Sjunde året på Hogwarts

Jag såg på en tjej som inte kunde vara mer än fem år, hon stod en bit bort och plockade lite blommor. Hon tittade upp och mötte min blick och log. Jag vet inte vad det var men något fick det att brista, jag grät över alla liv som min far förstör och över alla som dött utan anledning, alla familjer som aldri mer skulle vakna, alla barn som inte hade några föräldrar och alla som skulle dö bara för att jag inte kunde döda min far, jag hatar det här. Jag satt bara där innan jag torkade tårarna och gick tillbaka mot cafét och såg på mina vänner som satt vid bordet och jag stannade i dörren och undrade om jag skulle gå in

Jag såg upp och såg Cara stå i dörröppningen, det såg ut som om hon hade gråtit.
- Kom så går vi, sa jag till de andra och vi reste oss upp och jag betalade.
- Vad ska vi göra nu Cara?, saj ag och såg undrande på henne.

Jag såg på mina vänner och log tacksamt
"jag vet inte, just nu vill jag bara lägga mig ner och glömma allt" suckade jag men log sen "nej välj ni" sa jag och försökte låta posetiv

- Vet inte vi tar oss tillbaka till skolan, sa jag och ryckte på axlarna.
- Tråkigt, sa Dean men kunde inte komma på nått.
- Kan hända att det är, men vem vet det kanske kan bli kul, sa jag leende.

Jag nickade frånvarande och Draco tog min hand och vi stod snart i entréhallen.
"vi går till Slytherins uppehållsrum så kanske vi möter Blaise" sa Draco och vi gick ner till fängelsehålan och snart låg jag på en soffa i Dracos knä och jag stirrade upp på sjön
"ne men där är ni! Vart har ni varit?" frågade Blaise och slängde sig i soffan

Jag log mot Blaise och drog ner Dean bredvid mig i soffan.
- Vi har vart hos Cara och ätit tårta som Snape har bakat, sa jag roat till honom.
Och han bara stirrade.
- Skämtar du eller?, sa Blaise med gapande mun och jag skakade på huvudet.
- Nej, det var mycket trevligt, fast muffisarna var inte lika goda, sa jag flinande mot Draco.

"ni kunde ju sagt till mig då" sa Draco lätt och flinade mot Blaise "han är riktigt duktig på det med" la han till
"va? Snape bakar, det här går inte riktigt ihop. Varför bakade han ens?" frågade Blaise förvånat
"han hade tråkigt" svarade Draco lätt
"brukar han baka?" frågade Blaise och ingen svarade honom
"Cara?" sa Draco och skakade lite på mi och jag såg på dem
"va? Vad sa ni?" frågade jag dem

- Jo, jag undra om han brukar baka?, sa Blaise till Cara.
- Hur är det Cara?, du verkar så frånvarande, sa jag och såg oroligt på henne.
- Vems ärnallen?, sa Blaise och såg på nallen.
- Min lillasysters, sa jag och log svagt och kramade om den och Dean la armen om mig.

"va, ja, jo det händer väll" sa jag lite förvirrat och såg sen upp i tacket "jo jag är väll nån annan stans! Det har aldrig slagit mig innan hur mycket mugglarna drabbas! Hur många familjer som aldrig kommer bli hela, hur många barn som aldrig kommer skratta igen. Vi har inte drabbats lika hårt än, men när kriget kommer så kommer inget bli sig likt. Hur många av våra vänner och familjer kommer vara hela? Hur många kommer vi förlora och aldrig mer få se? Jag har alltid vetat det men det har inte varit så påtaglig förut och allt på grund av min far, tänk hur hemskt de kommer bli om jag inte dödar honom" sa jag och slöt ögonen och försökte att i te tänka på det
"Okej vad hände egentligen? Så här Depp brukar hon inte vara" sa Blaise

- Vi besökte min familjs hus och allt var förstört, sen besökte vi deras gravar och efter det gick vi på ett café och pratade med en massa mugglare som märkte av kriget och så, sa jag och försökte att inte gråta. Dean kramade om mig tröstande och såg på Blaise.
- Allt var förstört och inga överlevde, hela Lauras familj och alla grannar döda, sa han sorgset och strök mig över håret.