PRS Aphrodite & wolfy

Att höra att Killian tyckte att hon hade mer självkontroll än vad han och Tara haft gjorde henne inte direkt bättre till mods, tvärtom hade det motsatt effekt. Hon blev ängslig över när hon skulle tappa den självkontrollen och göra något fel? Killian kunde omöjligt vakta henne hela tiden. Men att hon hade Killians och Taras stöd gjorde henne ändå lite lugn och hon vågade sig till och med på ett litet leende.
"Tack." Att de skulle hjälpa henne var ingenting hon tog för givet och hon uppskattade att hon hade syskonen i sitt liv.


"Jag tänker låtsas som om jag inte hörde det där," småsjöng Jo muntert då hon krånglade av sig sitt sista plagg innan hon skuttade fram till sängen för att lägga sig halvt över Tara. Genast sökte hon sig fram till den mörkhåriga kvinnans läppar, kunde inte med ord beskriva hur mycket hon saknat deras stunder som alltid lämnade en särskild känsla efter sig.

Killian reste sig upp. Han tog ett djupt andetag och nickade in mot rummet.
"Jag ska visa dig en sak, jag kommer strax" sa han och gick genom rummet och ut genom dörren. Han gick bort till sitt eget rum där han låste upp en byrålåda. Han tog ut två tjocka skrivböcker och gick tillbaka till rummet. Han kom ut på balkongen och satte sig ner igen. Han lade böckerna framför sig.
"Vi har olika sätt att hantera vår natur. Vi har inget samvete, men känslorna finns kvar som du förmodligen redan känner är hundra gånger starkare än vanligt. Vår natur är att döda och skada människor för att kunna leva. Många av oss lär oss kontrollera den naturen, om vi inte har stängt av våra känslor. Vi kontrollerar den på olika sätt. Tara går till kyrkan för att be om förlåtelse för sina synder, jag räknar" sa han och slog upp den ena boken. Papperna var vita, och hade streck över varje sida, i rader om fem. De allra flesta streck var svarta, men här och där fanns det streck som var röda.
"Varje streck representerar en människa. En människa jag tog livet av. De allra flesta är från perioden jag inte hade några känslor, men vissa är från tiden när jag inte brydde mig om dem även om jag hade dem. På den tiden var jag stolt över bedrifterna, idag skäms jag. Däremot ger de mig styrkan att stå ut med drifterna i min kropp, för jag vill inte behöva dra ett streck till. Du kommer också hitta ditt sätt" sa han och tittade på Meila. Han visste inte om något av det han gjorde hjälpte henne, men han försökte så gott han kunde. Han ville så innerligt att hon skulle förstå att det hon gick igenom inte var ovanligt.


Tara skrattade till men tystnade så fort Jos mjuka läppar rörde vid hennes egna. Lyckan var fullständig. Tara drog handen genom Jos mjuka, lockiga hår och önskade att den här natten aldrig skulle ta slut.

Då Killian försvann iväg suckade hon djupt och torkade bort några tårar från ögonvrån. Bråkdelen av en sekund funderade hon på hur det skulle kännas att leva livet utan känslor men hon skakade snabbt av sig den tanken. Så fick hon absolut inte tänka för då kunde det sluta illa. Antagligen skulle hon någon gång få uppleva det men det var förhoppningsvis inte inom den närmaste framtiden. Då Killian var tillbaka fokuserade hon blicken på böckerna han la framför sig, lyssnade noggrant till orden som lämnade hans mun.
"Står de röda strecken för alla jägare du dödat?" frågade hon och såg på honom, kom ihåg att han någon gång hade nämnt någonting om den saken. Meila uppskattade att han delade med sig av det här men hon kände sig fortfarande lika hopplös och vilsekommen. Hur skulle hon komma på sitt sätt att handskas med det hela?


Ett lyckligt skratt lämnade Jos läppar då hon la sig ner på rygg intill Tara och flätade samman deras fingrar. En lång stund låg hon tyst medan hon eftertänksamt blickade upp mot taket. "Jag har saknat dig," bröt hon tystnaden tillslut och vände blicken mot kvinnan hon höll kär, "jag har saknat det här och jag har saknat oss. Tillsammans är vi de bästa versionerna vi kan vara av oss." Hon kände sig väldigt salig och det var Tara som lockat fram den känslan igen och det var precis som alltid något så otroligt härligt.

Killian nickade. Han bläddrade fram några sidor, där de flesta strecken var röda.
"Precis, de står för jägare. Den här perioden var det en prestige-grej, att döda jägare" sa han och pekade på strecken.
"Jag skyllde Juliettes död på jägare när det inte fanns några från byn kvar att döda, och det åt nästan upp mig helt. Det var då Angel blev ett namn" sa han och skakade på huvudet.

Tara lutade sig mot Jos bröstkorg. Hon kände hur hennes huvud lyftes och sänktes i takt med att Jo andades, och lyssnade på hennes hjärtslag. Tara vred huvudet uppåt och följde Jos läppar med sitt pekfinger när hon talade.
"Jag har saknat dig något otroligt, jag är inte lycklig utan din närvaro" sa Tara och placerade sina läppar på Jos hals.
"Däremot är jag glad att du slapp se mig med en själ, det var ingen vacker syn" sa hon och skrattade till.

Då han nämnde Juliette stelnade hon till en aning. Det var en annan sak som hade tyngt henne en längre tid. Hon visste att han älskat den människan något enormt och att Juliette fortfarande var viktig för honom. Det märktes på sättet han pratade om henne. Men det gjorde Meila osäker. Väldigt osäker. För hur skulle hon någonsin kunna mäta sig med hans ex? Hur skulle hon någonsin kunna bli lika viktig, lika älskvärd, lika fantastisk och otrolig som Juliette en gång hade varit?
"Angel?" sa hon tillslut för att vakna upp ur sina egna tankar. Han hade aldrig berättat särskilt mycket om den perioden i sitt liv, varför han kallades för Angel och hurdan han var som Angel. Hon visste bara lite efter att ha skrapat på ytan.


"Det är inte jag." Jo såg nästan förargad ut då Tara nämnde det med sin själ. Hon kände sig faktiskt skuldmedveten över att hon inte varit på plats, att hon inte varit där som stöd. Istället hade hon bara hört av sig några få gånger: nästan som om hon gjort det bara för att hon känt sig tvungen till det. Visst hade hon haft sina egna bekymmer men det var verkligen ingen acceptabel anledning till att inte ta hand om kvinnan hon älskade på det sättet Tara förtjänade att bli omhändertagen på. "Du är alltid en vacker syn."

"Det kommer från tiden jag inte hade några känslor. Jag härjade genom hela Europa, och de flesta av strecken i boken kommer därifrån. Jag fick ett rykte bland jägarna, som Dödsängeln, Angel. Jag var fruktansvärd, dödade för att jag tyckte det var roligt. Jag var helt galen, men jag hade varit ännu värre om Tara inte hade varit där med mig" sa han och skakade på huvudet.

Tara skrattade.
"Inte då, jag var ett vrak vissa gånger. Jag rekommenderar inte att ha en själ, det var värre än vad jag mindes det från människotiden" sa hon och flinade. Hon lät sitt pekfinger följa Jos kropp.
"Kommer du vilja följa med hem?" frågade hon och lade handen på Jos mage.
"Jag och Killian hade tänkt åka och resa nu när min själ är ute ur bilden, men vi har fått lägga de planerna på hyllan ett tag" sa hon och började lyssna på Jos hjärtslag igen.

Hon visste inte vad hon skulle säga, hur hon skulle kunna kommentera det han berättade så istället för att tvinga sin hjärna att samarbeta förblev hon tyst. Hon blev väldigt arg på sig själv. Där satt hon och tyckte synd om sig själv trots att Killian, Tara och miljontals andra hade haft det och hade det svårare än vad hon hade.


”Jag har inga planer på att lämna dig och staden bakom mig än.” Jo flätade in sina fingrar i Taras rufsiga hår istället. Hon tänkte inte åka någonstans alls inom den närmaste framtiden. Åtminstone inte utan hennes älskade. ”Jag följer gärna med dig hem,” bekräftade hon sedan med ett stort leende.

Killian beslöt sig för att hålla tystnaden, mest för att det var mycket information for henne att ta in. Han lade armen om henne igen och tittade upp på den stjärnbeklädda himlen.

Tara log och satte sig upp. Hon gav Jo en snabb kyss innan hon ställde sig upp.
"Jag tror du kommer gilla Meila, hon är schysst" sa hon med ett leende.

”Juliette då? Vad om hon fortfarande skulle vara vid liv?” Meila hade ingen som helst aning vart hon var på väg med det resonemanget. Ingen kunde veta hur Killians liv skulle se ut om hans Juliette fortfarande var vid liv. Hon visste inte varför hon frågat heller då hon inte ville höra svaret.

”Jag ser fram emot att träffa henne.” Jo fyrade av ett gulligt leende mot Tara men leendet bleknade snart och ersattes istället av en missnöjd min. ”Vart tror du att du är på väg?” Hon hade inte tänkt att de skulle röra på sig på länge.

Killian tittade förvånat på Meila. Det var en fråga han inte var beredd på. han ryckte på axlarna.
"Juliette hade antagligen inte levt idag även om det som hände inte hade hänt, hon var ju en människa" sa han och tittade på Meila.
"Jag vet att hon var en stor del av mitt liv och att vad som hände påverkade mig, men det är ett kapitel i mitt liv som tog slut när jag återvände till mina känslor" sa han och lutade sig mot balkongräcket.

Tara flinade.
"Du är ganska söt när du är trumpen" sa hon och klättrade tillbaka i sängen och lade sig vid Jos sida.
"Nöjd?" frågade hon retsamt med ett litet skratt.