Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Ally hade skjutit mig-i munnen. Jag kände hur blodet rann men kunde inget göra. Smärtan var otidig och mina ögon täcktes sv ett grått töcken men jag hade inte svimmat. Will hade förlorat sitt öga men kunde ändå prata. Jag kunde bara stirrade argt på Ally Black.
”Du ska gifta dig med Emma Cole vare sig ni båda vill det eller ej,” jag såg i chock på Ally, hen kan inte mena allvar. Jag avskydde Kronos, och han avskydde mig. Kronos såg lika illamående ut som jag kände mig. För en gångs skull var vi överens om något.
Ally viskade något till Kronos som plötsligt flinade belåtet. Jag ville så gärna läsa deras tankar men blodförlusten gjorde att jag inte kunde tänka klart. Allt svartnade och jag svimmade.

Jason Grace
Jag såg oroligt på Thalia som var kvar på korset-avsvimmad. Jag skulle mörda Black, det var inte likt mig att bete mig så här. Jag brukade vara den mest behärskade av The Seven.
” Jason..” Piper sträckte försiktigt ut handen mot mig. Jag tog den och höll kvar.
” Jag kan inte tro att Ally, skulle kunna göra något sånt,” sa Nico, jag led med honom. Ally var hans (vad ska jag skriva?), jag hade blivit sviken och sårad om Thalia hade svikit mig.
” Inte jag heller,” Hazels röst hördes knappt.

Jag ville skrika, skrika ut all smärta och allt hat. Jag ville gråta över vad hen gjort med mina vänner, min familj.
"Jag älskar dig" Det kom ut som en andning, knappt hörbar. Men jag visste att hen hade hört, för hen stannade, vände sig om.
Men det var inte vad jag förväntade. Hen hade slagit ned ögonen, och det ansikte hen hade haft förut, fans inte där längre. Var hen sårad? Den hårda människan som utan att blinka skjutit sina bästa vänner?
"Men-" jag drog ett rossligt andetag, kämpade för att få ur orden ur mig "Det här är... Inte du"
"Du har fel, Wilma."
"Nej! Sluta nu-" jag ignorerade tårarna som fyllde mit högra öga, ville fokusera på Ally. Ville få henom att sluta låtsas. hjälpa oss.
Jag kände mig dum, men jag menade det jag sa. Jag älskade Ally, men inte det hen har förekommit. Det är inte henom.
"Du är så... trög" muttrade jag fram, smärtan gjorde mig galen. Synfältet färgades rött, och sen blev allt svart.

Den Ally som under veckan sagt att allt det jag gjort varit fel och velat komma fram har nu gjort det. Jag stirrade misstroget och sorgset på Will och Emma. Will hade tydligen svimmat. Jag gick fram till den medvetslösa Will och önskade mig bort all blod och smärta hon hade i det ögat och fixade hennes brutna men. Även om vi inte var vänner så visste jag att Will ville ha ögat och ville komma ihåg det som hänt. Jag önskade mig fram en sån där Oden ögonlapp som Oden har i Thor filmerna innan jag gick fram till Emma och tog bort all smärta och blod i hennes mun och fixade hennes ben. Istället för att se till så Emma skulle prata igen så gav jag henne förmågan att kunna prata i andras tankar.
"Jag önskar att Julia kom hem och att Thalia är helt läkt och har sina fingrar", önskade jag mig. "Jag önskar mig också att Kronos är nu i tusenbitar i Tartarus och att jag förlorar alla mina önskade krafter."

Jag blinkade flera gånger. Vad det med Kronos bara en dröm eller? Blodet smaken av järn och blod i munnen var försvunnen. Men är jag öppnade munnen så kom ingen ord ut. Jag såg misstroget på Ally, hade hen verkligen skjutit mig i munnen?
”Emma, jag har gett dig förmågan att prata i andras tankar istället” det var en ny förmåga. En ganska cool gissar jag.
”Tack Black eller vad jag borde säga. Men kan du fixa en sådan halv ansiktsmask som Bucky har? Vill helst inte att någon ser min mun”. Hen nickade bara och jag kände hur något täckte över min mun.
Jag såg mig omkring efter Will som också hade vaknat. Hon hade en ögonlapp som täckte hennes öga. Ally hade verkligen gjort det. Och innan jag visste ordet stod jag framför Ally, jag förblindad av raseri och tog upp ett svärd, som en av vakterna hade lämnat kvar. Och högg av hens högra hand.
”Emma, vad gjorde du?”, Ally lät misstrogen men jag blängde surt på hen. Jag måste se läskigare ut än vanligt med tanke på masken.
”Högg av dig handen, det är en hämnd,”Will såg mellan oss som vi var en intressant pingis match. Jag insåg att hon troligen inte visste att jag inte längre kunde prata.
” Will, jag har gett Emma förmågan att prata via tankar om du undrar,” Will nickade förstående även om hon såg misstänksam ut.
” Black, har du plötsligt blivit god eller?”
”Jag undrar samma sak,” sa jag inuti deras huvuden.

Alltså Emma pratar typ normalt fast med sned text istället.

Även om jag tyckte att det var skitcoolt med min skada (liksom kom igen, jag är ju som Carl grimes nu!) så var det hela deprimerande. Och jag förlåter inte Ally.
Någonting föll mot marken, och en flämtning från Ally väckte intresset i mig. Blodet strömmade ned frön armen, där det nu inte längre fans en hand. Hen visade inte något större tecken på smärta, och hen läkte verkligen inte.
Jag vände blicken mot Emma, och chocken slog mig som en käftsmäll.
"Em?" Fick jag bara fram, storöggd, och skrämd. Jag antog att vi vad den handikappade trion nu. Oden, Becky, och Kapten krok...
"Om du nu är så god så släpper du ut mina vänner" orden jag tidigare yttrat var paserade, och jag hatade mer än gärna på Ally just nu.
Hen himlade med ögonen, stoppade blödningen med sin t-shirt som om det bara var en skråma, och stack ut ur rummet med en ruck. Påminnde mig om Loke.
"Fan!" skrek jag, sparkade på en stol, som flög tvärs över rummet. Ilskan brann innombords.
Mina ögon drogs mot kavallerisvärdet somm stod lutat mot väggen. Handtaget var av läder, och gröna mönster ringlade sig runt. Jag grep tag om det och stoppade ned det i bältet, gjorde mig redo på att sticka så fort jag fick syn på dem andra.
"Jag vet inte om jag kan förlåta Henom"
Rösten skrämde mig en aning, den fans liksom i huvudet. men jag kände igen Emmas röst. JAg nikade kort, undrade om jag hade varit likadan.
"Skillnaden var att du hade någon att frukta.." svarade hon, som om hon kunde läsa mina tankar.
Oh, juste, det kunde hon.

Jag gick till cellen och försökte att inte tänka på något.
Det kanske vore bäst om de aldrig såg mig igen, tänkte jag bittert.
När jag stod framför deras cell öppnade jag den och försvann snabbt ifrån fängelsehålan. Jag ville inte se deras hatiska blicka eller Nicos och Hazels besvikna blickar och jag ville verkligen inte se Thalia i ögonen efter det hon har lidit. Jag gick tillbaka till tronsalen och gick fram till Will.
"Ta den och kom tillbaka till er tid", sade jag tonlöst och tänkte just gå ut ur tronsalen.
"Vänta! Tänker du bara gå som om ingenting har hänt?" frågade Emma och stirrade surt på mig.
"Jag önskar att jag kunde det", var bara det ända jag sa innan jag gick ut i entrén.
Kanske vore det bra om jag inte ens var i liv, då skulle jag få mitt straff, tänkte jag och tog upp pistolen och satte den på tinningen innan jag sköt och allt blev svart.

Smällen från skottet hördes in i tronsalen. Will och jag utbytte förvånade blickar, innan vi skyndade oss ut mot entrén. Ally log på golvet och bredvid henom låg en pistol. Hen hade seriöst skjutit sig själv.
” Hen gjorde det inte, hen kommer tillbaka som hen alltid gör,” sa Will men det syntes att hon inte trodde på det.
” Inte den här gången, skuldkänslorna tog över henom. Hen skäms”.
Ljudet av springande fötter fick oss att vända oss om. In kom resten av de som varit med på uppdrag. Deras blickar till Ally livlösa kropp, till min mask och Wills ögonlapp. Percy var den första som yttrade sig.
” Alltså vad har hänt med er?”
” Förklara du,” Will gav en kortfattad version om vad som hänt. Efteråt såg de ännu mer förvirrade ut.
” Så du var i Tartaros men sedan kom Will och ni var typ tillfångatagna av Kronos men blev befriade av Ally. Som sedan sköt dig i ögat och Emma i hennes mun. Så nu är hon stum och kommunicerar via tankar. Ally sköt sig själv, har jag missat något?” Frågade Annabeth, jag satte mig på huk bredvid henne och log men insåg hastigt att hon inte kunde se det.
” Det är lite svårt att smälta,” alla utom Will hoppade till och jag förestod att de hade hört mig.
” Jo tack jag märkte det,” sa Piper, hennes blick vändes mot Allys kropp, ” ska vi lämna hen här?”
” Nej, hen förtjänar ändå att hedras,” sa Will och sneglade runt på oss.
Det var då sanningen slog mig.
Ally Black var verkligen död

Jag tittade ned på hens ansikte, ville inte hindra känslorna som vällde upp innom mig. Hen skule inte komma tillbaks den här gånen.
Ögonen- ögat (fan vad jobbigt)- blev våta, och jag brydde mig inte om att torka bort tårarna som föll. Jag märkte att Nico höll avstndet, betraktade henom. Hazel böjde sig ned, slöt dem öppna ögonen. Hon kysste Ally på pannan, som om det skulle bringa tur eller någonting sådant.
Henoms arm blödde inte längre, utan hade täpts igen med någonting metallliknande.
Minne efter minne spelades upp innom mig, då vi skrattat åt Als skämt, när vi varit med i fånga flaggan.. allt spelades upp. Jag skulle sakna henom, och det spelade inge roll vad hen gjort.
Percy och Jason hade erbjudit sig att bära Ally tillbaks, men jag hade insisterat på att själv göra det. Och hur ovillig Emma hade verkat, så gjorde hon detsamma.
Ingen sa någonting under resan. Antingen så vågade dem inte, var för chockade.
"KAn inte fatta det" Emmas röst ekade i huvudet på mig. Jag morrade högt, snäste att hon skulle ut ur mitt huvud. Jag ville inte prata med någon, ville inte lyssna på någon. Jag ville bara se till så att hen blev begraven. Sen vet jag inte vart jag ska ta vägen.
"Jag tar över nu.." Percy tog tag i båren- dem hade hittat den i tronsalen- och först protesterade jag, men när han insisterade gav jag med. Armarna kändes bortdomnade, men det var inget jämnfört med resten av kroppen. Jag kände mig död, tom.
Och allt jag kunde täna på var varför.

Jag vaknade upp med att allt var vitt. Jag kände att jag låg på ett kallt marmor golv.
"Är jag i himlen?" frågade jag dumt och hörde några skratta.
"Du är inte i himlen, res på dig, Black!" sade någon strängt och jag reste mig klumpigt upp.
Jag var i Empire State Building i våning 600 där gudarna bodde. Det hade varit Zeus som hade beordrat att jag skulle resa mig. Nu ångrade jag att jag hade gjort det.
"Jag vet, jag vet. Eftersom ni inte kan döda mig så tänker ni straffa mig men något för alltid, right?" frågade jag och såg lite uttråkad ut.
"Eftersom Hades är din far så ska han straffa dig. Men det ska inte vara för alltid utan i ett par år", var det ända Zeus sa innan jag nu stod framför min far som satt i sin dödskalle tron.
"Om jag nu skulle prata med dig, varför var jag där?" frågade jag honom.
"Han är en idiot. Men i 100 år ska du skriva upp alla som dött! Du är ledig på fredagar och till klockan 23.00 till 04.00!" var det ända Hades sa innan jag satt på en kated. Det förvåna mig mest att jag hade en krok där min högra hand skulle suttit och en silverhand på min andra.

Will vred på grejen Ally gett henne och plötsligt befann vi oss utanför lägrets gränser. Thalias tall tornade sig upp oss och det gyllene skinnet återspeglade solens strålar. Jag hade saknat det, även om jag saknade den vanliga världen mer än jag ville erkänna.
Vi gick ner för halvblodskullen och halvbloden drog sig undan när vi passerade. När de såg Allys döda kropp sänkte de sina huvud för att visa aktning. Om de visste vad hen hade gjort.
Keiron stod utanför det Stora huset som om han hade väntat på oss. Han verkade inte förvånad över att Ally var död men det förvånade mig inte. Vi följde efter honom in och satte oss ner.
" Ni borde nog berätta allt som hänt sen ni lämnade lägret sist," han sneglade på Wills ögonlapp och min mask.
" Jo alltså...," jag berättade samma version som de andra fått. Jag visade bilder också från Tartaros, Narnia och Ally, hans blick var fylld av medkänsla. Han hade sätt många hjältar stupa och dö, men jag undrade om man någonsin vande sig.
" Gör er i ordning, vi ska ge en sista hyllning till Ally Black, barn av Hades."