PRS Emma07 och wolfy

Thomas log brett mot henne.
"Man tackar", svarade han retsamt. Middagen gick ändå relativt bra, åtminstone nu till en början så han fick hoppas att resten av middagen gick lika bra. Thomas såg genast skarpt på Alysia när han kände hennes hand, var hon helt tokig? Här skulle dem försöka få hans mamma positiv till henne, om mamman märkte nåt skulle hon nog verkligen inte vara det. Han tog vänligt Alysias hand, höll hennes hand istället i hopp om att mamman inte skulle märkt nåt.

Sophie log brett, kramade genast om honom också innan hon lade en försiktig hand mot hans kind, såg på hans vackra ansikte. Hon log snett och skakade lite på huvudet, rita hade hon aldrig varit särskilt bra på egentligen. Inte för att hon försökt mycket heller, men de gånger hon hade försökt hade det blivit allt annat än bra.
"Nej. Men jag kan sjunga", sade hon lite blygt.

Hon höll tillbaka ett skratt då Thomas tog tag i hennes hand. Tydligen uppskattade han inte det hon valt att sysselsätta sig med. Hon släppte diskret taget om hans hand för att istället, noga med att vara försiktig så att drottningen inte la märke till det som pågick framför ögonen på henne, föra in några fingrar under hans byxor. Hon lät fingrarna stryka över hans bara hud innan hon återigen placerade den på hans innerlår, lät den vandra så högt upp som möjligt. Om drottningen märkte något så visade hon det åtminstone inte.


”Sjunga?” upprepade han och blev genast nyfiken på att få höra mer. Kanske, om han hade god tur, han skulle få höra henne sjunga en trudelutt också. ”Okej, låt höra.” Blyg behövde hon inte vara. Åtminstone inte inför honom. Han ville inte att hon skulle vara något annat än bekväm och avslappnad i hans sällskap. Han skulle känna sig ganska misslyckad om det kom fram att hon inte kände sig tillräckligt trygg med honom.

Thomas fick anstränga sig för att inte säga något till Alysia, men fick nöja sig med att ge henne en sträng blick i hopp om att det skulle hjälpa. Vilket det ju inte gjorde. Han kunde faktiskt inte komma på ett dugg som han kunde göra - mer än att hålla hennes hand, vilket ju inte hade lyckats särskilt bra - utan att hans mor skulle märka något. Så hans bästa chans för att mamman inte skulle märka något var väl att bara låtsas som ingenting, även om det var mycket lättare sagt än gjort. Den där kvinnan skulle verkligen göra honom galen en dag. Här skulle dem försöka göra ett gott intryck på hans mamma så att de förhoppningsvis skulle kunna gifta sig, och här satt hon med fingrarna innanför hans byxor?

Sophie såg på honom och rodnade lätt, skulle hon verkligen våga sjunga inför honom? På ett sätt kände hon sig trygg med honom, men på ett sätt så ville hon också verkligen ju att han skulle gilla henne. Hon ville inte att han skulle tycka hon var dålig eller så, men samtidigt så trodde hon inte att han skulle tycka sämre om henne för det. Så hon bestämde sig för att sjunga iallafall.
"Okej då, men skratta inte eller nåt", sade hon med ett snett leende, sjöng sedan lite blygt ett par rader av en sång. Hon var egentligen rätt duktig, men hon var blyg med det så det var rätt sällan hon sjöng för folk.

Alysia fann situationen väldigt roande. Hon låtsades inte om de stränga blickarna Thomas gav henne, höll bara sin blick riktad mot drottningen medan hennes hand gjorde som den ville. Då middagen tillslut var avslutad drog hon åt sig sin hand igen, väntade på att drottningen först skulle resa sig innan hon själv gjorde det. Hon kunde inte med säkerhet säga om Delaney tyckte något bättre om henne eller ej, men åtminstone såg det ut som om kvinnan inte sköt blixtrar ur ögonen längre så det var nog ett gott tecken. Alysia kastade en blick på Thomas och fyrade av ett oskyldigt leende.
”Det där gick ju bra, inte sant?” kvittrade hon muntert.


Caspian höll upp ett finger som ett tecken på att Sophie skulle ge honom en minut. Han gick fram till dörren och stack ut huvudet, bad en tjänare kila iväg till köket och återvända med något ätbart. Han började åtminstone känna sig hungrig. Middagen hade redan serverats och han ville inte lämna Sophie för att gå till matsalen, så maten fick istället komma till dem. Han tackade tjänaren som kom med en bricka, stängde dörren till rummet med foten och placerade brickan på soffbordet. Caspian lutade sig tillrätta bakåt i soffan och lyssnade med halvt öppen mun på Sophie. Vilken röst hon hade!
”Du är verkligen begåvad,” andades han beundransvärt då hon tystnat.

Thomas tyckte situationen var närmast bisarr, hur hon höll på när hans mamma satt bara på andra sidan bordet. Så snart hans mamma gått ut ur rummet såg han kort på Alysia.
"Är du helt från vettet?", frågade han direkt med en suck.


Sophie såg efter honom, rodnade direkt utav hsns beröm.
"Tack", sade hon lite generat, glad över att han verkade gilla hennes röst åtminstone.

”Vad menar du med det?” frågade hon och såg tillgjort oförstående ut. Alysia knäppte händerna framför sig innan hon lämnade matsalen och började gå mot sin kammare. Klänningen var vacker men inte särskilt bekväm och hon ville byta om till något bekvämare med det samma.


”Har du övervägt tanken att sjunga inför större publik?” Sophie hade verkligen en otrolig röst, det skulle vara en skam om inte folk skulle få lyssna till henne då hon sjöng. Det skulle säkert gå att ordna. Det enda som krävdes var att hon hade tillräckligt med mod och självförtroende för det.

Thomas suckade och skakade kort på huvudet.
"Du är ju omöjlig", muttrade han och gick snart även han mot sin kammare för att byta om. Han fick verkligen hoppas att hans mamma inte hade märkt något. Kanske skulle han gå och fråga henne vad hon nu tänkte om Alysia? I så fall skulle han åtminstone få reda på det. Jösses, han skulle skämmas ihjäl ifall hon hade märkt och sade något om det.

Sophie rodnade lätt och skakade lite på huvudet.
"Nej, skulle inte våga det tror jag", sade han med ett snett leende. Som yngre hade hon sjungit inför folk så fort hon fått chansen men ju äldre hon blivit desto blygare hade hon också blivit.

Då hon bytt om till ett av sina nattlinnen i silke, svepte hon in sig i en morgonrock av samma material innan hon borstade sitt hår. Efter att ha tvättat ansiktet släckte hon belysningen i kammaren innan hon tassade iväg mot Thomas kammare. Det var där hon som vanligt tänkte sova. Den här gången brydde Alysia sig inte om vem som såg henne. Hon var trots allt Thomas fästmö, trots att många trodde annat tack vare drottningen, så varför skulle hon skämmas för?


”Kanske någon gång.” Caspian tänkte minsann se till att hon någon dag skulle våga sig ut på scen och sjunga inför publik. Det spelade ingen roll hur lång tid det tog honom heller, han var bara fast inställd på att en vacker dag lyckas. Han kramade om henne igen innan han nickade mot brickan med mat, som en tyst uppmaning om att hon skulle ta för sig nu.

Thomas bestämde sig snart för att istället låta sin mor tänka själv tills imorgon. Så tills vidare bytte han om, han tyckte åtminstone att middagen hade gått rätt så bra trots allt. Han gäspade lätt, klockan hade trots allt blivit en del nu. Snart hade också han bytt om till nattkläder och slagit sig ner på soffan med en bok.

Sophie log lite, uppriktigt glad över hur han ändå verkade tycka hon sjöng bra. Det glädje honom verkligen, då det kändes som om hans åsikt spelade mycket större roll än någon annans.
"Vi får väl se", sade hon och ryckte lätt på axlarna, log lite och tog försiktigt för sig.
"Tack", sade hon.

Väl framme vid rätt kammare öppnade hon dörren och slank in, gick genast fram till sängen där hon satte sig ner på kanten. Hon dinglade med fötterna samtidigt som blicken vilade på Thomas där han satt på soffan med en bok. Jösses vad han var stilig, och då gjorde han inte ens någonting speciellt.


Caspian var inte helt säker på om hon tackade honom för komplimangen angående hennes sångröst, eller för maten. Maten som hon så försiktigt tog för sig av. Det var nästan roande. Han bestämde sig för att tolka det som både och så han nickade bara med ett leende.