Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin lyssnar på allt Yoongi säger, vänder inte bort blicken en enda gång. Även om han inte kände den andra killen över huvud taget berör det sextonåringen, och han får väldigt dåligt samvete över det han har tänkt. Yoongis kompis hade haft det svårare än vad Jimin någonsin kommer att få i hela sitt liv, och när den mörkhåriga berättar vad som hände med honom kan inte Jimin hålla inne sina egna tårar längre. För att inte störa den äldre måste den yngre killen lägga en hand över sin mun för att inte låta det gälla lätet som sitter i halsen komma ut.

Den yngre killen låter Yoongi helt prata klart innan han i princip kastar sig över honom med en hård kram. "Yoongi ... jag är så ledsen." Den yngre snörvlar hårt, släpper lite taget runt den äldre men håller fortfarande om honom. Jimin vet inte riktigt hur han ska reagera, han trodde verkligen inte att detta var det som hade hänt ... att hans kompis hade dött och att Yoongi själv velat dö. Han har så många frågor men vet inte om han vill fråga dem nu, killarna kanske borde lugna ner sig lite iallafall, innan den blonda börjar prata mer.

När Jimin drar in honom i en kram, så kan inte Yoongi hålla sig alls. Han börjar genast att gråta medan han gräver ner ansiktet vid Jimins nacke. Alla hans tåar gle det svårt för honom att andas, men han orkar inte bry sig. Han har inte gråtit ut sig på evigheter, han har aldrig gråtit så här mycket framför någon, han har inte gråtit framför någon förutom Jimin och hans vän.
"Förlåt.." mumlar han ett antal gånger medan han kramar om Jimins randiga tröja.

Jimin stryker den äldre över ryggen när han gräver in sitt huvud i Jimins nacke, försöker att lugna ner sig själv så att han kan ta hand om den mörkhåriga killen bättre.
"Det är okej, Yoongi. Du behöver inte säga förlåt", säger Jimin försäkrande till den äldre killen medan han håller om honom. "Inget är ditt fel." Han fortsätter att stryka honom över ryggen, tårar rinner fortfarande ner för den blondas kinder men gråter inte högt, ifall det skulle göra den äldre killen mer stressad över situationen. Han behöver inte det just nu, nu behöver han antagligen gråta ut men Jimin vill ändå att han ska känna sig lugn när han gör det. Han vill inte göra det värre för Yoongi genom att själv inte vara lugn, han behöver inte tröstas på samma sätt.

Yoongi tar djupa andetag innan hans gråtandes börjar lugna ner sig. Hans tårar rinner fortfarande ner för kinderna, men nu gråter han inte högt längre. Med ansiktet fortfarande begravd vid Jimins nacke, så börjar han sakta släppa taget om den yngres tröja.
Han har inte gråtit så här mycket, någonsin. När han hittade sin döda vän kunde han inte gråta. Tårarna som föll ner för hans kinder när hans föräldrar bråkade är fjuttiga jämfört med de här, men han känner sig nästan tom när han gråtit så mycket. Han vet inte hur långe han gråtit, men länge.
"Jimin.." mumlar han vid den yngres nacke. Han behövde säga det, han hade inte hunnit berätta det för sin bästa vän, vilket han ångrar som i helvete. "Jag.. älskar dig"

Jimin fortsätter att krama om och stryka den mörkhåriga killen så länge han behöver. De sitter i minst tjugo minuter, men Jimin bryr sig inte. Han vill bara att Yoongi ska vara okej. Därför håller den blonda killen kvar sina armar runt den äldre killen även när han backar undan, och ser noga på honom medan han börjar prata. Sextonåringen ser förvånat på den äldre killen när han säger att han älskar honom, vet inte vad han ska svara. Han vet inte vad han ska svara ... älskar han Yoongi? Älskar Yoongi verkligen honom? Den blonda killen ser in i artonåringens ögon, försöker se om den han var seriös eller inte. Och när han inte ser något oseriöst i den äldres blick börjar hans egna ögon vattnas igen, efter att hans tårar hade slutat rinna. Han vet inte vad han ska säga ... han vill inte säga att han älskar Yoongi också, om han inte är säker på det. Han är så sjukt kär i den bleka killen med korpsvart hår, och det vet han om och det är sant. Han gillar honom farligt mycket och han känner sig hel när han är runt den äldre men älskar han honom? Han vet inte. Hur känns det ens att älska någon?
"Yoongi ..." han ser på killen framför honom medan tårar långsamt rinner ner för hans kinder, blöter ner hans tröja. "Hur känns det?" Han får knappt ut den sista meningen, den låter mer som en viskning. Men får han reda på hur Yoongi känner ... han kanske kan svara på rätt sätt då. Han vill veta hur det känns men han är rädd att det inte är vad han känner för Yoongi.

När inte Jimin säger orden tillbaka, känner Yoongi genast hur hans hjärta krossas. Han stirrar in i den yngres ögon, men känner sig genast förkrossad när han ser på honom. Så han kände inte likadant? Så det är bara Yoongi som inbillat sig allting? Inne i huvudet svär han åt sig själv, gång på gång på gång, det är som att han inte kan andas när den blonda frågar hur det känns. Hur vad känns? Han förstår inte vad det är han menar, och han vet inte om det är för att han inte kan eller inte vill förstå. Yoongi drar sin bara arm över sina ögon innan han ställer sig upp från mossan, han måste därifrån innan han får en panikattack, han måste därifrån innan han blir arg på Jimin. Yoongi tänker inte ens på att ta med sig frukosten eller teet tillbaka till stugan, utan skyndar sig bara därifrån, in i huset där solen inte bränner honom. Fan fan fan.
Varför måste de två gångerna han fallit för någon gå åt rent helvete? Sandalerna skakar han lätt av sig innan han skyndar sig till badrummet för att låsa dörren efter sig. När han väl kommer in möts han av ett par sprängfyllda röda ögon och våta kinder.

Jimin ser på på den äldre, får inget svar på sin fråga utan den äldre försvinner bara från hans grepp. Han springer tillbaka i huset men Jimin kan inte röra sig för att springa efter.
"Y-yoongi", säger han men absolut inte tillräckligt högt för att den mörkhåriga ska kunna höra. Den blonda tar tag i stenens kanter som de satt på, för att inte ramla ner från stenen. Det känns som att han inte kan sitta rakt upp, som att han inte kan röra sig. Han kan inte riktigt förstå varför den äldre bara stack iväg men samtidigt förstår han ingenting just nu. Han förstår inte känslorna han kände för bara några minuter sen och absolut inte känslorna just nu. Det känns på något sätt som att hans hjärta har gått sönder, på riktigt. Sextonåringen kan inte på något sätt röra sig ... han sitter bara kvar på stenen med tårar som rinner ner för hans kinder, ännu mer än tidigare. Han vet inte vad som hände men han är ganska säker på att det var han som förstörde det. Var det för att han sa att han inte älskade Yoongi tillbaka? Han frågade ju hur det kändes, men den äldre hade inte svarat ... Men det var Jimins fel, sextonåringen är säker på det.

Yoongi hade ärligt talat inte förstått vad det var den yngre frågat om. Om han nu undrat hur det känns att älska någon, så hade artonåringen gått iväg helt i onödan. Men han har ingen aning om vad han ska göra, utan att sjunka ner på toastolen med ansiktet begravd i händerna som darrar något förskräckligt. Yoongi hade precis berättat allting för Jimin, och berättat att han älskar honom. Men han hade inte fått något svar, vilket får hans hjärta att dunka hårt. Det är som att det ska ploppa ut ur öronen på honom. Han andas, men det känns som att han håller på att drunkna, men han försöker att andas djupt.. han kommer att få en panikattack om han inte försöker lugna ner sig. Yoongi har svårt med att låsa upp dörren från badrummet, men lyckas tillslut och skyndar sig till rummet han delar med den yngre killen. Han halar snabbt upp askarna med pillerna och försöker att få ner dem, en efter en med vatten. När han är klar med det tar han ett antal klunkar vatten till, innan han lägger sig utmattat på sängen.

Den yngre sitter kvar på stenen i vad känns som timmar, tills han faktiskt känner att han kan röra sig. Han tar med sig alla tallrikar och koppar och Gud vet allt innan han långsamt och nervöst går tillbaka till stugan. Han kommer in, tar av sig skorna han satte på sig, ställer disken på en av bänkarna i köket och börjar gå mot de två killarnas sovrum men stannar upp när han ser Yoongi i en av sängarna, han orkar inte just nu. Sextonåringen byter riktigt, går ut till vardagsrummet istället där han sätter sig ner på soffan med benen uppdragna mot sin kropp och kramar om dem. Tysta tårar rinner fortfarande ner från hans kinder, hans tröja är nästan så blöt att en nästan skulle kunna tro att han har varit ute i regnet. Han kanske måste gå tillbaka till att ignorera Yoongi igen ... precis som han har gjort hela veckan. Men det kanske är lika bra, de är ju ändå bröder.

Yoongi kan se det bekanta ansiktet vid dörröppningen, men Jimin går bort lika snabbt som han kom dit. Och faktumet att den yngre inte försökt prata med honom krossar hans hjärta ännu mer, även om han förstår varför. Yoongi själv är för trött för att yttra ett ända ord. Hans ögon gör ont av allt gråtandes, och tillslut låter han sig själv slutna sina ögonlock. Han sover länge, alldeles för länge. Den artonåriga killen kommer inte kunna sova något inatt, men han stör sig inte på det.

Yoongi vaknar inte förrän han hör sin pappas röst och en enkel knackning på dörren. Den mörkhåriga killen låter blicken finna Jimins säng, men den är alldeles tom. Han är den enda där. Av någon anledning så känner han igen den här känslan, han måste tvinga upp sina trötta med. Hans mage som inte ätit något på hela dagen ber efter mat, men han har ingen lust att äta alls. Han kommer mycket väl ihåg hur han fallit i en djup depression efter hans bästa kompis dött. Han svalde ingenting för utom piller, han orkade inte gå upp. Det var bara en tidsfråga innan han skulle falla igen, både hans pappa och Yoongi visste det, och nu har det börjat. I slutet av veckan kommer det vara minst lika dåligt som för två år sedan. Men hans pappa är alldeles för upptagen för att märka det, inte för att det gör Yoongi någonting.
"Det är kvällsmat, Yoongi," säger han vid matbordet medan han ställer fram laxen som han stekt.
"Jag är inte hungrig," berättar Yoongi, utan att ge den yngre blonda killen en endaste blick. Det kanske är bäst om han ignorerar honom nu, också. Yoongi går in till köket och öppnar kylskåpet för att ta fram en kvarg. "Jag tar med den här." berättar han och får en nickning av sin pappa, som är alldeles för uppe i en diskussion med sin flickvän och hennes son. Yoongi stänger efter sig och går tillbaka till rummet som han delar med en viss person, innan han stänger där också och ställer kvargen på nattduksbordet. Han vet mycket väl att han inte kommer äta upp den.