[PRS] LadyGhoost & yehet

Så många frågor som antagligen aldrig kommer att få svar, och han hatar det. Jae vill vara kvar i den äldres famn och lyssna på hans hjärtslag, höra honom prata. Benen rör sig mot balkongen i det stora vardagsrummet innan han drar ut en cigarett och tänder den. Tar ett djupt bloss innan han lutar sig mot räcket. Gästerna har börjat skingra sig, visat sin respekt. Vissa endast för image, andra för att de genuint brytt sig om den tjugofemåriga ledaren. Det sårar att han behöver låta dem gedomlida något sådant, när det är falskt. Men inte fler än nödvändigt får veta, det blir alldeles för lätt för hans ultimata fiender att klura ut det i såna fall. Jae tittar ner mot sin mobil, granskar numret som han lärt sig utantill. Är det för tidigt att ringa? Kanske.. men han vill ändå diskutera det nu. Vad Uta har för tankar, om han har några förväntningar. När han fimpat cigaretten går han ut ur det mysiga, välordnade rummet innan han rör sig mot sitt sovrum. Kroppen sjunker ner mot sängen, medan de tända ljusen glimmrar mot taket. Tjänarna vet hur mycket han gillar doftljus, och har sett till att de står vackert uppställda. Tjugofemåringen drar till sig kontrollen, trycker på knappen vilket tillåter taket att åka till sidan. Det är en av de saker han gillar mest med rummet, hur han kan få taket att försvinna. Under det finns ett glas som håller oväder borta, men även det kan han ta bort. Jae stirrar upp i skyn, granskar varenda lilla stjärna medan snön dalar ner mot glaset, som att det begraver honom levande. Det är tyst, lugnande, och Jae bestämmer sig för att ta sig i kragen och ringa den äldre. Kanske han kommer ångra sig, men skitsamma.
"Hej.." påbörjar han och harklar sig lätt medan en rodnad stiger över kinderna, och Uta är inte ens där. "Jag kan vara rätt klängig ibland ska du veta.."

Uta pausar med fingrarna över noterna när hans telefon ger ifrån sig ett ljud. Ifall det är ett oönskat samtal kommer den andra personen snart få varse att han ogillade att bli störd. Långsamt tar han tag om telefonen och ser numret han trodde att han aldrig skulle få se igen. Uta hade valt att memorera det, istället för att spara det. Hans telefon var skyddad, men det hindrade honom inte ifrån att vidta försiktighets åtgärder. Pressandes den gröna symbolen för Uta telefonen till örat, snart hörandes den välbekanta rösten, och han kunde inte hindra att ett leende spred sig över hans läppar.
"Godkväll" svarade Uta medan han långsamt reste sig ifrån pianot, och vandrade över till fönstret. "Det kan vara viktig information, men jag misstycker inte"
Uta hade inget emot ifall den yngre var som han själv uttryckt det klängig. Det var inget Uta var ovan vid, men han var ovan vid att han själv uppskattade det. Att han nästan ville uppmuntra den yngre till det, men Uta ville inte begära något av den andre.
"Var det något särskilt du önskade samtala om? Eller ville du endast prata" sa Uta medan han slog sig ner i fönstret och såg ut över den vit täckta trädgården. "Oavsett anledningen så uppskattar jag att du ringde. De må låta fånigt men jag hoppades att du skulle ringa, trotts att det inte var länge sedan vi samtalade"
Uta hoppades endast att Jae inte ringde för att ge honom några dåliga nyheter, kanske hade den yngre ångrat deras möte, något Uta skulle respektera men ta hårt.

Är Jae klängig? Egentligen inte, han har länge ogillat att själv bli klängd på, så han hoppas innerligt att han i fråga egentligen inte är det. Dock vet han inte vad han annars ska kalla det, är det klängande att vilja höra Utas röst, höra hur han mår? Kanske, det är åtminstone nytt för Jae, och han vet inte vad han ska tycka om det. Han harklar sig försiktigt medan fingrarna förstrött pillar med lakanet om täcket, det är bra att Uta åtminstone inte misstycker. Även om nu Jae kanske blir en klängig individ, så gläder det honom att den äldre inte har något emot det.. det är ju faktiskt Utas fel att han blivit så beroende av honom.
"Jag ville egentligen bara höra din röst." Jae skrattar tyst åt sig själv, har lust att dunka sitt huvud i väggen av den klyschiga meningen. Jösses, varför hade han inte bara hållit tyst? Det gläder honom dock, att Uta hoppats på att han skulle ringa. "Och jag är glad att jag ringde." medger han tyst och vänder sig om i sängen, blicken fortfarande på glaset ovanför. "Jag tänkte fråga.. du sa att vi aldrig kommer att fungera." Jae trevar efter rätt ord, tar ett djupt andetag medan han sträcker på de smala benen. "Betyder det att du inte vill prova?"

Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att le ytterligare när han hör Jae's ord.
"If that's what you wish for, who am I to deny you that" Uta har en skämtsam ton när han yttrar orden, förvånad över hur lätt det är när han samtalar med den andre. Hur Jae fått hans fasad att rämna på ett sätt ingen annan gjort. Hur han kan säga saker som får hans huvud att snurra. Trotts förvirringen, känslor som han inte behärskar är det något han uppskattar, att den andra mannen kan göra just det. "You can call whenever you wish for it"
Uta menade orden, Jae kunde ringa när han än behagade, och om Uta inte skulle ha möjlighet att svara, så kunde han om inte annat skicka ett meddelande till den andre.

När Jae sedan fortsätter tystnar Uta, förvånad över hur rätt fram den andre är. Det är inget han inte uppskattar, snarare tvärt om, men han blir förvånad. Möjligen för att han kände att han inte hann greppa situationen innan den glidit ur händerna på honom. Vanligtvis föredrog han att ha någon form av kontroll, men när det kom till Jae och hans känslor hade han inte detta. Trotts det insåg Uta att han villigt slängde sig huvudstupa före in i situationen och han ler.
"Du missförstod mig" började Uta lugnt. "Jag ansåg inte att det här aldrig skulle fungera. Vad jag avsåg med orden var att ge dig någon form av tröst, att det inte fanns anledning att sörja något vi båda visste skulle ta slut en dag, men det var innan jag kysste dig"
Uta log en aning, han kunde känns smaken av den andras läppar emot sina, värmen och närheten ifrån honom.
"När jag sa de orden var detta inte med i beräkningen, och hade det varit hade jag inte agerat som jag gjort. Förvisso var mitt handlande oplanerat och en chansning ifrån mitt håll då jag ej visste hur du skulle reagera, även om jag fick de resultat jag hoppats på. Och ifall jag hade varit utan känslor hade jag inte sett någon anledning till mitt agerande, då det inte hör till mitt vanliga beteende" Uta tog ytterligare en paus, han var osäker på ifall hans förklaring skulle vara logisk för den andra, något han hoppades på. "Det är inte en enkel väg och skulle vara långt ifrån ett vanligt förhållande, men det är inget jag är ovillig att pröva, så länge du önskar detta"
Uta hade aldrig tänkt tanken på att det hade kunnat bli något mellan dem. Största anledningen var att han tvivlade på att den yngre någonsin skulle känna som han, men vetandes detta har han inga problem att prova. Förvisso skulle allt vara nytt för honom, men när det kom till den andra mannen var allt nästintill nytt.

De fylliga, sårade läpparna spricker upp i ett leende. Det här var definitivt inte någonting han hade förväntat sig några veckor sedan, nej då hade han inte haft något intresse i Uta överhuvudtaget. Han hade aldrig trott att de skulle sitta och skämta med varandra i telefon. Att Uta skulle få honom att le så, känna sig varm och glädje. Jae sluter ögonlocken och fokuserar på rösten, drömmer sig bort såpass mycket att det låter som att den äldre ledaren är i samma rum som honom. Fingrarna vill röra vid tatueringarna, följa varje lilla linje och se vart den går, vart den slutar, vad de avbildar. Ett sådant behov har han aldrig haft förut.

Det som kommer därnäst får ögonlocken att slås upp medan hjärnan försöker analysera varje lilla ord. Då förstår han, Uta hade talat sanning med sina ord, dock var det innan de två kysst varandra. Pröva.. det är som att de redan bestämt att det kommer gå åt helskotta, och det vill inte Jae. Det spelar ingen roll om de är i ett förhållande eller inte, huvudsaken är att Uta är säker, lycklig och gör det han vill. Inte endast för att behaga Jae.
"Tur att jag inte är någon vidare på normala förhållanden då." påpekar han med svag röst innan han lägger sig ner på rygg, stirrar upp mot himlen genom glaset. Kanske han bara borde ha låtit det varit, låtit universum bestämma och inte tvinga fram ett förhållande. Kanske det fungerat bäst på det sättet. "Vad vill, eller tycker du?"

Uta kan inte hindra sig själv ifrån att skratta över den andra mannens ord, och han var glad över att han var ensam, att ingen av hans mannar kunde höra honom. Ifall de kunde se honom sittandes leende och skrattande i fönstret, samtalandes med någon skulle de tro att han mist förståndet. Kanske var det sån här han varit som barn, lyckligare, skrattandes, avslappnad. Av historierna människor berättat för honom ville han tro det. Att Jae lyckats väcka en sida hos honom som ingen annan gjort på år gladde honom. Att veta att bara Jae kunde och skulle få se honom så här, något han kunde ge den andre.
"Jag skulle säga att min erfarenhet av normala förhållande är väldigt begränsad aswell" förutom vad han haft med modern kunde Uta inte minnas någon form av vanligt förhållande, värken vänskapligt, sexuellt eller romantiskt. Och kanske var det inget han strävade efter, att göra det som ansågs normalt skulle inte vara han. "Men jag tror vi kan finns något som fungerar för oss"
Uta ville att de skulle finna något som fungerade för dem, och då han var medveten om att det skulle förbli dolt för andra, fanns det ingen som skulle kunna döma dem.
Uta nickade först till svar, innan han påminde sig själv att Jae inte kunde se honom, vilket nästan fick honom att skratta åter igen.
"Jag är mer än gärna villig att prova" började Uta granskandes flingorna som föll utanför hans fönster "Inga planer på att avsluta något innan vi givit det en chans"

Skrattet från andra sidan änden lyfter upp Jae till cloud nine, Utas skratt är alldeles underbart. Det är inte ofta han hör det.
"Du har ett väldigt fint skratt." viskar han i luren med ett leende smygandes över läpparna Ja, tjugofemåringen hade mycket riktigt känt behovet av att påpeka det. Förhoppningsvis får han höra det flera gånger, och kanske vara en person som får honom att släppa ut det oftare. Få den äldre att bli mer avslappnad, gladare. Nu vet inte Jae om han är rätt person som kan åstadkomma detta, men han hoppas innerligt på det. Eller att Uta möter någon sådan, som kan göra honom lycklig om dagarna, finna något ljus. Jae har absolut ingen aning om vart ifrån de här tankarna kommer, men det är lugnande, det känns bekvämt samtidigt som främmande.

Han sätter sig upp i sängen, puffar upp kuddarna för att känna sig lite mer bekväm i den stunden. Jae finner sig själv inse att han skulle kunna spendera timmar med att lyssna på den äldre ledarens röst. Det är en väldigt unik känsla, det har blivit allt mer vanligt i Utas sällskap. Hur läskigt den än må vara. Försiktigt pillar han förstrött med tyget på hans tröja.
"Det är jag också." svarar han efter en stunds tystnad, osäker på vad han ska säga därnäst.

Uta tystnar en stund, funderandes på den andre mannens ord. Det var inte osant att människor gav honom beröm, inkluderat hans skratt, men det skrattet var aldrig äkta. Som så mycket annat i hans liv, visade han nästan aldrig sitt sanna jag. Den beröm han brukade få var för honom alltid falsk och ihållig, inte endast för att människor inte kände honom, utan också för att det fanns en baktanke. När Jae yttrade komplimangen kändes det äkta, som så mycket annat den yngre gjorde och sa. Uta kunde minnas att den enda innan som uppriktigt uppskattat hans skratt var hans mor. Men i de minnen han kunde minnas, så skrattade han nästan alltid runt henne. Efter hennes bortgång skedde det mer sällan och han kunde knappt minnas de gånger han uppriktigt skrattat under hans senare år. Men utan någon större ansträngning hade Jae lyckats med det, och Uta uppskattade det, var till och med tacksam över att den andra lyckades med detta.
"Tack" sa Uta lågt "Det var många år sedan någon hörde mig skratta på riktigt"
Uta undrade hur det kom sig så lätt att avslöja saker för den andra mannen, som om han nästan inte hade några spärrar inför den andre. Uta visste att det var en lögn, men jämfört med andra samtal han hade var han ärlig med Jae och sa saker han normalt dolde väl.

Uta ler åter, samtidigt som han reser sig upp för att fylla ett vinglas.
"Gläder mig att höra, då det nämligen är ytterst svårt att inleda något ensam" sa han en aning skämtsamt, åter igen förvånad. Hans skämt var nästintill alltid sarkasm eller ironi, något han börjat använda allt mer sällan runt den yngre.
"Jag har dock aldrig varit med någon som tros vara död, och det känns som en annorlunda och spännande upplevelse" Förvisso var allt med den andra mannen annorlunda och det fanns en okänd spänning där aswell, tänkte han innan han tog en sipp av vinet.

Precis som Jae förmodat hade det varit länge sedan den äldre släppt ut ett genuint skratt, och det gläder honom verkligen att han fått höra det. Om han inte tar fel hade Uta berättat om hans mor, och hur hon varit den enda han stod väldigt psykiskt nära. Och förhoppningsvis ser den äldres mor ner på sin son, och gläds av faktumet att än ett genuint skratt yttrat sig. Ja, han har bestämt sig. Han vill försöka få Uta lycklig, inte för att han är något som behöver fixas, det är han definitivt inte, utan för att han älskar lyckan i hans skratt. Älskar känslan som sprids över kroppen av Utas egna glädje.
"Då hoppas jag på att jag får höra det flera gånger om." med ett svagt leende vilar blicken på de stora snöflingorna mot glaset, och de bara tårna stryker sig försiktigt över varandra där han ligger.

Nu är det Jaes tur att skratta till medan värmen sprider sig över kroppen och magen kittlas likt förbannat. De är i liknade sitser de två, tjugofemåringen har nämligen inte heller släppt ut sig ett genuint skratt på länge.. kanske det finns lite hopp iallafall, för glädje. Han måste bara hålla bort de hatiska tankarna från sin hjärna, som konstant vill påpeka hur Jae inte duger år Uta.
"Hmh, det är en första gång för allting." påpekar han med ett roat litet leende medan han gnager sig i underläppen. "Om det hjälper något har jag aldrig låtsas vara död innan, så det är nytt för oss bägge två."

"Jag har på känn att du kommer få höra det fler gånger" säger Uta leendes. Han tvivlade inte på att den andra mannen utan problem skulle kunna få honom att skratta flera gånger om. Uta stannar mitt i steget, står i de nu nedsläckta rummet, tyst. Han hade kommit till insikten att han hade den andra mannen att tacka för fler saker än han tidigare tänkt på. Innan Jae vandrat in i hans liv hade tomheten han kände inte varit påtaglig, precis som kontakten andra människor gav honom var inget han funderade på. Men allt Jae gjorde var annorlunda och fick honom att känna sig levande, och som något annat än vad resten av världen såg honom som.
"Tack" orden är inte mer än en viskning och Uta förstår att de inte kommer vara logiska utan en förklaring, men han har svårt att ta på känslorna, förklara dem för den andre. Han kände inte tårarna förens de landade på hans hand och han tittade ut genom fönstret. Normalt var han i balans, men i denna stund kändes det som han förlorade kontrollen och han kunde inte hindra sig själv från att skratta, antagligen ett snudd på galet skratt.
"Ber om ursäkt" yttrade han sig, troligen efter att ha gjort den andra mannen förvirrad.

"Ja normalt brukar inte människor iscensätta sin död, särskilt inte fler än en gång" svarade Uta och log, han visste inte varför men att se hur det hela skulle utveckla sig fångade hans intresse. Att se hur de skulle klara av det hela. Uta förväntade sig nästan att någon skulle vandra in i rummet, komma på vem han samtalade med. För en sekund oroade de honom, mer över vad de kunde tänkas göra med Jae, särskilt då de skulle vara hans mannar och de inte skulle röra honom. Jae var säker hemma hos sig, men om kunskapen kom ut att han levde visste inte Uta vad som skulle ske. Uta ser nästintill nervöst på dörren när han känner något längs benet och ett förvånat skrik lämnar hans läppar, får honom att tappa vinglaset.
"Shit" säger han innan han hinner hindra sig själv och tittar för att se vad som rört honom. Till hans förvåning möts han av två gröna ögon, sittandes på en katt, som lågt jamar. Uta ser på den fluffiga boll som var ett djur och böjer sig långsamt ner för att ta den i sin famn.
"Jag har en katt på mitt rum" förklarar han förvånat och överraskat till den andra mannen.