Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel kunde ana att hon åtminstone kommit närmare dit nu, på något underligt vis - han kunde inte riktigt förklara hur. Men på något vis var det som om hon spred någon slags värme, som han kunde uppfatta nu när han var i det här underliga tillståndet, varken vaken eller helt medvetslös. Underligt och smärtsamt - det var svårt att förklara känslan, men panikkänslorna utav det var alltid närvarande ihop med smärtan. Denna ofantliga smärtan som vägrade lätta minsta lilla i styrka. Han kunde inte påstå att den blivit det minsta bättre, men däremot kände han sig desto starkare. Som om han äntligen klarade att knacka på ytan, att försöka ta sig upp. Försöka vakna. Och att känna hennes närvaro verkade göra det lättare, ge honom mera mod och styrka såsom hon alltid gjorde. För hon var hans älskade, hon betydde allt för honom och att hon varit hos honom betydde så otroligt mycket även om han inte visste ifall hon förstod att han visste det.
Det var svårt. Det var som om han underifrån, ifrån vattnet, skulle bryta sig upp igenom is för att vakna. Som om han fick samla alla sina krafter bara för att slå upp ögonen. Men på något vis lyckades han - innan kunde man ana att han verkade vara nästan lite orolig, röra på sig något mer än vad han gjort tidigare för att sedan till sist slå upp ögonen. För andra såg det kanske långsamt och lugnt ut, men för honom krävdes det däremot en enorm kraftansträngning då hans krafter gick på sparlåga innan och det knappt fanns några att skrapa ihop. Men på något vis lyckades han ändå. Fortfarande segt, som när man vaknar mitt i natten och inte är helt hundra vaken ännu men ändå med, såg han sig lätt om och blicken fastnade på henne. Ett litet leende lyckades han få fram, hon var verkligen där.

Aldrig hade hon känt sig så full av hopplöshet som hon gjorde nu. Att se honom ligga där utan att kunna göra det minsta lilla för att hjälpa honom gjorde ont i hela henne. Det gjorde psykiskt ont, och det var värre än vilken fysisk smärta helst som man hade kunnat utsätta henne för. Varje gång hon såg på honom gick en liten del av hennes hjärta i små bitar. Det var för mycket smärta för hennes själ. Hennes drömmar om att han skulle vakna upp gick hand i hand med maskinerna som han på olika sätt var kopplad till. De visade inga tecken på några förändringar i hans tillstånd, hon kunde åtminstone inte se några. Hon hade stirrat sig blind på skärmen vid det här laget. Trött drog hon händerna över sitt ansikte. Sömn kom dock inte på fråga. Hon hade slumrat till några gånger men plågades av mardrömmar. Mer nytta gjorde hon ändå i vaket tillstånd. Då hon tittade upp mot Ederel igen såg hon rakt in i ett par vackra ögon. Ett litet leende prydde hans läppar, och hon gav ifrån sig ett lågt gutturalt läte.
Var han verkligen vaken? Grace förflyttade sig fram till sängen och sjönk ner på huk bredvid den, tog hans hand i sin bet sig i läppen för att hålla tillbaka fler fåniga ljud. Tårarna var där igen som på beställning trots att man skulle kunna tycka att hon fått slut på dem redan vid det här laget. Hon sträckte snart ut handen för att trycka på knappen in till sängen, och kalla efter läkare.

Ederel hade lite splittrade känslor av hennes reaktion - dels så smälte hans hjärta lite för hur hon verkade bli så glad och lättad, samtidigt som det gjorde lite ont. Ont att hon måste ha haft det så jobbigt under tiden som han varit nästan medvetslös. Visserligen hade han med haft ett rent helvete, men så mycket som han älskade henne såg han ändå till henne i första hand. Han kramade försiktigt hennes hand, fortfarande med ett litet leende på läpparna.
"Jag gav dig ett löfte om att aldrig lämna dig, jag planerar att hålla det", sade han något hest efter att inte ha pratat på några dagar. De var ju förlovade, och han tänkte inte lämna ens för något sånt om han kunde bestämma.

"Om du inte skulle ha varit med om tillräckligt mycket, skulle jag slå till dig för att du utsatt dig för det här." Grace torkade bort några tårar från kinderna och försökte le lite. Det var ett uruselt försök till att lätta på stämningen, men hon kunde inte tänka klart. Ederel var vaken! Hennes älskade fästman var vaken, hon kunde inte ens tänka sig vad han hade gått igenom. Olyckan hade ju inte varit hans fel, hon visste dock fortfarande inte vem som låg bakom den. Den enda ledtråden hon hade var att det var en nefil. Hon tänkte inte vila förrän hon visste vem det var. Trots att nefilerna inte hade ett helvete att brinna i såsom fallna änglar hade, så skulle hon se till att nefilen som var orsaken till att Ederel låg på sjukhus skulle önska att hen brann i helvetet istället.

Ederel log smått, även om själva orden i sig inte var så roliga kanske så var han så glad att få höra hennes röst, få höra att hon var sig själv. Bara det lilla gav honom en obeskrivlig glädje efter allt han varit med om.
"Jag förväntar mig inget mindre", sade han, hon skulle iallafall ha all rätt att vara upprörd även om det inte varit hans fel. Eller ja, en del skulle väl påstå att bara köra motorcykel var en stor risk.
"Men jag är här, och jag kan inte ens beskriva hur glad jag är över att kunna prata med dig igen", sade han med ett litet leende.

Det dröjde inte länge förrän tre läkare, inklusive Farandil susade in i rummet och omringade sängen. De pysslade med sitt en stund innan hon lämnades ensam med Ederel igen. Försiktigt la hon sig ner bredvid honom på sängen, vilade sin kind mot hans bröstkorg och suckade tyst. Det kändes så bra att få hålla om honom igen.
"Jag har saknat dig så," viskade hon och snyftade tyst till. Ingenting som hänt henne hittills kunde jämföra sig med den förtvivlan hon känt då han legat i koma. Det hade varit en brutal smärta. Hon kunde inte ens föreställa sig vad han hade varit med om, hur ont det hade gjort i honom. Om hon bara kunde skulle hon ta allt ont från honom. Senare på kvällen knackade det på dörren och Aiden stack in huvudet.
"Nämen ser man på, turturduvorna är tillsammans igen." Det ryckte lite i hans mungipor men blicken var hård och kall. Det var också då Grace insåg att han var boven. Han hade varit emot deras förhållande från första början.
"Grace, du sköter inte din armé särskilt bra. De är oroliga, rädda och arga. Det som är mest alarmerande är utan tvekan att de inte respekterar dig." Aiden lutade sig mot väggen och korsade armarna över bröstkorgen.
"I deras ögon ser det ut som om du valt din sida redan. Du kämpar inte med oss, du kämpar mot oss. Du är inte en lämplig ledare." Han höjde något på ögonbrynen, och blicken han gav henne brände nästan hål i huden kändes det som.
"Och vem skulle vara en mer lämplig ledare? Du?" fnös hon med en rynka i pannan vilket fick Aiden att skratta.
"Är det en utmaning, stumpan? Men som svar på din fråga så, ja. Jag skulle sköta jobbet som ledare betydligt bättre än dig."
Grace fuktade läpparna och spände käkarna. Hon hade alltid fått en dålig vibb av honom, men varför hade hon inte lyssnat till den? Varför hade hon tillåtit honom i sin närhet?
"Rollen som ledare kan enbart övertas om den gamla ledaren är död," fortsatte Aiden och drog pekfingret över sitt andra finger, precis som om han kontrollerade hur vass en osynlig kniv var, "jag accepterar utmaningen. Allt inom sin tid." Aiden gjorde en slarvig, retsam honnör innan han vände sig om och lämnade rummet.

Ederel kände sig allt bättre för varje stund, som om hans krafter sakta men säkert äntligen började byggas upp igen. Äntligen - det där med att ta det lugnt var inte riktigt hans favoritsysselsättning så att säga, i vanliga fall var det full fart som gällde för hans del. Man kunde ju kanske tycka att tålamod borde komma med åren, men icke - han hade då snarare fått sämre tålamod än han haft förr. Men också värdena började se bättre ut, trots allt hade han ju som fallen ganska bra läkekött och det gällde bara att få fart på det hela så fick han hoppas på att snart vara på benen igen. Han lade genast armarna om henne i en kram, hade saknat något otroligt att få känna henne i sin famn igen. Inte bara för att han älskade att ha henne i famnen, men också för stödet ifrån henne då det verkligen var guld värt. Hon var hans allt, den enda i den här världen som han uppriktigt älskade och brydde sig så mycket om.
"Jag har saknat dig med. Och du skulle bara veta som jag längtat efter att få ha dig i min famn igen", viskade han tillbaks, gav henne en försiktig puss på håret just som Aiden kom in. Han hade egentligen inte haft särskilt mycket samröre med honom, men förutom Grace förstås så var han verkligen inte förtjust i nefiler överlag så han lades väl till mängden av dem. Och hans ord gjorde det sannerligen inte bättre, han fick honom att önska något enormt att han varit starkare - om inte annat bara för för nöjet att ta bort den där minen ifrån hans ansikte. Att han ens vågade prata så om henne. I annat fall skulle han antagligen utan minsta tvekan gett sig på honom, men han var klok nog att inte säga för mycket nu med tanke på det skick han var i då han antagligen inte skulle klara av att varken försvara sig själv eller henne. Men de där orden fick honom minst sagt förbannad, och han skulle definitivt försöka se till att han fick ångra dem när han väl var bra igen.
"Du borde vakta din tunga ifall du vill behålla den", sade han kort, nästan lite morrande, hade låtit blicken vila på honom under tiden men tog nu istället och vände den till Grace igen då han gått ut igen.
"Om han så ens rör dig, ska jag personligen se till att han aldrig kommer röra någon igen", sade han kort, försökte dölja ilskan även om det gick åt skogen med den saken.

"Du ska hålla dig undan från honom. Det är min strid, inte din." Grace drog en hand genom sitt hår innan hon flyttade den till hans bröstkorg igen, flyttade den mot hans hjärta för att kunna känna slagen. Hon hade ingen chans mot Aiden, som närmade sig tvåhundra år och som var betydligt skickligare än henne på alla vis. Det skulle bara vara dumt om hon intalade sig något annat. Men det här var oavsett något som hon behövde göra och hon hade ingen avsikt att blanda in Ederel i det hela. Hon hade ingen aning om när hennes så kallade högra hand ville utmana henne, men när plats och tid väl var bestämt så skulle hon inte tala om det för Ederel. Det var bara så hon kunde vara säker på att han inte skulle blanda sig i. Grace log svagt mot honom och lutade sig närmare för att mjukt kyssa honom på läpparna, lättad över att han var tillbaka hos henne.

Ederel såg på henne och suckade, visste att det skulle vara omöjligt för honom att inte oroa sig för det efter att ha hört vad han sade.
"Du är naivare än vad jag trott ifall du tror att jag ska kunna glömma att han precis hotade dig till livet", sade han med lite lätt höjda ögonbryn, dock på gränsen till det där retsamma sättet han brukade ha. För trots allt var hon ju rätt gullig när hon sade till så, och även om han inte skulle kunna släppa det helt så kunde han heller inte göra något åt det när hon inte ville det. Han log lite och besvarade mjukt kyssen, för att lägga handen lite om hennes nacke istället.
"Jag älskar dig", viskade han mjukt.

"Han har rätt dock. Jag har ingen chans att vinna mot honom." Grace kliade sig lätt på näsan. Det hade väl bara varit en tidsfråga innan det här skulle ske. Aiden hade aldrig tyckt om henne, han hade bara velat komma henne nära för att avgöra hur lätt eller svårt han skulle ha att utmana henne. Blanda in Ederel i det hela ville hon inte av en självklar orsak. Han hade redan varit med om en hel del för hennes skull. Aiden hade gett sig efter honom för att komma åt henne.
"Jag älskar dig också," mumlade hon och lutade sin panna mot hans. Oavsett vad som skulle hända så skulle hennes känslor för honom aldrig gå upp i rök. Hon önskade att han alltid skulle komma ihåg hennes kärlek för honom, också om det slutade tokigt och Aiden vann.