Sjunde året på Hogwarts

Jag såg på Laura och tog hennes händer
"det vet du att jag alltid gör" sa jag leende
"skönt att höra att du är okej, eller ja så okej man nu kan bli" sa Draco och jag såg på Bella som skrattade åt något
"jag ska prata med henne" sa jag och reste mig upp och gick fram till Bella och såg argt på henne
"du vet att jag inte gillar när du skadar mina vänner" sa jag till henne
"min lilla vildkatt" sa hon men jag så argt på henne och höjde staven "crucio" sa jag och Bella sjönk ihop på golvet och skrek
"Cara" sa min far allvarligt
"vad? Får hon skada mina vänner utan att du gör något får jag skada henne" sa jag likgiltigt och upphävde förbannelsen efter ett tag och Bella såg bedjande på mig
"var inte arg min lilla vildkatt" sa hon men jag vände mig bort från henne utan att svara och de andra i salen såg oroligt på mig men jag sa inget
"ta våra kära gäster till fängelsehålan hemma så ska jag ha ett möte med dem var och en i mon" sa min far kallt och dödsätarna reste sig upp och Draco kom fram till mig och jag såg sorgset på dem andra. Vissa av dem förtjänade det och vore de för mig skulle de sitta i fängelse för alltid medans andra inte förtjänade det. Jag såg på dem när "gästerna" försvann och tog ta i Draco och transfererade oss hem till mig
"vi besöker dem om en stund" sa jag till honom och la mig trött ner i sängen

Vi blev alla uppdragna till stående av varsin dödsätare, våra stavar beslagstogs och vi blev bakbundna.
Egentligen hade de inte behövt gjort det men han gjorde väll allt för att förnedra oss och att han själv skulle känna vinsten utav kriget.
En efter en blev vi transfererade till fängelsehålan och blev inkastade där.
Alla satt längst väggarna och såg olyckliga ut.
Vad skulle hända?, och vilka skulle överleva det såkallade mötet?
För min del så skulle jag nog klara mig, jag var faktiskt den första som gick över och jag var halvblod.
Men jag undrade hur det skulle gå för andra som typ Hermione, mugglarfödd och hjälpt Harry, det såg inte ljust ut för henne.
Och hur skulle det gå för Dean?, jag såg oroligt på honom och vände mig om mot Luna hon höll i den vassa stenen och lossade mina rep.
- Tack, sa jag och log svagt och hon fortsatte vidare tills alla var lösa.
Ingen sa något och en betryckt stämning la sig över fängelsehålan.
Jag lutade mig mot Dean och han höll om mig och vi somnade snart i en orolig halvsömn.

Jag vaknade mitt i natten och reste mig upp ur sängen. Draco sov och jag strök honom över håret och tittade sedan ut över trädgården och undrade hur de andra mådde. Jag skrev en lapp till Draco och berättade att jag gick ner till fängelsehålan och tog sen staven och lämnade rummet. Jag såg på Kaname som kom springande i korridoren och plockade upp honom och gick tyst ner för trapporna
"vart är du på väg?" frågade Rodolphus och stoppade mig men bugade när han såg att det var jag
"ingenstans, jag var aldrig här! Kom ihåg det" sa jag och han nickade och gick åt andra hållet. Jag gick ner till källaren och öppnade dörren och hörde hur de där inne rörde sig bort från dörren
"oroa er inte det är bara jag" sa jag lugnande
"Cara?" sa Lupin
"ja" sa jag och stängde dörren och jag tände ett svagt ljus och såg på dem "hur är det med er?" frågade jag och satte mig ner på golvet och släppte Kaname som började nosa på folk

- Toppen, vi väntar bara på vår dom, sa Hagrid tort.
Kaname kom fram till mig och började slicka mig.
- Hej gubben, sa jag och klappade honom och såg upp på Cara.
- Det är bra med oss alla just nu, men hur tror du det blir i morgon, det kommer ju knappast gå bra för någon utav oss på dessa enskilda möten, sa jag och rös till och kramade om Kaname och släppte honom sedan.
- Kommer vi överleva morgondagen?, sa Kingsley och satte sig vid mig och såg på Cara.

Jag såg på dem och Kaname kom tillbaka till mig och la sig inmitt knä och jag såg på dem
"jag tänker vara med på mötena så ni är inte helt chanslösa" sa jag och log "och så länge ni inte säger i mot honom är det nog ingen fara och vill ni ha hjälp så vänd er mot mig" sa jag leende
"kan du verkligen stoppa honom?" sa Collin och jag såg på honom och log
"ja för det mesta, gör honom inte för arg bara. Han lyssnar vanligtvis på mig" sa jag och hoppades jag lugnade dem
"varför gör du det här? Är det nån lek för dig? Du får oss att lite på dig och sen då? Ska du döda oss som du dödade Cormac?" sa en av killarna som varit hans vän
"det är definitivt ingen lek för mig, det är blodigaste allvar! Och jag slipper se er dö. Jag är inte hjärtlös" sa jag allvarligt och blängde sen på honom
"Cormac valde sitt eget öde! Jag bad honom inte skada Draco och jag varnade honom" sa jag
"jag litar inte på dig! Du kommer döda oss alla" sa en annan elev och jag reste mig sorgset upp
"vi syns i mon" sa jag sorgset och tog med mig Kaname ut ur fängelsehålan och låste efter mig. Jag kunde väll inte klandra dem. Jag gick till köket och satte på en kopp te och stirrade ut genom fönstret

Jag såg sorgset efter Cara när hon lämnade oss.
Hon försökte hjälpa oss och vissa trodde ända inte på henne.
Ja, ja de fick väll se imorgon,just nu var jag alldeles för trött och rädd för vad som skulle ske.
Jag kröp upp i Kingsleys knä och han höll om mig, precis som min far brukade göra när jag hade gjort illa mig.
Vad skulle hända med Kingsley? Han hade ju öppet stöttat Dumbledor och vart med i Fenixorden och alla andra ordensmedlemmar?
Och DA medlemmarna, vad skulle hända med dem?, jag kröp tätare invid Kingsley och önskade att jag var liten igen och satt i pappas knä.

"Cara är du vaken?" jag hörde min fars röst och vände sig mot honom och nickade "vad tänker du på?" sa han och tog en kopp te
"vad tror du?" frågade jag trött
"jag trodde du skulle vara glad för att vi vann" sa han och log glatt
"jag är glad över att du lever och fick som du ville men just nu har du låst in en drös av mina vänner" sa jag och suckade
"du vet att jag var tvungen! Jag kan ju inte bara låta dem gå. Nej i mon får de göra sina val" sa han
"jag tänker vara med på mötena och du får inte döda dem! Eller vissa typ Pansy fine men inte vissa andra. De hjälpte mig när du var borta och de har hjälpt mig under året" sa jag bestämt
"du får vara med om du vill och ja jag tänker lyssna på dig men jag tänker inte låta dem gå förbi ostraffade" sa han
"det vet jag, men jag vill ändå att du ska vara rättvis" sa jag och han fnös
"vi får se" sa han och kramade sen mina händer "sov nu min prinsessa så syns vi i mon" sa han och gav mig en puss i pannan och jag log
"god natt pappa" sa jag och kramade om honom "kom Kaname" sa jag coh vi gick upp på rummet och jag kröp ner bredvid Draco igen

Jag kunde inte sova men jag satt i Kingsleys knä och höll i Deans hand.
Jag önskade att allt skulle gå bra imorgon. fast allt verkade hopplöst.
De flesta verkade ha gett upp hoppet på att leva, de var redan som döda.
Och jag kände så jag med, till villket pris skulle vi få behålla livet?
Och var det livet nått att ha?
Och vilka skulle klara sig och vilka inte?, jag suckade och slöt ögonen och försökte att sova.
Allt var så tyst och tystnaden var så trängande att man inte orkade säga eller göra något.

Jag vaknade på morgonen av att en kråka kraxade utanför och jag såg på klockan fyra, det var som ett dåligt täcken men jag tänkte inte ta nån hänsyn till det. Jag fick lite dåligt samvete för att jag sov i en varm och mjuk säng medans de andra sov i en kall fängelsehåla. Jag reste mig upp och gick fram till garduroben och drog på mig en blodröd klänning och lät håret hänga fritt med små röda hjärtan i och gick sen till pappas kontor. Han satt med ett glas eldwisky och några papper och såg upp när jag kom in
"godmorgon prinsessan" sa han roat
"godmorgon på dig själv o sluta kalla mi prinsessa" sa jag roat och satte mig i en av fotäljerna
"du är ju det? Vill du ha vin?" frågade han
"visst varför inte. Nå ska vi sätta igång?" sa jag och tog i mot glaset och ville hälst få det överstökat. Jag la det ena benet över det andra och lutade mig tillbaka i stolen och försökte vara lugn
"visst. Yaxley hämt upp Caras vän Laura, hon var den första att gå över så vi kan ju ta henne först" sa min far, Yaxley bugade och försvann och jag kunde bara vänta på vad som skulle hända

Dörren öppnades och alla backade undan från den.
Det var Yaxely och vi förstod att dagens såkallade möte hade startat.
Yaxely gick fram till mig och ryckte upp mig på fötter och höll min arm i ett järngrepp.
Som om jag skulle ha tänkt på att fly eller nått, tänkte jag trött och vi kom fram till Voldemorts kontor och Yaxely knackade på.
- Ja, sa Voldemort och Yaxely knuffade in mig och gick bugande ut.
Jag såg Cara och Voldemort sitta i fotöljer och dricka vin, som om detta var något att fira.
Ja det var det ju för dem, jag stod kvar där Yaxelyhade lämnat mig och väntade nervöst på vad som skulle ske.