Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Äsch, det spelar ingen roll om hag missar någonting..inte för att vara kaxig eller så, men det finns inte direkt mycket som jag måste träna på för tillfället. Inga danser, inga låtar, inte någonting som har med synergyn att göra”, rabblade nittonårongen på och lutade på huvudet, med ett retsamt flin som ersatt det gulliga, lilla leendet. ”Mina ögon? Vad är det med mina ögon som får dig att rodna? Får jag inte titta på dig, eller vadå?” Undrade Zihao med ett litet skrockande och skakade på huvudet, för att genast bli aningen mer allvarlig. ”Sure, men du får säga vad du vill att jag ska köpa”, konstaterade han och lutade sig över sängkanten, för att fiska upp Chichis gosedjur från golvet. Hon var verkligen helt beroende av sina leksaker, även om det var husses uppmärksamhet hon skrämde absolut mest. Mitt i natten kunde hon börja slicka honom i ansiktet bara för att hon ville bli klappad eller gå på promenad. Det första var helt klart mycket bättre än det senare, då det var jävligt trögt att gå ut mitt i natten. Men Zihao älskade henne självfallet ändå.

"Tror du mycket väl vet att du är rätt kaxig." Påpekar Joshua roat, med ett glatt alldeles kärleksfullt leende. Jo, i hans ögon har Zihao alltid varit lite kaxig, vilket får honom, tro det eller ej, att gilla Zihao ännu mer. Dock börjar hjärnan fyllas med tankar, varför behöver han bara så pinsam? Att vara så löjligt kär är något artonåringen inte riktigt är vän vid.. och verkligen inte bekväm med. Hjärtat som rusar iväg och gömmer sig bakom katternas tjocka päls, och läpparna som skriker efter uppmärksamhet. Jisses. Och hur ska han förklara anledningen till att han blir generad över Zihaos ögon? Ursäkter, ursäkter.. ja, Joshua kan komma på en hel del bra ursäkter sådär under en sekund. "Inte mitt fel att du är så stilig!" Smöra lagom.

”Stilig? Nu har du nog misstagit dig..typ alla i gruppen ser bättre ut än mig”, påpekade Zihao coh betraktade skärmen igen, efter att han givit gosedjuret till Chichi - vars svans viftade alldeles förfärligt. ”Du om någon ät stilg”, fortsatte han med ett blekt leende och nickade förstrött, x antal gånger. Jo, Joshua var minst sagt attraktiv. Helt ärligt den vackraste människan nittonåringen någonsin lagt ögonen på. Visserligen var han alldeles för smal och ohälsosam för tillfället, men det betydde inte att han såg den andre på ett annorlunda sätt direkt. Det var fortfarande samma gamla Joshua, vara extremt smal och tanig. Och den yngre hade ju faktiskt börjat gå upp i vikt igen och skulle därmed, förhoppningsvis, återgå till sitt normala jag förr eller senare.

Det är lite som att Zihao just förolämpat artonåringen, vilket säkerligen inte är fallet. Men att nittonåringen inte ser sig som stilig är ju bara struntprat. Joshua sätter sig rakare i ryggen och ställer ifrån sig datorn på vardagsbordet.
"Zihao har du kollat dig själv i spegeln? Du är den stiligaste, snyggaste och mest attraktiva person jag sett!" Rösten tystnar långsamt, att han ska göra sig själv mer generande för varje gång han öppnar munnen? Kanske de två ungdomarna är attraktiva på olika sätt? Men för Joshua är den äldre definitivt godis för ögonen, och det kommer han nog alltid att tycka. Han sträcker på armarna och Bobb plus Musse faller ner i trasslig hög. "Kommer du hit eller? För då vill jag städa.. och ta en dusch."

Kommer han dit? Det var väl så gott som bestämt att nittonåringen skulle pallra sig iväg till den andre, gosa ner sig i sängen med honom och klia en hög med katter på magen. Men hur skulle hon göra med hunden? För Zihao kunde verkligen inte lämna henne ensam. Dels för att han älskade henne, men även för att hon blev galen så snart han lämnade henne ensam. Även om Jun eller någon annan i lägenheten såg efter henne, så slutade hon inte tjuta förrän Zihao själv kom och bar upp henne i famnen. En bebis och en jättebebis..perfekt match verkligen.
”Jo, jag kommer”, började han trevande och höll därefter fram Chichi mot skärmen. ”Men hon måste följa med..annars kommer hon att bli helt galen”, fortsatte han och rynkade lite på ögonbrynen. ”Och du, jag har kollat mig själv i spegeln jävligt många gånger ska du veta!”

Med stora ögon glider blicken över lägenheten, kommer han hinna dammsuga? Diska? Torka? Skura? Alla rum.. osäkert, om han nu ska ta och duscha emellan också. Sminka om sig, hjärnan börjar på något sätt planera hur han ska göra och vad han ska göra. Naej, dumma medicin.
"Klart du kan ta med vovven!" Förtjust nickar artonåringen och griper tag om Mimmi för att hålla upp henne mot skärmen. Den tjocka gråa katten sträcker fram tassen mot den lurviga hunden. "Hon är lite rädd för hundar dock.." den upprörda kissen viker bort ögonen och slickar sig över armarna. "Då har du problem med ögonen, för tro det eller ej Zihao så är du skit stilig." Med ett svagt leende låter han Mimmi lägga sig ner på filten i en liten boll. "Men vi ses sen?"

”Vänta nu va, jag har ingen aning om vart du bor!” Utropade Zihao, innan Joshua hann stänga ner samtalet. ”Tänkte ta en taxi, men det kommer inte stt gå om jag inte kan din adress”, förklarade han med ett skratt och skakade på huvudet, samtidigt som han lät Chichi glida ner bredvid sig. ”Förstår FU hur jag tänker och så?” Om artonåringen mot förmodan inte gjorde det, så skulle den äldre aldrig sluta reta honom för det. Äsch, vad var det för en knasig tanke nu då? Den andre var typ hundra gånger klokare än Zihao själv, som jämt och ständigt klantade till precis allting. Det var en riktig konst i vissa fall..vem kan råka skära sig på en bit med bröd liksom? För nittonårigen hade på ritkigt råkat göra det cirka tio gånger under den senaste månaden. Bröd..bröd var inte ens vasst. Herregud, pinsamt som fan. Bara tanken fick honom att rodna och vilja sjunka ner genom golvet.

Aningen förvirrad ser Joshua ner mot skärmen, de välplockade ögonbrynen ihop dragna och tänderna gnagandes i underläppen. Hade artonåringen på riktigt glömt bort att berätta adressen? Jösses, ibland kan han verkligen bli korkad, även om han har högsta betyg i alla ämnen och är väldigt noggrann med väl presterande. Det om något borde visa att klipskhet inte är det enda som krävs i den värld de lever i.
"Det finns en adress uppsatt på kylskåpet," berättar Joshua långsamt, fundersam om lappen fortfarande sitter kvar där han lagt den. Det var nämligen så att han ville att Kawan skulle komma och hälsa på lite då och då, och som den glömska killen han är skulle Kawan aldrig komma ihåg den utantill. Skulle inte förvåna Joshua om den äldre glömt bort att det faktiskt finns en upphängd lapp. Aningen osäkert låter Joshua huvudet falla på sniskan. "Döm mig inte... jag kan inte vad gatan heter utantill." Det är faktiskt inte hans fel att han aldrig riktigt lärt sig den, han flyttade ju in till lägenheten med medlemmarna direkt efter han flyttat till Seoul.

När den yngre erkände att han inte visste vilken adress han bodde på, brast nittonårongen ut i ett hysteriskt skratt. Det var så pass hysteriskt att tårarna inom kort började spruta ur ögonen på honom, och hela kroppen skakade. Till och med magen började göra ont och skrika efter ett stopp. Men Zihao kunde verkligen inte sluta. Att skratta var så befriande och härligt, plus att han inte gjort det genuint på drygt en vecka. Så allting behövde liksom komma ut, vilket dt helt klart gjorde nu.
”Åh, jag dömmer dig absolut”, väste han och höll sig krampaktigt om magen, utan stt kunna andas ordentligt. ”Jag dömmer dig så jävla mycket..” Och där brast nittonåringen ut i ännu en omgång av sitt hysteriska skratt. Jösses, så roligt var det väl ändå inte? Eller i Zihaos ögon var det uppenbarligen det. Kunde han bli barnsligare? ”Åh, förlåt..” kved han och torkade bort de sista tårarna. ”Det bara lät väldigt roligt, okej? Ska kolla på kylskåpet, jag lovar..”

Med sina stora, mörkbruna hundögon blänger Joshua mot den äldre genom skärmen. Jo, om Zihao varit där framför honom nu skulle han ha hoppat på honom och slagit till honom, lagom löst. Host. Nej, nittonåringen har precis gjort det klart för den yngre just hur oförskämd han faktiskt kan vara, och Joshua kan inte undgå att tänka att gränsen inte ens är nära där.
"Vet du, flytta till Japan vet jag, va inte i din nya lägenhet ett endaste skit och du har aldrig fått veta vad den heter, och du bryr dig inte för du får ändå en ny lägenhet. Och den kräver verkligen att du kan adressen, och du kan inte språket ett endaste dugg. Om du gör det, och lär dig adressen på direkten med svåra bokstäver, ja då kan du döma mig hur mycket du vill." skyddar Joshua sig själv och himlar med ögonen, nej han tycker mycket riktigt inte om arroganta beteenden, även om nu Zihao får tycka att det är roligt om han vill det.. "Ja, kolla på kylskåpet och köp thaimat." med de orden lägger han på samtalet, sätter på musik och börjar städa runt om i lägenheten, tre lurviga katter släntande efter sig... jösses de vill verkligen konstant ha uppmärksamhet.