Sjunde året på Hogwarts

Jag hörde några barn komma springande och skrattande mot lekplatsen men de tvärstannade när de fick syn på mig
"Visst jag går" sa jag trött och lämnade gungorna, fint nu är barn rädda för mig med. Jag såg en skogs dunge en bit bort och gick mot den och klättrade sen upp i ett träd och såg ut över husen. De såg verkligen fridfulla ut och jag suckade. Jag hörde barnen skratta och hade nästan lust och tysta dem men jag slöt ögonen

Vi gick ut genom grinden och ut på vägen och såg oss om.
- Så om vi hade vart en ledsen Cara vart hade vi vart då?, sa jag och såg mig om som om Cara skulle dyka upp ur tomma intet.
- Jag vet inte? sa Dean och ryckte på axlarna.
- Vi går ner till byn och frågar efter henne, sa Draco och vi kom fram till en lekplats med massa lekande barn och jag gick fram till dem och de slutade genast i sin lek.
- Hej, har ni sett en tjej här?, typ lika lång som oss?, sa jag vänligt och de nickade.
- Vet ni var hon är?, fräste Draco otåligt och en pojke började grina.
- Det där var väll onödigt, sa jag och blängde på Draco som ryckte på axlarna.
Dean gich fram och tröstade pojken och jag såg på en tjej som verkade vara äldst.
- Vart tog hon vägen?, sa jag undrande.

"hon gick mot träden" sa tjejen försiktigt och såg på Draco. Jag hörde hur ett av barnen började gråta men föräldrarna skulle säkert trösta barnet. Visst det hade min far med gjort men aldrig för att jag ramlade av en gunga! Jag tror aldrig han har tröstat mig för normala saker utan det har alltid varit för hemska saker som död och tortyr. Fan ta honom att han inte kunde ge mi en normal uppväxt. Tänkte jag surt och tog tag i en gren som jag bröt sönder

- Okej, tack, sa jag vänligt och vi lämnade barnen och gick mot träden.
Vi hörde en gren knäckas och gick åt det hållet och såg Cara uppe i ett träd.
- Hur är det?, sa Draco och vi såg oroligt upp på henne.

Jag hörde Dracos röst och tittade ner på dem
"jag är arg" svarade jag irriterat, lika bra o förvarna dem
"kan du inte komma ner Cara! Snälla" bad Draco
"nej vill du något får du komma upp" sa jag surt och han suckade och klättrade sen upp
"så nu har du fått mig att klättra i träd med, är du nöjd nu?" sa han och satte sig mitt i mot mig på grenen och log
"mm" svarade jag och tittade bort på husen "ville ni något?" frågade jag dem

Jag såg på Draco som klättrade upp och kunde inte dölja ett leende.
- Jag trodde inte Malfoys klättra i träd, sa Dean muntert och jag himlade med ögonen.
- För sin älskades skull så, sa jag leende och satte mig ner på marken och såg upp på dem.
- Nej, vi ville inget vi tyckte det bara var trevligt att åka hit jag var så sugen att gunga, sa jag ironiskt åt Cara.
- Snälla Cara, vi är ju här för dig och vill veta hur du mår, sa jag alvarligt och såg på henne.

"vi är inte handikappade Dean, bara för att vi inte gör det betyder de ite att vi inte kan" sa Draco allvarligt och jag såg på dem
"jaha" sa jag och mötte inte deras blick
"vi har din medaljong o om du är duktig nog o komma ner så kan du få den" sa Dean retsamt och jag såg på honom
"du kan kasta medaljongen åt helvete! Eller behålla den gör vad du vill med den, för jag vill aldrig mer se den!" sa jag irriterat "jag är färdig med hela kriget! Ni får sköta det själva" sa jag trött och såg på löven

Jag såg irreterat på Cara.
- Jamen så bra då, vi tar och lär oss lite ormspråk, kryper ner i hemligheternas kammare tar en baselisktand förstör medaljongen och letar reda på diademet och dödar den med en gång, sa jag irreterar till henne.
- Visst vi sköter det hela själv, ha det så kul, sa jag argt och gick därifrån.

"var så god" fräste jag och såg efter henne
"det var ju dumt gjort" sa Dean argt
"ja men skäll på mig som alla andra kommer göra efter kriget, hata mig som alla andra redan gör" fräste jag åt honom och han såg argt på mig och gick efter Laura och Draco såg sorgset på mig
"jag hatar dig inte" sa han och tog mina händer
"jag vet" sa jag och log tacksamt mot honom "du är väll den enda som inte gör det vad som än händer" sa jag
"jag finns alltid här" sa han och smekte mig över kinden
"o jag älskar dig för det. Du bryr dig inte om vem jag är och du stöttar mig i allt." sa jag och kysste honom och funderade en stund "kan vi inte åka och bara lämna allt?" frågade jag honom
"jag vet inte Cara, ja har ju min familj och ja..." började ha
"jag vet jag bara undra" sa jag och såg bort efter Laura och fnös

Jag såg mig om och Dean kom efter mig.
- Vi kanske borde prova?, sa jag och såg på honom.
- Prova vadå?, sa Dean och såg förvirrat på mig.
- Prova att ta oss in i hemligheternas kammare förståss, sa jag alvarligt.
- Men vi kan inte ormspråket, sa Dean förvirrat.
- Nej, men Cara har snackat det ett antal gånger vi får försöka härma och det kanske funkar. Jag är trött på att vänta på att Cara ska bestämma sig, sa Jag ilsket och tog tag i honom och transfererade iväg oss till skolan.