Sjunde året på Hogwarts

Jag såg på pappa
"Harry Potter jag ve att du kan höra mig och du gör bäst i att ge upp!" sa min far och jag visste att Harry aldrig skulle ge upp "vad sägs om att du och jag gör upp det här själva eller vill du låta dina vänner dö förgäves?" sa min far och jag undrade vad Harry skulle göra. Min far tog bort staven från halsen och såg på mig
"vad är det som bekymrar dig?" frågade jag och gick fram till honom
"den här staven! Jag tog den från Dumbledore men fläderstaven gör inte som jag vill" sa han fundersamt och jag ryckte axlarna
"ja de kan jag inte hjälpa dig med" sa jag och satte mig i ett av fönstren och studerade slottet

Jag var ute på skolområdet när jag hörde Voldemorts röst och jag undrade vad Harry skulle göra.
Jag skulle säkert inte se honom för han hade säkert sin mantel på sig som han trodde att ingen kände till.
Men alla gjorde det, jag backade och snubblade över en kropp.
Jag såg ner och upptäckte att det var Cho hon som var flickvän med Cedrick innan han dog.
Jag ställde mig åter upp och ryckte på axlarna, mig gjorde det detsamma jag hade aldrig gillat henne när hon var i hufflarnas sällskapsrumm och hälsade på.
Ett par svartklädda gestelter kom över skolgården och sköt ner en utav eleverna, jag riktade staven mot dem och en föll.
Jag såg mig om allt såg sorgligt hopplöst ut, vi hade förlorat mer än hälften och dödsätarna knappt nån.
Jag slängde en blick mot skogen kentaurerna stod och såg på men gjorde inget för att rädda oss.

Jag såg på pappa som stirrade på Draco
"ge mig din arm" sa han bestämt och jag nickade mot Draco som försiktigt räckte fram den "Snape kom hit" sa han och tryckte på märket som blev svart och Draco tryckte den andra handen över märket och jag tog min stav och tryckte lätt på märket och smärtan försvann. Pappa gick ner på nedervåningen och jag antog att han skulle möta Sev. Jag såg efter honom och tittade sedan på slottet o undrade hur många som redan dött
"jag hoppas ni är okej" sa jag tänkte på mina vänner

Jag såg Snape försvinna mot skogen med den svarta manteln efter sig och jag antog att något var i görningen och att Harry förmodligen hade eller skulle möta Voldemort.
Jag såg mig om på alla sårade och hoppades att vi skulle kunna rädda många utav de skadade.
Luna kom gående mot mig lungt och lite drömande och jag var tvungen att le.
Striden rasade runt oss och hon såg ut som om det var vilken dag som helst.
En stråle passerade förbi henne och hon viftade lojt med staven mot anfallaren som föll ner vridade i kramper innan han låg stilla.
- Går det bra Laura?, sa Luna i vanlig samtalson och jag nickade och slängde iväg ett par förbanelser.
- Jag hoppas vi kan rädda de skadade så de inte lider till döds, sa jag och vi kastade förbannelser på ett par dödsätare.
Och jag tackade mig lycklig att Cara hade lärt mig dem och att jag kunde lära ut dem till andra.

Jag hörde hur pappa och Sev pratade på nedevåningen och sedan hur Sev skrek till och jag såg panikartat på honom och sprang ner för trappan och såg pappa stå på balkongen hur Sev låg skadad på golvet och blödde från halsen och hur han så något till Harry som nickade tog i mot något och sedan såg på mig
"gå nu, jag tar hand om honom. Försvinn nu innan pappa ser er" viskade jag och tryckte hans hand och såg sedan skräckslaget på Sev som andades långsamt
"Sev" sa jag och tog hans hand och la den andra över såret och tryckte till så att blödningen skulle sluta
"Cara?" sa han lågt
"ja jag är här, var tyst nu så jag kan hela dig" sa jag och tog tag i väskan som Draco räckte över till mig och tog fram en besoar och stoppade den i Sevs mun och han tuggade på den och jag tog min stav och sa några ord på samiska och drog ut giftet ur såret och läkte sen ihop det och Sev svimmade av och jag såg oroligt på honom
"jag tar upp honom till sängen" sa Draco och viftade med staven så han började sväva framför honom och försvann upp för trappan och jag gick ut till pappa och gav honom en örfil
"hur kunde du!" skrek jag argt
"jag behövde fläderstaven och Sev var den som dödade Dumbledore därför hade han den och jag var tvungen att ta den ifrån honom" sa min far och tog tag i mina armar när jag försökte slå till honom igen
"du hade ju inte försökt mörda honom" skrek jag och tårarna rann
"lever han?" frågade min far förvånat
"ja jag räddade honom" sa jag lugnt och min far släppte mina händer
"jag är ledsen Cara det var enda sättet" sa han och jag fnös
"förlåt, hade det funnits nått annat sätt hade jag gjort så istället" sa han och jag visste att det var sant
"ja jag vet" sa jag lågt "men jag var rädd att förlora honom precis som jag är rädd att förlora dig" sa jag och kramade om honom
"så länge du har medaljongen är det ingen fara! Men gå du till Snape nu" sa han och jag nickade och såg på Nagini som vek bort blicken, egentligen var det i te hennes fel. Jag gin upp och satte mig på sängkanten bredvid Sev och hoppades han skulle vakna
"Harry Potter jag ger dig en timme. Möt mig i den förbjudna skogen inom en timme. Under tiden ska jag dra tillbaka mina styrkor! Men kommer du inte inom en timme så kommer jag döda varje man, kvinna och barn i det slottet tills du möter mig" hörde jag min far säga och jag förstod hur hopplöst det hela var för Harry. Jag undrade vad Sev hade gett honom

Jag hörde Voldemorts röst och dödsätarna slutade tvärt, jag fattade inte hur de bara kunde lyda sådär.
Men jag tänkte inte vara sportslig utan slängde iväg en förbannelse mot en dödsätare som hade vänt mig och Luna ryggen och hen föll ihop.
- Ja Voldemort kan vara en riktigt trevlig typ, sa Luna och jag stirrade på henne.
- Ja, jo det kan han väll, sa jag förvånat.
- Ja, han låter oss ta hand om våra sårade, sa Luna enkelt och vi såg upp på Minerva som hastade förbi.
- Ta alla skadade till stora salen, skrek hon och vi höjde våra stavar och svävade iväg med en varsin kropp in till salen.
Fler och fler kroppar bars in vissa övertäckta och vissa inte, men det var många skadade.
Jag såg Dean hjälpa en flicka och jag log han var okej.

Jag sken upp när Sev öppnade ögonen och jag höll på att krama om mig när han stoppade mig
"ja behöver inte ha mer ont" sa han mjukt och jag log
"jag är så glad att du lever. Det var i sista stund och jag är så ledsen över att jag inte stoppade pappa" sa jag och kramade hans hand
"Cara jag är glad att jag lever och jag visste att de här dagen skulle komma" sa han och satte sig ansträngt upp
"jag är också glad att du lever och pappa ber om ursäkt" sa jag och han nickade
"CARA" ropade min far från nedervåningen "jag ska gå till skogen, ska ni med?"
"vi kommer" sa jag och ställde mig upp och de andra nickade och vi gick ner till nedervåningen och min far nickade åt Sev som bugade lätt och vi gick mot skogen och jag såg Hagrid stå där fångad av några dödsätare
"hur kunde du Cara?" sa han argt
"håll tyst" sa min far vasst och jag såg på honom och vände mig sen mot Hagrid
"er sida ville inte ha min hjälp så jag valde sida. Men jag slås inte" sa jag lätt och lutade mig sen mot ett träd och Bella kom till skogen med Dracos föräldrar och jag kramade om dem glad över att det var okej
"då väntar vi" sa min far och vi nickade

Nu hade vi fått in alla skadade och döda i salen, förutom dödsätarna då de fick ligga och dö där ute så gått de förmådde.
Pomfrey sprang hit och dit för att hjälpa alla och jag visste inte vad jag skulle göra det där med läkekonst hade aldrig vart min grej och jag skulle säkert göra mer skada än nytta.
Jag såg en rödhårig skock var sammlade runt en kropp och min mage knöt sig och jag hoppades att de var okej.
Jag gick fram till dem och Molly kramade om mig medan hon grät förtvivlat.
- Du lever åtmindstone, sa hon och jag såg ner på marken där Persy låg och jag kände sorg för deras skull.
Men också glädje, skulle nån dö i Weasleysläckten så var de han, han som hade svikit dem.
Ron stod med oss och Hermione kom vid hanns sida jag såg på Ginny och hon nickade åt min ordlösa fråga.
Harry hade gått för att möta Voldemort, jag kände ett par armar om mig och kramade om Dean glad över att han levde.

"han kommer inte! Jag trodde faktiskt han skulle komma" sa min far otåligt
"lugna dig, han kommer" sa Sev
"jag är här" sa Harry och jag såg på honom och kände mig så sorgsen. Harry hade varit min vän i sju år och nu skulle han dö
"Harry Potter pojken som överlevde har kommit för att dö" sa min far och skrattade och de andra stämde in och jag såg sorgset på honom och sen på min far
"får jag säga farväl?" bad jag honom
"jag kan väll knappast hindra dig men gör det fort" sa han och jag nickade och drog med Draco fram ill Harry
"jag är ledsen att det blev så här" sa jag och kramade om honom
"det är ingen fara, jag får se mina föräldrar igen! Ta hand om de andra" sa Harry
"jag lovar" sa jag och kände mina tårar rinna och Harry torkade dem och såg sen på Draco
"jag önskar dig lycka till och ta väl hand om henne" sa han och skakade Dracos hand
"tack för allt och det ska jag" svarade Draco och jag såg på min far
"gör vad du måste men jag tänker inte se på, jag går i förväg" sa jag och började gå mot slottet med Draco vid min sida och jag förundrades över hur lugn Harry kunde vara. Vi kom till slutet av skogen och vi stannade och jag hörde Hagrids skrik bakom mig och tryckte huvudet mot Dracos bröst och han höll om mig

Vi hörde alla Hagrids skrik, för att vara halvhjätte så hade han väldigt starka lugnor.
Men jag visste vad Hagrids skrik innebar, att Harry hade dött och att allt var förlorat.
Jag tog Deans hand och gick ut på trappan med de andra och vi väntade på vad som skulle ske.