Sjunde året på Hogwarts

Blaise såg sorgset på oss
"jag är ledsen Laura" sa han och gav henne en tröstande kram och såg sen på mig "men det är väll inte värre än något annat du sätt Cara?" sa han försiktigt
"nej inte egentligen men jag brukar inte prata med mugglare! Jag har aldrig hört hur hemskt det måste vara för dem. Jag är väll bara orolig för vad som kommer hända och om jag måste döda pappa. Jag menar vad händer med alla andra om han vinner? Jag kan inte skydda ett helt samhälle och hur mycket värre kommer det inte bli om han vinner? Kan jag verkligen offra allas liv bara för att jag ska få vara glad?" sa jag sorgset och Draco drog upp mig i sin famn och kramade om mig

Jag såg upp på Cara men sa inget utan suckade lite.
- Du vet vad jag vill Cara, men jag tänker inte tvinga dig till det för det är ditt beslut, men vinner din far tror jag de tänker utrota mugglarna, sa jag med dov röst och lutade mig mot Dean.
- Jag håller med Laura, alla vi känner är mugglare och vi vet hur de har det, sa Dean sorgset.

"jag vet vad ni och resten av mänskligheten vill" sa jag tyst och tittade sen upp på sjön "det är ju det probleme är, tänk hur många som kommer dö! Jag klarar inte av att se fler dö!" sa jag sorgset
"då måste du döda honom" sa Dean
"ja jag vet men jag vill inte döda honom, jag vill inte leva utan honom. Det är så orättvist! Ska jag låta andra barn gå utan sina fäder för att jag vill ha min far en mördare o psykopat i livet?" sa jag sorgset

- Nej Cara det kan du inte, det skulle vara själviskt av dig, men det skulle vara hemskt för dei att döda honom du älskar ju honom, sa jag och log halvt.
- Men, ja du måste döda honom om världen ska bli en bra plats, sa jag lätt jag ville inte såra henne.

Jag suckade
"måste jag verkligen?" suckade jag
"ja det måste du" sa Dean
"säger vem? Varför kan han inte få leva? Om ni vill bli av med honom kan ni väll göra det!" sa jag kallt

(jag ska vara social med min familj o spela spel. Kanske loggar in sen, annars ha det bra ♥ )

- Visst det kan vi göra, vi går ner i Hemligheternas kammare och hämtar en baskelisk del som Harry lämnade efter sig och förstör medaljongen, och sen kan vi ju passa på att söka efter diademet när vi ändå håller på, sa jag ironiskt och ställde mig upp.
- Du vet vad vi menar Cara, att man inte ska vara självisk utan tänka på resten av mänskligheten, sa jag irreterat och drog upp Dean ur soffan.
- Kom vi går, sa jag och vi gick ut ur uppehållsrummet.
- Vart ska vi?, sa Dean och såg på mig.
- Vi går till mitt sälskapsrumm det är närmast, sa jag och vi gick in i det gula rummet och satte oss framför brasan.

( Okej, ha det så kul ♥ )

"ja men gör det då så slipper jag göra det! Om ni nu tycker det är så lätt så gör det! Ni måste komma in i kammaren med" sa jag torrt "tänker jag inte på alla så det räcker! Kan jag inte få vara lycklig då? Måste kriget sluta med att jag är olycklig? Måste min familj dö? Varför får inte jag vara självisk i det här fallet?" sa jag argt och såg efter dem när de gick
"Cara ta det lugnt de mena inget illa" sa Draco och höll om mig
"jag vet men jag är trött på att alla vill att jag ska döda honom! Kan de inte göra det själva om de nu tycker det är så kul" sa jag kallt och reste mig och lämnade dem bakom mig. Just nu ville ja vara själv och inte prata med någon! Jag ville bara bli av med alla och få vara ifred. Jag såg mig runt och bestämde mig för att åka hem till mitt rum hos Sev, jag transfererade mig till det svarta rummet och kröp ner i sängen och kände tårarna rinna innan jag somnade

- Kom så går vi och lägger oss, sa jag och vi gick upp till min sovsal.
Jag kröp ihop i Deans famn med Vilmas nalle tryckt intill mitt hjärta, och grät mig till söms.
Jag saknade min familj och jag hatade att var osams med Cara, jag visste vilken svår uppgift hon hade famför sig men hon var tvungen att göra det.

Jag vaknade på natten och det kändes så tomt när Draco inte låg bredvid, men jag behövde vara för mig själv. Jag vände mig om och stirrade in i väggen. Skulle alla hata mig om jag inte dödade pappa? Vad skulle egentligen hända? Hur farligt kunde det vara? Han är ju bara en man och jag kan kanske stoppa honom från att döda de flesta. Jag kände att luden var våt och jag såg på gossedjurs ugglan jag fått av Sev när jag var liten, jag höjde staven och jag kramade om den och försökte sova

Jag vaknade av en massa fnitter och såg irriterat upp på Susan och Hanna som höll på att klä på sig.
- God Morgon, har du och Cara bråkat eller?, fnissade Hanna men jag ignorerade henne och vände mig mot Dean och sa inget försen de hade försvunnit.
- Dags att stiga upp, sa jag och kysste honom.
- Mmmmm, mumlade han och vände sig om.
- Nej det är skola, sa jag och log halvt och vi gick upp och klädde på oss och gick ner till frukosten.