Yehet och Kkaebsong [PRS]

Trots att Joshua stängde ner samtalet mott framför ögonen på Zihao, kunde han inte riktigt sluta skratta. Nej, olyckligt nog så fortsatte kacklandet i hela fem minuter innan han slutligen lyckades samla sig själv. Okej, nu var det slut på det roliga. Punkt slut. Med en liten suck, torkade han sig i ögonen och slängde därefter benen över sängkanten. Försiktigt tassade han bort mot badrummet, med Chichi hack i häl, och stängde dörren bakom dig. Han var extremt noga med att vara tyst, då han tänkte smyga iväg från lägenheten omärkt. Annars skulle Euijin säkerligen stoppa honom. Och inte bara Euijin, alla medlemmarna hade nog försökt hindra honom från att gå om de fick reda på det hela. Äh, hur svårt kunde det vara? Nittonåringen skulle bara duscha av sig, packa ner lite kläder och sedan dra. Klappat och klart. Utan att ödsla någon mer tid drog Zihao av sig kläderna och lät dem falla ner i en hög på golvet, innan han klev in i duschen och lät vattnet skölja över den långa kroppen. Håret var det som tog längst tid. Visst, det var inte direkt långt eller så, men det krävde ändå mycket arbete. Kort? Japp. Tunt och enkelt att sköta om? Nepp. Nu var det ju så att han älskade sitt svarta fågelbo, men det betydde inte att det var en dans på rosor att ta hand om det.

Jisses, bara faktumet att Zihao ska komma och hälsa på får ångesten att byggas upp i den svaga lilla kroppen. Nu är nittonåringen inte särskilt renlig av sig, och har ingen som helst ursäkt till att döma Joshuas lägenhet, som faktiskt redan är extremt ren. Men han kanske vill ge ett litet bättre intryck? Allt måste vara bra, på plats och fint. Det är inte så att han vill nöja Zihao med det, utan snarare sig själv. Med ett nöjt och utmattad suck glider Joshua ner i badkaret, låter vattnet skölja bort varje lilla ångest, stress och smuts. Musiken spelar lågt i lägenheten, högtalarna gör det tillgängligt för att höra det runt om i hela lägenheten. Kanske det varit dumt att städat såpass mycket som den nätta artonåringen gjort, men är man en perfektionist så är man. Tyvärr är han avskyvärt trött, och har stor lust att glida ner under vattnet för att sova. Han måste tvinga sig själv att hålla ögonen öppna, och efter fem minuter blir han tillräckligt orolig över sitt undermedvetna och stiger upp ur badet. Nej, där kan han inte somna, framförallt inte när Zihao ska komma dit.

Vattnet sköljde igenom håret ytterligare några gånger innan nittonåringen kände sig ren och fin. Försiktigt klev han ut från duschen och började snabbt och effektivt torka bort alla vattendroppar. Sedan tog han ett annat badlakan för håret. Nej, han var inte direkt känd för att vara noggrann och prydlig av sig, men håret skulle fan vara perfekt. Eller åtmsintone så perfekt det kunde vara.
”Vadå?” Frågade Zihao och blängde ner mot Chichi som börjat gnälla högljutt. ”Jag är snart klar..jag lovar”, försäkrade han och himlade med ögonen. ”Men först ska jag bara tvätta av ansiktet och borta av tänderna en extra gång, okej? Kanske borde borsta tänderna på dig också..”

Efter någon timme eller så, stod Zihao slutligen färdigpackad och klar i hallen. Han hade tagit en bild på lappen som var uppsatt på kylskåpet och hade även lagt fram en lapp på bordet. Det var bäst att vara på den säkra sidan. Tyst öppnade nittonåringen dörren, lät Chichi gå ut först för att sedan följa efter henne med lätta steg. Därefter stängde han dörren, lika tyst som han öppnat den, och skuttade in i hissen. Han hade kommit fram till slutsatsen att det har lika bra att beställa maten när han väl hittat fram till Joshua. Annars kanske han typ tappade bort sig coh aldrig kom fram. Inte ett bra alternativ. Inte alls.

Med nytvättat hår, nyborstade tänder och uppvärmd kropp låter Joshua kroppen falla ner mot soffan igen. De blonda, krulliga lockarna hänger prydligt över pannan där han ligger, en stor Musse vid sin sida. Nu är det ju inte så att han tänker försöka få med Zihao ner under täcket första kvällen de spenderar med varandra.. Men han vill ändå se bra ut, och med tanke på att han inte ätit på ett bra tag så behövde han fica en hel del. De välformade benen sträcker han upp mot taket, låter den stora katten försöka klättra upp över dem. Artonåringen är klädd i ett par kostymbyxor, väldigt snygga och väldigt sköna, plus en vit långärmad tröja. Musse börjar från ingenstans att gnaga på de svarta byxorna, och Joshua tvingar sig själv att bära upp honom, och stirra in i hans ögon.
"Du får ta mig fan inte äta dem. Jag tänker inte gå runt naken inte." Musse bara blänger mot honom, och gnäller missnöjt. Vilken bebis.

Det tog inte någon jättelång tid för Zihao att ta sig till Joshuas lägenhet. Runt en halvtimme med en taxi, en taxi som körde alldeles för snabbt. Med Chichi under en av armarna och väskan över axeln, stod han sedan där utanför byggnaden. Ett slag var han fastklistrad i marken, med ögonen stint fästa på den glansiga fasaden, för att sedan ruska på sig. Nej, han kunde inte stå där och stirra på ett hus hela dagen, jisses. Efter att ha kvävt en liten suck, tog nittonåringen några långa, bestämda steg bort mot dörren. Förhoppningsvis var det rätt dörr också, annars skulle det inte vara sådär jättebra. Han bläddrade igenom alternativen på den lilla skärmen tills artonåringens namn dök upp. Phew. Tvekande pressade han in knappen och ringtonerna gick fram. Utan att veta om någon svarat eller inte, började Zihao ändå prata. Utifall att liksom.
”Joshua, släpp in mig”, gnällde han och stirrade mot dörren. ”Den här väskan är tung och jag är hungrig!” Gnäll på du. Om det nu är så att ingen har svarat så kommer det ändå inte vara till någon som helst hjälp. Gud.

Det kommer som en överraskning för artonåringen när han hör den bekanta rösten eka genom lägenheten. Joshua hade nästan varit påväg att somna.. sorligt. Kvickt ställer han sig upp från soffan, vacklar fram till dörren med Bobb klagande efter sig, han är alltid lika hungrig.
"Måste jag?" Gnäller artonåringen med ett finurligt leende när han trycker in knappen till den lilla svårare. "Bara för att du ber så snällt." Zihao hade inte bett alls, men äschdå. Joshua öppnar dörren från knappen i lägenheten innan han rör sig bort mot det stora fönstret där han kan se ner mot marken. Jo, mycket riktigt står Zihao där med en tung väska och en söt hund under armen.

”Om du tycker att det där var att be snällt..tja, då blir jag faktiskt ganska orolig”, påpekade Zihao och drog upp dörren. Sedan tassade han in i det hall liknande utrymmet och tryckte på hissknappen. Några sekunder senare hade han gått in i hissen och var påväg uppåt mot, vad han hoppades var, rätt våning. När den sedan plingade till och dörrarna gled upp, släppte nittonåringen ner hunden på golvet och tassade in i korridoren.
”Joshua”, klagade han högljutt och trampande oroligt på stället. ”Jag vet inte vilken dörr jag ska gå in i..” gnällde Zihao, vilket resulterade i att även Chichi började tjuta. Vilken vacker gnällfest. Herregud.

Än en gång höjs blicken av den välkomnande, mörka rösten. Av någon anledning är han nervös, de två ungdomarna har inte pratat med varandra sen gången de medgav sina känslor för respektive person. Fötterna drar Joshua bakom sig, och han öppnar dörren för att kika ut mot den äldre. Ögonen granskar per automatik det bekanta ansiktet, dragen som han nu kan röra istället för skärmen.
"Här du hört talas om sarkasm?" Frågar han aningen roat, innan han skuttar upp och slänger armarna om Zihao i en varm kram. Gud vad han saknat honom, närheten, umgänget.

Jodå, sarkasm hade han allt hört om. Zihao släppte väskan han höll i och slingrade armarna omkring Josshua, borrade ner ansiktet i de blonda lockarna och tog ett djupt andetag.
”Shit vad jag har saknat dig”, mumlade han och slöt ögonlocken, fokuserade på att ta in ögonblicket fullständigt. ”Du förstår inte hur gärna jag vill kyssa dig just nu”, fortsatte han med ett litet svagt skratt och sköt den yngre ifrån sig. Försiktigt placerade han några fingrar under hakan på den andre och lyfte upp det vackra, men magra, ansiktet. Därefter lämnade han en puss på vardera kind och sist en liten på näsan.

Det känns rätt surrealistiskt, att få träffa Zihao, som han medger sin kärlek för. Precis som den äldre sluter Joshua ögonlocken, känner hur värmen stiger över bröstkorgen och kinderna. Ja, han har verkligen saknat nittonåringen. Det är som att varken hjärnan, kroppen eller hjärtat riktigt förstått hur mycket han skrikit efter Zihao, förrän nu när han väl träffar honom. Underligt hur det där fungerar. När Zihao lutar sig bort från honom slår han upp ögonlocken, de stora ögonen fastnar hänfört på den äldre.
"Jo.. jag tror nog att jag kan förstå." Påpekar Joshua i lätt ton, ögonen flackar från de välkomnande ögonen till de skrikande läpparna. De har inte kysst varandra innan, och helt ärligt har Joshua sett framemot det. Artonåringen ställer sig på tå, sträcker på sig och låter sina läppar komma i kontakt med den andres.