Sjunde året på Hogwarts

"jag ber er inte bli slavar och bara ge er, jag vill bara inte se er bli dödade. Inte ens jag kan stoppa honom för evigt och om ni tänker slås kan jag inte hindra honom" sa jag sorgse och log mot tvillingarna och kramade om dem
"jag tänker inte överge er bara sådär, jag tänker se till att ni får det så bra som möjligt" sa jag och log svagt mot dem och Tonks nickade och kom över till mig och Lupin tvekade en stund och följde sen efter
"Tonks, Lupin" sa Hagrid förfärat
"vi har en son och tänka på" sa Tonks och jag log mot henne
"jag lovar att han ska vara trygg" sa jag och log mot dem och såg sen på de andra och Seamus, Parvati, Lavender och Padma kom över och jag nickade och såg på de andra
"vad är det ni tvivlar på? Att jag ska strunta i er?" sa jag
"ja" svarade en andra års elev
"har jag någonsin gjort det? Jag har redan stoppat pappa två gånger. Oroa er inte för att jag ska strunta i er" sa jag vänligt men bestämt och de skruvade fortfarande på sig och Sprout och Flitwick kom över och ja såg på resten
"varför tvekar ni? Vill ni hellre leva hela erat liv på flykt? Om ni vill fly tänker jag inte hindra er, men jag kan nog inte hjälpa er om ni flyr lch blir hittade" sa jag

- Du har rätt, sa Bill och drog med sig fleure och strax följde resten utav Weasleys med.
Jag log stort mot dem och Molly kramade om mig.
Hagrid suckade en stor ljudlig suck, men ryckte sedan på axlarna och gick över.
När Hagrid hade gått över var det som om alla accepterade det som hade hänt och resten av dem gick över.
Jag sucksde ut av lättnade och kramade om Dean och sen såg alla på Cara och väntade på vad som skulle ske.

Jag log lättat för att de insåg vad som var bäst men sen såg de alla på mig och jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle göra
"asså jag antar vi måste gå till pappa" började jag och de såg lite nervöst på mig "när vi gör det snälla gör inget dumt, han väntar bara på en anledning att göra något" sa jag och hoppade ner på golvet och gick ut ur stora salen till skolområdet där dödsätarna gick runt och undersökte de döda. Min far vände sig om och log
"så du fick dem att ändra sig" sa han kallt och kom fram till mig "jag är så stolt över dig, du är riktigt användbar" sa han och jag såg argt på honom
"ja det fick jag och jag är inget värktyg" Sa jag kallt och blängde på honom "jag gjorde det för att de är mina vänner och för att jag vill skydda dem" sa jag bestämt och han ryckte på axlarna
"okej fel ordval av mig" sa han och strök mig över kinden och jag nickade och godkände ursäkten och ställde mig bredvid honom och väntade på vad han skulle göra

Vi följde efter Cara ut på skolområdet och hon ställde sig vid honón och han såg kalt på oss.
Dödsätarna upphörd med det de höll på med och slöt sig till honom.
De var hemskt många, visserligen hade de förlorat många i striden men inte så stora förluster som oss.
Voldemort såg kallt på vår lilla grupp,och skrattade.
- Det trodde ni inte att jag skulle vinna, och Potter skulle dö?, sa han hånfullt och folk började skruva på sig.
Ja vad skulle jag svara i den frågan?, jo att jag visste att han skulle vinna eftersom att jag hade gett tillbaka medaljongen till Cara.
Och alllt för att vara snäll mot henne, var det verkligen så smart?
Jag visste inte men jag orkade inte bry mig om alla nu längre, nu tänkte jag bry mig om mig själv och mina närmaste.

Jag såg på min far och skakade på huvudet
"du behöver inte narra dem" sa jag allvarligt
"jag berättar bara sanningen" sa han roat och jag såg på dödsätarna som skrattade och jag suckade
"vad ska du göra med oss?" sa Neville och min far skrattade
"enkelt! Just nu inget för då är ni beredda på det" skrattade han och jag såg på honom "och ja Cara blir ledsen med och idag tänker jag ha en bra dag" sa han och skrattade
"kan vi inte ha en fest" skrattade Bella och hoppade upp och ner
"det låter som en utmärkt ide" sa min far "låt oss gå mot stora salen och våra "kära" vänner får vara hedersgäster" skrattade min far och dödsätarna började föra alla tillbaka mot stora salen och han satte sig på rektorns plats
"Rodolphus du kan väll gå till köket och beställa mat" skrattade han och Rodolphus bugade och försvann
"sitt ner kära gäster" skrattade pappa och såg på den goda sidan som förfärat satte sig ner och jag såg på dem där jag stod mitt i rummet och Draco höll min hand
"kom nu Cara jag vill ha dig på min högra sida" sa min far och jag ryckte på axlarna och satte mi bredvid honom med Draco på min andra sida. Bella satt på min fars vänstra sida och Sev bredvid Draco
"får jag plats?" hörde jag en röst och vände mig om och såg glatt på Yaxley och kramade om honom
"självklart" sa jag och han satte sig och jag såg på Dracos föräldrar som gjorde oss sällskap och jag såg på de andra dödsätarna som satt lite överallt och undrade vad min far egentligen tänkte göra

Jag skakade på huvudet åt Bella, kunde hon aldrig vara en och samma person, ibland jättegla och ibland, ja galen det är vad hon är.
Vi blev infösta av dödsätarna i stora salen inte ovänligt, men vad hade vi för val egentligen?
Vi satte oss vid en utav elevhemsborden och dödsätarna vid ett par andra.
Voldemort reste sig och såg ut över oss.
- Det sk inte längre finnas fyra elevhem utan ett enda, mitt, sa hanoch viftade med trollstaven och allt blev grönt och på allas Hogwartsklädnader kom det fram den gröna Slytherin ormen.
Ja, nått bra är det i alla fall, det blir ett enda elevhem ingen revalitet, tänkte jag och såg upp på honom.
Han bettede sig som en kung och det var väll det han var.
Undra vilka som ska ta över syskonens jobb?, de är ju döda, tänkte jag glatt och undrade vad mer han skulle hitta på.
Hitills hade det inte vart så dåliga saker, en fest och ett elevhem, mycket bra enligt mig.
Jag såg på Dean och flinade glatt och han himlade med ögonen men log sen och kollade på sitt Slytherinmärke.

Jag himlade med ögonen men sa inget, vill han festa och ha ett elevhem så visst inget mig i mot
"varför tar matten så lång tid?" fräste han otåligt "Yaxley, kolla vad Rodolphus håller på med"
"ja herre" sa han och bugade och försvann och min far satte sig ner och trummade med fingrarna otåligt och de andra betraktade honom med spända ögonen
"lugna dig, de lagar inte mat på två minuter" sa jag lätt och han fnös och jag gav upp. Efter en stund kom maten upp och Yaxley o Rodolphus kom in
"vad tog sån tid" fräste min far
"jag var tvungen att hitta husalferna, de hade gömt sig" sa Rodoplphus och min far slängde crucio över honom och log sen. Jag reste mig och såg på honom
"jag går en bit och döda dem inte, snälla" bad jag
"idag tänker jag verken bråka med dig eller göra dig ledsen" sa han till mig och jag log svagt och klev ner från hörnbordet och såg på Draco som diskuterade något med Sev och log. Jag gick mitt inmellan borden och fick ett flertal hatiska blickar men orkade inte bry mig. Vad skulle de göra? Jag styrde stegen upp mot Gryffindortornet och damen släppte motvilligt in mig. Jag mindes aldrig att det hade varit så tyst. Jag såg mig om i det tomma uppehållsrummet och undrade vad som skulle hände med det nu när det bara fanns ett elevhem. Jag slog mig ner framför brasan och suckade. Visst pappa levde och han hade vunnit och jag var väll glad men Harry hade varit tvungen at dö och jag hade sänt honom in i döden. Jag bara skakade på huvudet och undrade hur världen nu skulle se ut

Maten kom fram men vi rörde inget, jag såg Cara lämna salen och sen ställde sig Voldemort åter upp.
- Varsegod och ät ärade gäster, sa han irionskt och satte sig åter ner och började ta för sig utav maten.
Ingen rörde nått utan såg förskrämt på varandra.
- Ät, röt Voldemort och folk hoppade till och började ta utav maten.
Jag tog lite mat och började äta, Dean såg ytterst nervös ut och jag tog hanns hand.
- Vi ska leta reda på vem din far var, så du blir halvblod med, sa jag leende och såg bort mot Hermione som satt tätt intill Ron, jag undrade hur det skulle gå för henne.
Men Cara skulle nog fixa till det, hoppades jag åtmindstone.
Unda vart hon tog vägen egentligen?
Hon hade i alla fall inte kommit tillbaka, vi fortsatte äta under skrämd tystnad.
Man kunde tro att det var begravning, och på sätt och vis var det ju sant, med tanke på alla som hade dött.

Jag ställde mig upp och gick upp till sovsalen och tog på mig en svart klänning och tittade på medaljongen och undrade vad folk skulle säga och göra om de visste. Nu kunde de tro att Harry död för att de inte dödade Nagini. Jag lämnade sovsalen bakom mig och gick ner till stora salen och folk såg på mig men jag ignorerade dem och satte mo bredvid min far
"jag undrade nästan om jag skulle behöva leta efter dig" sa han och jag skakade på huvudet och såg på maten men sköt undan den, mat var de sista jag ville ha nu. Min far såg lite oroligt på mig men jag skakade på huvudet och log. Jag såg på människorna nedanför som åt nervöst och Bella hoppade ner från bordet och började gå runt och granska dem och jag undrade vad hon skulle göra. Hon stannade hos Laura och drog tag i hennes hår och ner henne på golvet och kastade crucio över henne och min far log nöjt men jag såg argt på henne och ställde mig upp
"Bellatrix låt henne vara" sa jag bestämt och Bella stannade upp och såg på oss, min far sa inget och Bella skulle just fortsätta när jag avväpnade henne "låt henne vara"
Bella bugade och skrattade sedan när hon gick upp till sin plats och jag säg arg på henne och hon vek undan blicken. Min far ryckte på axlarna men jag sa inget. Han ville visa att de kunde göra vad som helst när de ville men jag tyckte det var onödigt att ta Laura! Kunde han inte tagit nån annan typ Pansy. Jag gick ner från min plats och fram till Laura och Draco gick bredvid mig. Jag satte mig jämte henne och log svagt
"är du okej?" frågade jag försiktigt och de andra såg lite nyfiket på oss

Vi såg på Bellatrix som gick runt bland borden och jag hörde hur hon stannade vid mig.
I nästa sekud kännde jag en skarp smärta och jag skrek till när hon tag tag i mitt hår och drog ner mig på marken.
- Crusio, sa Bella kallt och jag skrek till av smärta.
Det upphörde efter ett tag och hon försvann, skrattande.
Jag ställde mig försiktigt upp på darrande ben och satte mig vid Dean och lutade mig mot hens axel.
Det här skulle aldrig ha hänt om jag inte hade lärt känna Cara, Bella valde mig för att hon visste vem jag var.
Och att det skulle få störst effekt mot de andra att de även kunde skada Caras vän.
Jag slutade att darra av räddsla och Dean strök mig lugnande över håret.
Jag såg upp på Cara och Draco som satte sig vid oss och jag nickade svagt.
- Jo, det är okej, sa jag och försökte hålla rösten stadig.
- Tack för att du stoppade det, sa jag och såg på Cara.