wolfy & rollspelare prs

”Jaha,” sa han bara enkelt och vilade sin blick på henne för ett ögonblick innan han gjorde en gest mot dörren. Han visste inte själv heller vad som tagit åt honom, han hade konstiga stunder ända sedan han använt sin magi åt det han inte borde ha gjort.

"Okej... Skriv när du inte är ett rövhål längre." sade hon hest, svor åt sig själv då man hörde att hon var nära tårar. Hon granskade honom lite snabbt innan hon gick ut från hans rum och vidare ner till garaget där några beskyddare höll på att ta ut hennes påsar. "Förlåt men kan ni lägga tillbaka allt? Jag skulle gärna behöva skjuts eller så kan jag låna bilen om ingen av er vill köra." sade hon och log kort.

Han blinkade några gånger innan han stängde dörren till sitt rum, la sig ner på sängkanten med en gäspning och lyssnade till hennes fotsteg som försvann allt längre bort.
”Givetvis.” En beskyddare som såg mest uttråkad ut satte sig bakom ratten, lekte gärna taxichaufför trots att det inte hörde till deras uppgifter att skjutsa hem människor.

"Tack så mycket." sade hon och log svagt mot honom. Hon satte sig i bilen och bet sig hårt på underläppen, förstod inte alls vad det var med Jonathan. Han hade aldrig varit så otrevlig mot henne innan.

”Du ser bekymrad ut,” konstaterade beskyddaren efter en stund och såg på den unga kvinnan genom backspegeln. Nu var det inte hans sak att lägga näsan i blöt men småprat var heller inte någonting han brukade ägna sig åt.

"Ja... Alltså har du lagt märke till att Jonathan beter sig skumt?" frågade hon och kollade på mannen, han var inte så mycket äldre än Jonathan så hon antog att han kanske var med Jonathan mycket så att det inte skulle se skumt ut att en ung kille gick runt med massa äldre män.

”Skumt på vilket sätt?” Julian kastade en ny blick på henne genom backspegeln, trots att han reagerade på saker och ting så visade han det sällan med ansiktsuttryck. ”Jag heter Julian förresten,” tillade han sedan, ”jag skulle skaka hand med dig men det är nog säkrast för oss båda att jag håller händerna på ratten.”

"Jag och Jonathan har varit tillsammans i snart två år och aldrig någonsin har han varit otrevlig mot mig, aldrig låtit mig åka hem vid den här tiden efter att ha varit ifrån honom som nu i New York. Sen nu var han jättekylig, brydde sig inte alls och bara otrevlig." sade hon och tvekade lite innan hon klättrade fram till passagerarsätet. "Cleo." sade hon innan hon skrattade lite åt hans påstående. "Mm, skulle nog vara så."

”Hm,” hummade Julian bara till svar och körde vidare under tystnad en lång stund innan han tog till orda igen. ”Det är inte min ensak att diskutera någon i familjen, men jag har noterat vissa förändringar i hans beteende den senaste tiden. Han pratar med sig själv ibland och verkar se i syne, han är inte lika pratglad och öppen av sig mot oss längre heller. Men vad vet jag: vi alla har ju våra inre demoner.” Han ryckte på axlarna.

"Åh nej... Det är mitt fel." sade hon tyst och bet sig hårt på läppen. Hon la händerna för ansiktet och blundade hårt, visste inte alls vad hon skulle göra för att hjälpa honom. //han är inte okej// skrev hon snabbt och skickade till Adrian.