Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Thalia Grace (Don't call me that!)
Ally stod där och kolla roat på oss som om hen visste att vi skulle utmana hen. Thalia stirrade ilsket på hen.
När jag tagit av mig bojorna ska jag döda henom, tänkte hon ilsket och om på en dum plan.
"Black! Jag slår vad om att du inte skulle kunna besegra mig!" sade hon och lät lite självgod.
"Inte, Grace?" frågade Ally roat. "Vem satsar ni på ska vinna? Ally Killer Pie Black den mäktigaste och coolaste chokladgudhennan eller Thalia Grace, löjtnant åt Artemis?"
Thalia stirrade ilsket henom som verkade helt oberörd. Dem andra stirrade misstroget på Thalia och skakade på huvudet.
"Thalia... gör inte det!" viskade Nico.
"Jag klarar av det, Death Boy", var det enda hon sa till de innan hon vände sig mot Ally. "Det är bara stål mot stål. Du får inte använda dina krafter som du använt mot dem andra."
"Absolut, Grace. Det gellar samma sak med dig."

Killer Pie
Jag log mot Thalia. Om hon bara visste vad jag skulle göra mot henne efter att jag vann.
"Spjut eller svärd, miss Grace?" frågade jag och log.
"Spjut", sa hon kort.
Jag nicka och slet av mig mitt armband som förvandla sig till ett spjut och gav Thalia sitt spjut tillbaka.
"Redo?"
Hennes svar var att attackera mig med sitt spjut men jag blockera det lätt och sparka henne på smalbenet. Hon hämtade sig snabbt och slog mig med spjutet på axeln. Såret läkte sig snabbt och började skratta mitt galna skratt. Thalia stirrade förvånat på mig och var inte beredd på att jag kasta spjutet mot hennes ben. Jason ropade en massa svordomar vilket gjorde mig förvånad.
"Har lilla Captain America börjat bli stygg?" frågade jag och skrattade.
"Ditt jävla as!" skrek han bara och rodnade ilsket.
Jag slängde Thalia över min axel och log brett.
"Nästa gång blir det din tur, lilla Steve", var det ända jag sa innan jag gick ut från fängelsehålan.

Jag avskydde mig själv, avskydde att jag inte kunde göra någon nytta. Jag kunde inte ens försöka hjälpa Will. Jag hade ingen aning vad Kronos tänkte på och det var fortfarande ingen idé att försöka. Så varför fortsatte jag?
Vad tänker du på?, en bubbla uppenbarade sig och jag gav ifrån en förvånad flämting men ingen av de verkade ha hört det. Men smärtan blev värre den här gången och jag kände hur hjärtat trycktes ihop ,jävlar.
Jag hade nästan glömt hur smärtan kändes, råden från Aslan hade försvunnit totalt.
Jag tänker straffa er på alla sätt ni kan föreställa. Ni är i min maktdomän eller nästan min. Wilma Wave för hon svek mig, Ally Black för samma sak och Emma Cole för hennes eviga lojalitet mot gudarna. Fy vad kul det bli att få släcka era hopp.
Min kropp skakade och för första gången såg jag med verklig rädsla på honom. Den här snubben var verkligen galen och ond.
Kronos vände sig i chock mot mig, borta var den självbelåtna fasaden och han såg med rent och skärt hat på mig. Will verkade helt bortglömd.
” Hur..åh såklart. Jag sänkte min gard. Tro inte att det kommer hända igen. Jag var vilseled,” Kronos tryckte sitt svärd mot min kind och jag kved när klingan åkte in. Jag kände något klibbigt rinna och jag visste att det var blod.
” Vad snackar du om?” frågade Will förvirrat.
” Jag läste hans tankar,” svarade jag innan Kronos hann säga något som förträngde sanningen. ” Du vill inte veta vad som pågår i hans huvud.”

Så kunde inte själva Tartarus vara skrämmande nog. Nej, för en fallen, men forrfarande asmäktig titan skulle också stå och hota, både en själv och ens vän. Pluss, förgöra alla man håller kärt. Typ.
Trevlig helg.
Och sen fallet, jag hade säkert fått någon spricka någonstans, om inte brutit något. fast jag kunde ju stå, men endå.
"Du rör henne inte, ditt svin. Hämnd hjälper inte!" Manade jag, inte för att jag brydde mig, utan för att jag ville vinna tid. till vad var jag inte säker, varken jag eller Emma verkade i npågot bra chick.
Kronos släppte int Emma med blicken, men jag visste att han pratade till mig. "Är det det du lärt dig, Wave?"
"Ja" svarade jag enkelt, försökte låta så stadig på rösten som möjligt.
blodet dunkade i öronen, och jag var osäker på om jag kunde ta ett steg frammåt, och fortfarande stå kvar. Bitmärkena på amranra blödde, och det sved så in i helvette.
"Du är egentligen feg, Kronos. Ge sig på dem som e svagare än en själv, och sen kalla oss svaga."
JAg hörde ett morrande, och sedan ett roat skratta. Mina ord hade ingen effekt, och jag var rädd att jag inte skulle kunna hjälpa Emma i tid om han gjorde något.

Jag tog med mig Thalia till mitt torterings rum och satte fast henne i ett kryss som Ramsay Bolton gjort med Theon (GoT).
"Det här ska bli kul Thal", sade jag och log brett.
Jag hämtade en kniv som var väldigt vass och pressade det mot mitt finger så det började blöda. Smärtan avtog lika snabbt som den kom och såret läkte sig snabbt.
"Vi ska leka en lek, Thalia. Den heter ansiktsleken. Varje gång du ljuger för mig och jag märker det så förlorar du en kroppsdel. Ljuger du och jag inte märker det så förlorar du ingen", förklarade jag snabbt. "Vad heter du?"
Hon svarade inte utan stirrade misstroget på mig. Jag såg en viss rädsla i ögonen som hon försökte dölja.
"Thalia", svarade hon till sist och förlorade ett finger.
Hon skrek högt av smärta och försökte slita sig bortfrån kedjorna.
"Det här gav mig en idé! Jag önskar att alla ifrån fängelsehålorna satt fastkedjade", önskade jag mig och på mindre än en sekund satt hjältarna där fastkedjade framför mig.
"Thalia, titta! Vi har en liten publik här", viskade jag till henne och hånflinade när hon försökte dra sig ut från kedjorna.
"VAD FAN GÖR DU MED HENNE!" skrek "min publik" i kör ilsket och försökte dra sig ut från deras kedjor men det ända som rörde sig var stolarna.
"Bara lär henne att ljuga bättre", var det ända jag svara innan jag satte en kniv i hennes mage vilket fick henne att skrika högre.

Alltså Black, stop pretending to be Ramsay and Arya, it's not a good combo at the same time. Du hade inte ens veta vilka de var, om det inte vore för mig. DU BORDE TACKA MIG. Carry on....

Kronos blick var fylld av illvilja och det syntes att han snarare var road än skrämd. Det gyllene ögonen stirrade fortfarande på mig, han var fortfarande på sin vakt mot mig. Tankeläsningen verkade ha rubbat hans balans. Men orden som kom ut var inte riktade till mig.
" För några veckor sedan hatade du gudarna och se på dig nu. Beter dig som deras knähund," Kronos låtsades spy och jag vände bort huvudet och tittade på Will, som var likblek i ansiktet. Hennes ena ben var vridet i någon konstig vinkel. Åh toppen, var hennes ben också skadat?
" Tyst Blonis," fräste jag innan jag däckade.

Jag befann mig i något främmande rum, var , men personerna där vara allt annat än främmande.
"Thalia, titta! Vi har en liten publik här2 Ally Black stod framför Thalia som var fastbunden på ett kors som Theon i Game of Thrones. Varför torterade hen Thalia? Thalia och Ally hade ju ändå kommit någorlunda överens med varandra.
Det hade ju varit rimligare att tortera Annabeth eller Percy något som skulle skada mig eller Will psykiskt.
Alla andra var i rummet också utom Julia, de var i kedjor och deras ansikten var mordiska.
"Bara lär henne att ljuga bättre"

Ett annat minne dock upp ett som jag hade velat förtränga i åratal. Dagen då Simon kom hem och var förkrossad över att hans flickvän hade dumpat honom. Jag hade ju såklart försökt döda henne men det hade slutat med att hon avslöjat sitt sanna jag. Att hon var ett monster utsänt att döda mig. Simon hade bara varit sättet att komma åt mig. Simon dödade henne och det var första gången han fick veta sanningen om mig.
Simon... jag saknar dig, viskade jag innan minnet bleknade.

Shit, ni kan vara så mordiska ibland...

Kronos drog bort svärdet från Emma då hon lealöst föll mot marken. Det knöt sig i magen, och rädslan fördubblades genast. JAg andades lättat ut när jag skymtade att hennes bröstkorg rörde på sig, trodde först att hon..
Titanguden fnös något om att hon var svag, tog sats och sparkade henne i sidan.
Ett skrik lketade sig upp ur strupen, och lixom i refle försökte jag springa fram mot dem, men föll.
Hela världen tycktes snurra, och stjärnor dansade i synfältet. Hur kunde han vara oskadd??
"rör henne inte!" Försökte jag få fram, panikslagen och hysterisk då jag inte kunde göra något då han sparkade igen. "Snälla!" kved jag, desperat.
JAg försökte hålla upp ögonen, rädd att somna och sedan vakna ensam.
"Kronos!" All luft sögs ur mina lungor då jag skrek på honom, och till min förvåning började han gå mot mig med snabba steg. Jag stirrade ansträngt upp i dem hatiska ögonen då han satte sig på huk bredvid mig, drog upp mitt huvud.

JAG GÖR VAD JAG VILL! JAG ÄR ALLY KILLER PIE BLACK! JAG TACKAR INGEN OCH BER ADLRIG OM URSÄKT! JAG ÄR OND MWHAHHAHAHAHAHAHHAHAHA! OOOOOOOOOOOOOOOOOOONNNNNNNNNNNNNNNDDDDDDDDD! *ler galet*

Jag fick plötsligt en känsla av att något inte var på mitt sätt.
Jag önskar att de andra gick till sin cell, också Thalia, tänkte jag till Viserys och de var helt plötsligt borta.
"Jag tror nog det är dags för att hälsa på Blonis och mina vänner", sade jag till Viserys och var nu i Tartarus.
Emma låg medvetslös på marken medan Blonis drog upp Wills huvud. Det fanns panik i hennes ögon och det gjorde mig rasande.
"HERR IDIOTISKA BLONIS! HUR VÅGAR DU SE TILL SÅ DE BLEV RÄDDA FÖR DIG FÖRE MIG! DU KOMMER FÅ ÅNGRA DET HÄR!" skrek jag och puttade bort Blonis från Will.
Han stirrade ett tag på mig förvånat innan han reste sig upp.
"Jag gjorde bara som du bad, Ally", svarade han och nickade mot den medvetslösa Emma.
"VAD VAR MIN ORDER, BLONIS! OCH KALLA MIG LORD ALLY ELLER LORD BLACK!" skrek jag i örat på honom.
"Wow, chilla Black", kom det ett kraxande från Will och kollade hatiskt på oss.
"Håll klaffen, Wave. Dig tar jag hand om senare"
"Din order var att sinka Emma Cole", svarade Blonis snabbt.
"Exakt. Inte göra henne medvetslös eller göra henne rädd för dig! Du skulle kasta en skicka en massa monster på henne var min mening!" snäste jag till honom.
För oss tillbaka igen, önskade jag mig och vi kom tillbaka till min tronsal.

När jag vaknade upp, förväntade jag mig att få se Kronos och Will men istället befann jag mig i en tronsal. Den var mörk och täckt av dödskallar, hela stället stank av död. Min blick drogs till Will som stod framför den personen jag minst väntade mig att se-Ally. Jag försökte resa mig upp men jag var fortfarande fastbunden.
” Din skit. Hur kunde du göra så mot Thalia?” Mitt skrik ekade genom hela salen.
” Bortsett från att jag är ond?”
” Du är inte ond Black, du är galen,” snäste Will och stirrade med en trotsig blick på Ally.
” Det visste jag redan, hur som helst borde ni tacka mig för att jag tog er bort från Kronos. Iförsig vad det ju för att ni fruktade honom och inte mig men ni borde ändå tacka mig,” du är sjuk Ally Black, men jag sa det inte, istället låg jag på det hårda stengolvet och iakttog alla i salen. Bredvid Ally stod en person jag inte kände igen. Alltså Ally har verkligen haft fullt upp och jag undrade hur många dagar jag egentligen tillbringat i Tartaros.
” Du var en vecka i Tartaros, Will var där en dag,” sa Ally och flinade så där galet som bara hen kan göra.
Ally svik gjorde ondare än Wills, Ally hade alltid varit galen men det här var inte Ally. Det här var ett monster.

"Det tog ett tag att komma dit också, Black" Muttrade jag, stötte mig på en påle bakom mig.
Hen kollade på mig som om jag vore galen, (vilket var ironiskt) "Sa du just emot mig, Will Wave?"
Ally riktade en massiv kniv mot mitt öga, och jag visste att hen inte skulle tveka att spetsa mig.
JAg var tyst, höll huvudet högt. Jag visste inte hur det här skulle sluta, och att Ally någonsin skulle bli Ally igen, kändes så främmande. Jag hatade dne här sidan av hen, och jag skulle aldrig förlåta hen fullt ut.
Var det så här jag hade varit? Fullkomligt rå?
"VArför gör du det här, Al?" morrade jag sammanbitet fram mot henom, fick ett lika irriterande morrande tillbaks.
"Du ska tillkalla mig som Lord Black!"
Jag kunde inte bara lyda, det kunde jag aldrig. "Knappast, Al.
Sen gick det så snabbt att jag knappt förstod vad som hände. Kniven hen just hållit i föräändrades totalt. Den färgades kolsvart, formades om till ett skjutvapen.
Och sen hördes en hög smäll och det kändes som om jag vändes ut och in. Jag föll mot golvet, kände blodet rinnandes ned från ögat.
Ally hade skjutit mig.

"FÖR I HELVETE BLACK!" skrek Emma och försökte gå till Will men hennes ben löd inte henne.
"Lord Black! Eller vill du hamna i samma situation som Wave? Se det som en varning till er tre om ni inte tillkallar mig Lord Black", säger jag kyligt och fick en imponerad blick av Blonis.
"Du har verkligen förändrats A-jag menar Lord Black", säger Blonis imponerat.
"På ett dåligt sätt! Vad har hänt med dig?" frågade Emma och kollade hatiskt på mig och Blonis.
"Det funnits en liten bit av ondska i min själ som blivit allt större under åren. Nu har jag äntligen blivit den onda Lord Black som jag alltid vetat skulle finnas här", berättade jag och log galet.
"DU ÄR SJUK BLACK!" skrek Emma och jag sköt en kula i hennes mun.
"Lord Black!" morrade jag och vände mig mot Blonis. "Du ska gifta dig med Emma Cole vare sig ni båda vill det eller ej."
Blonis såg väldigt äcklad ut och jag förstod honom. Jag ville inte ens att dem skulle gifta sig men jag visste att det vore en mardröm för Emma.
"Inte på riktigt, dummer!"