i skallen på mig när det är kväll...

Mumlade hon tyst. Av någon anledning kände hon sig bekväm i professor Snapes närvaro

Snape såg på henne.
Varför skulle han ens bry sig om att be om ursäkt?
Han hade inte direkt gjort det någonsin tidigare.
Jo me 2 gångerna räknade han inte.
Men han såg på henne och sa.
- Okej.

Hon ruskade av sig sorgen och log smått igen.

. Så vad ska vi göra nu? Ett parti till eller något annat?

Det hade ändå gått runt en kvart och hon misstänkte att kvarsittningen inte var över. Om man nu skulle se det som ett straff

Snape såg på henne och sa.
-Det beror på vad du vill göra.
Om du vill obba lite eller ta det lungt

- Uhm... Du kan bestämma...

Hon hade alltid haft beslutsångest ända sen hon var liten. Och när professor Snape frågade något var det samma där. Om inte värre