PRS Aphrodite & wolfy

Efter en stund reste hon sig upp igen men denna gång lämnade hon även vardagsrummet. Med snabba och lätta steg skyndade hon sig uppför trapporna och fortsatte till balkongen. Hårt greppade hon tag om räcket innan hon skrek rakt ut. Ett skrik av bara ren ilska. Mot sina föräldrar och allt de utsatt henne för, allt de utsatt vampyrer och Killian för. Skriket följdes av ett annat som bara var av ren sorg. Hon behövde bara få utlopp av de känslor som hon alldeles för länge hållit inom sig, som hon aldrig velat bekymra någon annan med genom att gråta ut mot någons axel. Med en lätt snyftning sjönk Meila ner på knä och begravde ansiktet i händerna.

”Det tror jag säkert att hon är.” Alla jägare var inte onda precis som alla vampyrer inte var onda. När man levt så länge som Jo gjort såg och hörde man en hel del. Med ett litet skratt tog hon Taras händer i sina för att dra upp henne på fötterna och nickade med huvudet mot golvet. ”Nu tycker jag att vi visar folket här hur man har roligt på riktigt.”

Killian satt kvar, och lät Meila göra det hon behövde. Han hörde hennes skrik, och när hon tystnade gick han upp för trapporna. Han kom ut på balkongen och satte sig snett bakom henne. Han slog armarna om henne och kysste hennes huvud.

Tara log och drog i sig det sista av drinken.
"Självklart, sen när har vi inte slagit klackarna i taket tillsammans?" sa hon och skrattade när hon drog ut Jo på golvet med ett leende på läpparna. Det var längesedan hon hade känt sig så här lycklig.

Trots att hon kände Killians armar leta sig kring hennes midja och hans läppar mot sin hjässa reagerade hon inte. Istället lät hon handflatorna vila mot sina lår samtidigt som hon uttryckslöst stirrade framför sig. Hon skulle behöva lång tid på sig innan hon lyckades vänja sig vid sitt nya liv. Om hon ens skulle överleva tillräckligt länge.


"Alldeles för länge sedan sist." Jo klickade missnöjt med tungan innan hon fyrade av ett charmigt leende, tog glatt Taras händer i sina innan hon med mjuka och lätta rörelser snurrade runt på dansgolvet med den fantastiska kvinnan som värmde hennes själ från topp till tå.

Killian höll kvar omfamningen, men sa ingenting. Han lät Meila få vara ensam med sina tankar, men samtidigt lät henne veta att han fanns där när hon väl ville prata, om hon ens ville prata ikväll. Han visste själv hur omständig processen hon gick igenom var, hon klarade den mycket bättre än vad han själv hade gjort.

Tara skrattade och snurrade på dansgolvet. Hon var fortfarande förundrad över hur hennes kropp kunde pirra så mycket när hon såg Jo som den hade gjort för så många hundra år sedan när de först träffades. Tara kunde inte sluta le. Hon rörde vid Jos kropp och dansade som aldrig förr. Hon var helt lycklig, och ingenting kunde förstöra den lyckliga stunden hon hade.

För att vara helt ärlig så hade hon hoppats på att hennes föräldrar skulle ändra uppfattning om vampyrer då de sett henne få i sig vampyrblod sekunder innan hon dog. Men hon hade varit naiv. För att inte tala om dum. Någonstans djupt inom sig borde hon ändå ha förstått att hennes föräldrar aldrig skulle ändra sig när det kom till den saken. De gav sitt allt inför vad de ansåg att var rätt. Nu hade hon visserligen Killian och Tara. De var de enda hon behövde.
"Kommer du lämna mig?" frågade hon Killian efter en stund. Hon var rädd att han en dag bara skulle vara spårlöst försvunnen.


Efter att ha släppt loss på dansgolvet en god stund stannade Jo upp. Hennes armar letade sig om Taras midja för att dra henne närmare sig själv.
"Kom så går vi härifrån." De blå ögonen tindrade förväntansfullt. Hon ansåg att de behövde komma därifrån, leta upp en plats där de kunde få vara ifred och försöka ta igen tiden som de missat med varandra efter de långa år de inte riktigt haft någon annan kontakt med varandra förutom några telefonsamtal om året.

Killian tog tag i hennes hand och drog henne intill sig. Han lutade henne mot sig och drog med handen genom hennes hår.
"Jag lämnar dig aldrig.Vilämnar dig aldrig" sa han och strök henne över handen. Han funderade på hur det skulle gå om Meila ville prata med sina föräldrar, om det ens skulle kunna vara genomförbart. Det kunde nog vara en stor del i hennes känslor just nu, att föräldrarna iskallt hade lämnat henne för att dö.

Tara log och placerade läpparna på Jos hals. Hon drog in hennes parfym genom näsan och nickade.
"Gärna" sa hon och drog med Jo ut genom dörren. Tara undrade hur hon hade kunnat gå så länge utan att få ha Jo nära sig, hur hade det ens varit möjligt.
"Vi kan testa att gå hem till mig, men Killian och Meila kan vara hemma, jag vet inte vart de tog vägen efter slagsmålet" sa hon och höll fortfarande ett fast grepp om Jos hand, en hand hon aldrig mer ville släppa.

Meila vände blicken till Killian och såg osäkert på honom. Egentligen borde hon kanske inte tvivla på honom och hans ord men det gjorde hon ändå. Vad fanns det ens för orsak för honom att stanna hos henne? Killian var.. Killian som levt i flera hundra år och som var bra på många olika sätt. Hon var bara en vilsekommen och hopplös tjej han förvandlat till vampyr.
”Lovar du?” frågade hon tillslut och putade med läppen.


”Nej. Inte någonstans där vi kan bli störda.” Jo flätade samman sina fingrar med Taras innan hon styrde stegen mot en gammal byggnad som fungerade som bed and breakfast. Rummet skulle knappast vara det mest lyxigaste men allt Jo behövde var Taras närhet. Hon stegade fram till receptionen och log vänligt mot gumman, bad om ett rum för två med dubbelsäng. Gumman fick något misstänksamt och ogillande i blicken men sken upp i ett leende då Jo förklarade att Tara var hennes syster och att de sovit tillsammans så länge de kunde minnas.

Killian nickade och log.
"Jag lovar" sa han och omfamnade henne igen. Han strök henne över håret.
"Det kommer ordna sig, du kommer klara det här" mumlade han i hennes öra och tittade ut genom balkongräcket på mörkret och stjärnorna.

Tara log. Det var precis de orden hon ville höra. Hon följde efter Jo till ett litet bed and breakfast, där hon höll på att skratta högt över den gamla lögnen de hade använt så många gånger. Tara öppnade dörren till rummet och fann en dubbelsäng och en dörr till toaletten. Tara stängde dörren efter dem och slog armarna runt Jo.
"Minns du när vi hittade lyxhotellet i Sydafrika? Jag hoppas sängen här håller bättre än vad den gjorde" sa hon och fnittrade åt minnet som hade dykt upp i hennes huvud, kvällen som sängen hade gått sönder under dem. Tara brydde sig inte om lyx eller hur sängarna såg ut, så länge hon fick vara där med Jo. Hon tryckte sina läppar mot Jos, samtidigt som hon graciöst klev ur sin klänning och skor. Hon knäppte upp Jos klänning med ett leende innan hon rörde sig genom rummet. Det var längesedan Tara hade slutat skämmas över sin kropp, som hade små ärr här och var. Hon slängde sig på sängen och tittade med ett leende upp på Jo.

Om hon ändå hade Killians optimism för just nu kändes allt hopplöst, hon såg inget ljus i horisonten och det gjorde henne väldigt osäker.
"Tänk när något går fel? När jag gör något fel? Du kommer bli besviken.." jämrade hon sig tyst och drog en hand genom det mörka håret, "du borde inte ha mig att se efter och ta hand om." Det faktum att han var trehundra år gammal hade inte direkt skrämt henne tidigare men det gjorde det av någon anledning nu. Han hade så mycket mer erfarenhet av många olika saker än vad hon hade och att han plötsligt skulle få nog av henne gjorde henne ängslig.


Tanten öppnade en tjock bok där Jo skulle skriva sin underskrift. Hon tog därefter fram sin plånbok från den lilla väskan som hängde över hennes axel, betalade för en natt innan hon skyndade sig uppför den knarrande trappan och in till rummet. Att tänka tillbaka på deras otroliga natt på ett hotell i Sydafrika fick ett pärlande skratt att lämna munnen på den blonda tjejen. Hon skakade lätt i sängen för att nöjt kunna konstatera att sängen nog skulle hålla hela natten lång oavsett vilka aktiviteter de valde att sysselsätta sig med.
"Särskilt tystlåten är den dock inte," fnittrade hon. Gumman nere vid receptionen skulle nog få hjärtslag om hon lät sina tankar vandra iväg till vad de så kallade syskonen egentligen höll på med där uppe.
"Du är så otroligt vacker," andades hon sedan och vilade som förtrollat blicken på Taras kropp, sökte efter en stund ögonkontakt och naglade bestämt fast henne med blicken samtidigt som hon överdrivet långsamt klädde av sig plagg efter plagg.

Killian nickade.
"jag ska vara ärlig. Det är inte lätt, och misstag kommer ske. Det händer alla. Jag lovar dig. När Tara gick igenom transformationen fick hon panik och dödade den första personen hon drack från. När jag gick igenom samma sak tog jag det till steget värre - jag dödade vår far" sa han och hans tankar for för en sekund till minnet.
"Av det lilla jag har sett har du mer självkontroll än vad jag och Tara hade tillsammans när vi gick igenom förändringen, vilket är till din stora fördel" sa han och lutade sig mot Meila.
"Du har också något som vi inte hade. Du har en, till och med två, vampyrer som har kontroll, vilket gör att vi kan hjälpa dig. Du är inte ensam".


Tara skrattade när sängen gungade och gnisslade. Hon betraktade hur Jo långsamt, mest för att störa och fresta Tara, långsamt tog sig ur sina kläder.
"Du hade varit ännu vackrare om du inte hade varit en sådan retsticka" flinade hon och sträckte ut sig över sängen. Hon betraktade Jos ansikte, hennes ögon, nästa, mun. Det var som magi, och hon hade alltid haft samma känsla när hon tittade på den blonda kvinnan som hade fått henne på fall vid första sekund. Magin släppte aldrig, och Tara var säker på att den inte skulle göra det heller. Någonsin.