Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin kollar lite på de olika smakerna och väljer sedan det han brukar ta, vanligt grönt te. Han öppnar påsen och lägger den i koppen som är närmast honom. Han väntar på att den äldre ska lägga in sin tepåse i den andra koppen innan han häller ner det varma vattnet i dem. Han tar sin mugg i ena handen och en tallrik i den andra och väntar på att den äldre ska följa med ut till platsen som de ska äta sin frukost på. Den blonda ser på den mörkhåriga killen och kan inte låta bli att le ... Han känner sig så lycklig tillsammans med Yoongi, han kan inte hjälpa det.

Yoongi lägger ner en tepåse med samma smak som den yngre tog innan vattnet hälls ner i koppen. Han blåser lite över den heta drycken innan han tar koppen i sin hand och sin tallrik i den andra. Platsen som han brukade äta sin frukost på ligger inte alls långt bort, så Yoongi drar på sig ett par förstora sandaler, som antagligen är hans pappas, innan han går ut genom dörren.
"Fy helvete vad varmt det är.." mumlar han, mest för sig själv, medan han visar vägen ner mot vattnet som ligger stilla i solskenet. Han ställer försiktigt ner sin tallrik och kopp för att kunna sätta sig på mossan som växt upp över stenarna.

Jimin gör som Yoongi och sätter på sig ett par av tofflorna som står vid dörren innan han följer efter honom ut. Den yngre killen har fortfarande muggen och tallriken i handen medan han sätter sig bredvid den äldre killen, men lägger sedan ner den bredvid den mörkhårigas och ser ut över sjön som ser helt lugn ut.
"Det är fint här ..." säger han tyst och sluter lätt sina ögon för att inte få solen i dem men låter ändå de varma strålarna nudda hans ansikte medan han väntar på att Yoongi ska börja äta

Yoongis blick fastnar på Jimin ett tag, granskar hans ansikte medan solstrålarna träffar hans ansikte. Han är vacker, obeskrivligt vacker. Till slut tvingar han bort sina ögon från den yngre, Jimin kan mycket väl tycka att det känns obehagligt, och det vill han verkligen inte.
"Jo, jag brukade äta här förut," berättar den artonåriga killen medan han tar en tugga av den varma baconen. Yoongi hade ingen aning att han var så hungrig som han är, och tar därför ännu en tugga.

Jimin öppnar sina ögon när den äldre killen pratar med honom, och tar upp sin egna tallrik när han ser att den äldre äter.
"Ensam?" Den blonda såg det som en möjlighet att kanske få veta mer om den andra killen ... För han förstår ganska väl att den äldre antagligen var här med kompisen på bilderna, vem skulle det annars vara. Någon som Yoongi gillar, och så åt de på en fin plats. Det är såklart han åt här med kompisen ... Jimin ser ner på tallriken, biter tag i sin läpp innan han börjar äta maten. Svär inombords för att han lät sig själv att tänka så långt, att ens nämna det ... Tänk om Yoongi gillar den andra killen mer än vad han gillar Jimin ...? Sextonåringen är självisk, han vet om det. Han vill inte att den mörkhåriga ska gilla någon annan mer än vd han gillar Jimin och det är sjukt att han vill et egentligen för Yoongi borde få gilla vem som helst utan att den blonda har några åsikter om det. Ändå kan han inte hjälpa att tänka så ... Han vill vara den enda som Yoongi tänker på, för artonåringen är den enda han själv tänker på. Han vill inte falla hårdare än den andra även om han kanske och antagligen har gjort det.

Ensam? Yoongi vet mycket väl att han inte var ensam, men vill han prata om det? Är det nu han behöver berätta allting för Jimin? Om varför han tar mediciner, om varför han grät kvällen innan? Yoongis blick börjar sakta att slockna, han vill inte komma ihåg hur hans kompis försvunnit, han vill inte komma ihåg vad som hänt hans bästa vän.
"Nej, inte ensam.." berättar han medan han hårt sväljer ner bacon biten han tagit. Ja, han måste berätta för Jimin, förr eller senare. Så varför inte göra det nu? Han behöver prata med någon om det, någon förutom en jävla psykolog. Hans pappa var aldrig ett alternativ.

Jimin väntar på svaret, låter Yoongi tar så lång tid han vill för att svara och ser upp på honom igen när han hör rösten som tillhör den äldre killen.
"Med han på bilderna?" Jimin biter i sin läpp, märker att den äldre egentligen inte verkar vilja snacka om det men samtidigt vill den yngre inte sluta heller. Han vill veta vem det var och om han fortfarande har kontakt med honom. Han äter inte riktigt maten, väntan på svaren gör honom för nervös för att kunna äta. Egentligen finns det inget att vara nervös för heller men ... han är det, av någon anledning. Och att Yoongi inte verkar vilja prata om det gör det bara honom ännu mer nervös över det, så det enda han gör är att titta på Yoongi medan han väntar på ett svar från den äldre.

"Ja, han på bilderna," svarar Yoongi medan han tar ett djupt andetag, för att sedan ställa ner tallriken på mossan bredvid sig. "Jimin, jag vill berätta för dig men.. jag vill bara inte att du ska bli rädd för mig eller döma mig.. eller honom för den delen." Yoongi låter sina ögon fastna i den yngres, faktumet att han kommer berätta för någon skapar en stor klump i hans mage. Han vet inte hur mycket han sak säga, hur han ska säga det.. ska han säga allt som hände hans kompis? Allt som hände dem? Han har ingen jävlaste aning, det enda han vet är att han behöver berätta för Jimin.

Jimin ser på Yoongi, blir bara ännu mer nervös efter det som den äldre säger. Han nickar långsamt och ser på killen vid hans sida men vänder sig om så att han sitter mittemot den mörkhåriga.
"Jag lovar", säger han och rynkar ihop sina ögonbryn medan han ser in i ögonen på den äldre killen, rädd för vad han kommer att säga och på vilket sätt han skulle döma den äldre, han förstår inte riktigt hur men förhoppningsvis är det bara den äldre som överreagerar ...

Yoongi nickar lite enkelt och börjar nervöst att pilla med sina fingrar medan han ser ner i marken, alldeles för rädd för att se på den yngre.
"Så jag hade en bästa vän förut.. jag har växt upp med honom, och vi brukade alltid åka hit under somrarna," börjar han och tar ett djupt andetag innan han fortsätter; "Vi båda bodde i Daegu då, men vi gick på en musikskola här i Seoul.. när vi var fjorton började vi få så mycket intresse för musik, jag hade redan kört piano sen jag var fyra, så jag började lära honom. Vi började rappa tillsammans, vi körde underground massvis med gånger tillsammans. Våra föräldrar märkte aldrig att vi var borta, så vi hade i princip bara varandra. Min farsa var inte alls som han är idag, förstår du." fortsätter han och skakar lite enkelt på huvudet medan han känner hur hans ögon vattnas. "Vi båda blev rätt mycket utsatta för mobbning i skolan, men vi lyckades hålla ihop. Vi började hänga med andra, men vi var fortfarande bästa vänner. Och jag tror att jag under den tiden utvecklade starkare känslor för honom, och det verkade som att han gjorde det för mig också. Vi hade vår första, och sista, kyss under ett sportlov, precis här." berättar han, de hade kysst varandra på kvällen när de varit ute och kollat på stjärnorna när de inte kunde somna på grund av Yoongis föräldrars skrik. "Efter lovet så kom han inte till skolan, så jag trodde att han var sjuk. Jag ringde honom flera gånger, messade honom, gick och knackade på hans dörr flera gånger, men hans pappa sa bara att han inte var hemma. Hela tiden. Så jag trodde att jag skrämt bort honom. Men han fortsatte att inte komma till skolan, och jag började hänga med en massa andra. Under den tiden så stack även mamma ifrån oss, så jag och pappa levde själva. Men det gick inte en dag utan att jag saknade honom. Men en dag, så gick någon gamling förbi deras källare, han kunde höra skrik, och ringde polisen.
Visar sig att han varit fasthållen i deras jävla källare i ett helt jävla år, Hans pappa var så jävla sjuk i huvudet att han våldtog honom dagligen. Han började stanna hos mig, eftersom att vi var de enda han kände sig bekväm med. Men i skolan blev han behandlad som skit, folk slog ner honom, kallade honom saker. Jag försökte att slå till dem, försökte få dem avstängda från skolan. Men ingenting hände. För att vi inte hade några bevis. De fick inte något straff förrän en ut av de där jävlarna bestämde sig att han var en jävla pryl som de kunde leka med, så ja, du kan antagligen gissa vad de gjorde mot honom. Det slutade med att han begick självmord, och jag började ta droger som inte var svårt att hitta när man umgås med de människorna som jag var med. Pappa trodde väl att det var dags för en ny start, och drog med mig hit. Men jag fortsatte med drogerna, fick allt mer utbrott och försökte att begå självmord jag också. Det var inte förrän då som jag började gå hos en psykolog. Jag blev hemskolad, pappa återvände till sitt jobb som advokat som han dissat när min farfar dog. Jag började leva på pillren, jag kan fortfarande inte leva utan dem. Jag levde själv, i början orkade jag inte göra någonting. Pillrena var det enda jag åt i flera dagar, även när jag var runt människor så kände jag mig så jävla ensam." Yoongi hade förväntat sig att det skulle ta evigheter för honom att berätta allting. Ja, han stannar till ibland, tårarna åker ner för hans kinder och han får svårt att andas, men han tvingar sig själv att ta djupa andetag. "Men du, du får mig lugn.. jag känner mig inte ensam med dig, och jag vet inte.. men det är precis så det var med honom."