[PRS] LadyGhoost & yehet

Först och främst säger den äldre en hel del olika, underliga saker som Jae inte riktigt kan förstå sig på utan context. Först ett tack, och sedan en ursäkt. Det sist nämnda är lättare då han praktiskt taget kan höra tårarna som slingrar sig ner över Utas kinder. Jösses vad han har lust att kupa kinderna och stryka bort alla sorger från de där vackra ögonen.
"Varför gråter du?" frågar han efter en stunds tystnad och sätter sig lite rakare i ryggen medan blicken glider över rummet. Målningarna är fint upphängda, vissa står mot väggen då han inte funnit bästa plats för dem än. "Och varför tackar du?"

Han får kalla kårar igenom ryggraden när han hör ett skrik från andra sidan luren. Hjärtat oroar sig för det värsta och han har lust att ropa ut Utas namn, men hindrar sig själv. Lättat sjunker han tillbaka ner i sängen och gömmer ansiktet i ena handen.
"Åh jösses vad du skräms!" påpekar han upprört och putar med underläppen, även om han är fullt medveten om att den andre inte kan se honom. "En katt? Nejmen ååh.." Jae har alltid funnit tycke för djur, de är lättare att umgås med i jämförelse med människor, inga förväntningar, inga krävande tankar eller känslor. Ett extra plus är om de är lurviga och duktiga på att gosa.

Uta visste inte vad han skulle svara den andra innan han suckar lågt.
"Jag är osäker på vad jag skall säga" medger han samtidigt som han böjer sig ner ytterligare en gång, men den här gången för att torka upp vinet på golvet.
"Jag tror jag tackar dig för att du behandlar mig som ingen annan" fick han fram tillslut "Att jag kan vara utan den mask jag alltid annars bär"
Uta vet inte om det är ett klokt beslut att medge detta till den andra, men Jae hade medgett personliga saker till honom, och Uta litade på den yngre ledaren, trotts händelsen under dagen, eller kanske på grund av den, att Jae valde att ge honom motgiftet.
"Jag skulle säga att tårarna är av samma anledning, eller kanske motsatsen" Uta vet inte om hans ord är logiska, men han finner ingen bättre förklaring till dem. Han placerar glasskärvorna i papperskorgen innan han åter tar katten i sin famn.

"Jag ber om ursäkt att jag skrämde dig" Uta hade inte gjort det med avsikt, och han hade blivit förvånad över att katten skrämt honom. Men tankarna innan var möjligen bidragande, och att han inte förväntade sig finna en katt på sitt rum. "Ja en katt"
Uta var fortfarande fundersam när han hörde en knackning på dörren.
"Katten kanske får en förklaring, ge mig två sekunder" säger Uta, menandes att de nästa orden inte är avsedda för Jae, men han var inte villig att avsluta samtalet om det inte var av vikt. Uta hummar och Jorah kommer snart in.
"Är allt okej sir?" frågade den andra mannen ut i mörkret innan han tände ljuset, och Uta förstod att han hört hans skrik.
"Can you explain the cat Jorah?" frågade Uta och såg ner på katten i famnen medan han balanserade telefonen emot axeln.
"Det är en present" svarade den andra mannen och Uta höjer ett ögonbryn. Förvisso hände det att Jorah gav honom presenter, då ofta i form av böcker, men det här var något annat.
"Varför?" var det enda Uta kunde yttra.
"Du kändes...fel" försökte Jorah förklara, något som inte gjorde Uta klokare. "Ja som att något var fel och jag tänkte att katten kunde muntra upp dig"
Uta tittar mellan Jorah och katten, med vad han antog var en förvirrad blick.
"Tack" får han tillslut fram och Jorah ger honom ett leende innan Uta viftar undan honom med handen och visar att han skall släcka. Ljuset försvinner åter och Uta vandrar bort emot fönstret med katten i handen.
"Uppenbarligen är jag nu kattägare" sa Uta en aning roat när han återgick att samtala med den andre ledaren.

"Åh.." påbörjar ledaren med en rynka mellan de fint, noggrant plockade ögonbrynen. Ja, de bägge två har väl behandlat respektive part med någon respekt och ömtålighet som de aldrig stött på innan. "Tack själv," ett leende stryker sig över läpparna och han pillar förstrött med en mjuk liten filt som ligger vid fotänden av sängen.

Öronen spetsar upp sig, det känns fel att lyssna på konversationen mellan de två, men Jae kan inte hindra sig själv.. Den nya rösten låter len, omtänksam och bekymmersam för sin ledare. Kanske det var mannen som stått ut i tjugofemåringens ögon, den som verkar vara närmre Uta än de andra. Som Brian är till Jae. Magen knyter sig och att han ens tänker på det viset ger honom ännu mer skuldkänslor. Så någon hade gett honomen katt? För att muntra upp honom? Ja, Jaes gåvor i det här fallet känns medelmåttiga. Åh jösses Jae, sluta överanalysera allt.
"Vilken fin present."

Uta skrattade ännu en gång innan han svarade den andre.
"Jag har en känsla av att allt tackande vi gör will run it's course" svarade han enkelt, men han förstod den andre. Kanske var det på grund av deras uppväxt, kanske för att de var olika, men ändå kunde förstå varandra som de såg den andre på ett annat sätt än deras omgivning. Eller så kanske det var för att det inte fanns någon given lojalitet, något som förväntades av dem, att de kunde förstå varandra för att de var i liknande positioner. Uta hade inget svar på varför, och fann ingen mening med att analysera det närmare, så länge det fungerade.

Uta drar sina fingrar genom den svarta pälsen och påminns om den andres hår, vilket frambringar ett leende.
"I don't know" svarar Uta eftertänksamt. "Den är förvisso söt... låt mi skicka en bild"
Uta avbröt sig själv för att ta en bild av pälsbollen som han snart sände till den andre.
"Jag har aldrig ägt ett djur innan, inte haft det intresset eller tiden. Det känns som det är en present Jorah uppskattar mer än jag." Uta menade inte att låta otacksam, han uppskattade gesten ifrån den Jorah, men han var osäker på vad han skulle göra med katten. Djur behövde omvårdnad och kärlek, något Uta inte visste ifall han kunde ge.
"Jag befarar att den kommer ströva fritt i korridorerna mer än något annat" Uta såg in i de gröna ögonen, att ha djuret i sitt knä, känna dess värme och höra hur den kurrade kändes bra, lugnande men han var fortfarande tveksam till det hela.

"Djur kan vara en väldigt toppen terapi, du kan nog få nytta av det." påpekar Jae sanningsenligt och trär benen över sängkanten innan han ställer sig upp. Kroppen gör fortfarande vidrigt ont, och han är tacksam över att han vant sig vid det. Annars hade det blivit alldeles vedervärdigt. Den yngre går in på meddelanden och kollar på den lilla katten som lurvigt hänger om Utas tatuerade arm. Jösses vilken sötnos. Han noterar namnet, Jorah. Dumma tankar, dumma överanalyseringar. "Jag har alltid uppskattat djurs sällskap mer än människors, eller ja. Innan jag träffade dig iallafall." berättar tjugofemåringen och tassar in till badrummet för att tappa upp ett varmt bad. Vanligtvis brukar det vara folk som gör detta åt honom, men det skulle betyda att han behöver lägga på samtalet, vilket han då inte vill. "Har kvar några kattleksaker om du vill ha dem, kan vara väldigt avslappnade att leka med dem." Jo, det var något han brukade göra när modern fortfarande var vid livet. Hon hade gett honom en katt för att få honom på andra tankar, glömma bort alla dåliga tankar. Det hade fungerat väldigt väl, men sedan hade katten blivit mördad. Hon hade varit en väldigt nära vän.

"Försöker du säga mig något?" tonen är skämtsam samtidigt som han tittar ner på katten. Uta var osäker på vad för terapi den kunde tänkas ge honom, men kanske skulle han ge det en chans. Han kunde inte bli av med katten utan att Jorah undrade, och så länge den valde att inte överge honom skulle Uta vara fast med den. Han såg på katten när den rullade runt och han kliade den uppskattande på magen. Katten började spinna högre och Uta såg ner på den. Uppenbarligen uppskattade djuret hans beröring på ett oskyldigt och ärligt sätt. Katten påminde honom om Jae och han log, funderandes på om han kunde namnge den det. Ingen av hans mannar visste förnamnet på den andre ledaren, men kanske skulle det anses konstigt. Tills han bestämt sig eller funnit ett annat namn, fick han tilltala den som katten.
"Jag vet inte om jag skall känna mig hedrad eller lättat över att mitt sällskap är att föredra över ett djurs" sa han till den andre samtidigt som han hör rinnande vatten i bakgrunden och att döma av att det inte upphörde avsåg den andre att ta ett bad. "Om du är villig att ge bort dem skulle jag, eller möjligen katten uppskatta det"
De svarta öronen spetsas när han tilltalar den och som om den visste att han talade om honom, jamade katten. Uta log emot den, fortsättandes klia den.
"Om du önskar ta ett bad Jae, behöver jag inte uppehålla dig. Jag hoppas du är medveten om att du kan avsluta samtalet ifall du behöver göra annat. Jag kommer finnas här nästa gång du önskar tala med mig" Uta önskade inte avsluta samtalet, men han visste också att de inte kunde samtala förevigt, andra saker skulle komma och ta upp deras tid, och Uta ville att den yngre skulle ta hand om sig själv.

Aningen skyldigt skrattar Jae åt den andres ord, kanske, bara kanske försöker han sig på något.
"Kanske.." påbörjar han och rör lite på vattnet med sitt finger, ser till så att det är tillräckligt varmt innan han drar av sig kläderna för att lägga dem i tvättkorgen för att sjunka ner i det varma badet. "Jag kan säga att du bör behålla den. Om inte du har tid kommer jag smyga in och ta hand om den åt dig." Ögonen vilar på tårna som kikar upp över bubblorna med söt hallondoft. "Risken finns att jag kanske ger den mer uppmärksamhet än dig." Nej, det kommer inte hända, Uta kommer på något sätt alltid ta upp hans tid och tankar. Alltid. Men det betyder inte att han inte kan retas med den äldre.. Han stryker en hand genom sina lockar, och finner sig själv önska att det var Utas hand istället för hans egna. "Klart jag är.. har ändå inte nytta för dem just nu." Kanske han ska skaffa sig en katt, eller en hund. Sällskapet skulle vara väldigt nyttigt för tjugofemåringen, och kanske det skulle ge honom någon sorts lugn och ro när det inte går att få tag på Uta.. När den äldre sedan tar upp det där med mat ruskar han på huvudet, men påminner sig själv om att Uta i faktum inte är där. "Men jag vill prata med dig, även om jag tar ett bad. Din röst och varmt avkopplande vatten är en riktigt underbar medicin, förstår du."

Uta skakar endast på huvudet, trotts att den yngre inte kan se rörelsen.
"Jag kan försöka, jag kommer dock inte att hindra den ifall den väljer att söka sig någon till ett annat rum eller människa" det var sant, ifall katten fann trygghet i någon annans famn, skulle han inte hindra den innan han ler. "Jag bör möjligen behålla den, om inte av andra skäl, för att se dig smyga dig in här"
Uta hade uppskattat att ha den andre i sitt hem, låta honom få se hans privata boning, om han kunde göra detta utan att riskera Jae's liv.
"Att tävla om uppmärksamheten med en katt är under min värdighet" konstaterar Uta skämtande, även om det låg något i orden. Uta tävlade sällan om uppmärksamhet, om än någonsin nu för tiden, fann ingen mening med det.
"Just nu? Planerar du att själv införskaffa en sådan här fluffboll?" frågade Uta roat "Om det är planen kan du behålla dina saker, och jag kan införskaffa vad nu katten kan tänkas behöva"
Uta ler åt Jae's ord.
"Så länge det inte riskerar i att du blir för avslappnad och drunknar ser jag inget hinder i att samtala med dig" Uta ville inte vara orsaken till att den andra mannen faktiskt omkom.

"Nej, det är klart du inte ska.." svarar Jae långsamt, om nu katten finner sig uppskatta någon annan mer, eller känner sig mer bekväm hos någon annan, så är det väl klart att den ska gå dit.. han hade verkligen inte menat att säga något som motstred det. Med ett svagt leende sjunker tjugofemåringen ner i badet så att vattnet når hans haka, lutar huvudet mot det stora karets kant. "Tror du inte att jag skulle göra det?" Kanske det skulle ha varit korkat och dumdristigt att smyga in i Utas hus, nu när han även utåt sätt ska vara död. Men han vill ändå gå emot den äldres förväntningar, och kanske klättra genom hans fönster med en överraskning. Romantiskt? Jae visste aldrig att han hade en sådan del av sig själv. "Men jag lovar, min uppmärksamhet är värd att tävla om." med ett litet skratt tittar han in i flamman från ett av ljusen, drar fingret långsamt igenom det. "Nej, det gör jag inte. Eller.. om jag nu får för mig att ta en katt under mina vingar så kan jag fixa nya, det är inga problem." Jae stryker handen över sin panna medan värmen bubblar upp över honom. "Jag ska göra mitt bästa för att inte drunkna."

Uta nickade åter glömmandes att den andre inte kunde se detta, men han valde att inte ge honom ett verbalt svar.
"Jag tvivlar inte på att du skulle ge det ett försök, och jag erkänner att jag förmodligen skulle finna det roande och intressant" Uta kunde utan problem föreställa sig den yngre i ett försök att bryta sig in, och Uta hade utan större problem låtit honom, så länge det inte innebar en fara för den andre. När Jae sedan åter tog till orda himlade Uta med ögonen.
"Må så vara, men det är fortfarande under min värdighet att tävla om den med en katt. Men om jag förmodan skulle göra det skulle det vara en enkel seger" Uta kunde inte föreställa sig något scenario där han förlorade emot katten.
"Om du hade ångrat dig hade du enkelt återfått sakerna" medgav Uta, innan han blev allvarlig.
"Ifall jag skall fortsatta samtala med dig vill jag ha mer än så. Att du skall göra ditt bästa är inte gott nog. Jag vill vara säker på att du inte drunknar, då jag inte vill vara anledningen till din död" sa Uta.