Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Hur gick det ens att se så otroligt bra ut? Det räckte med en blick på henne för att bli ännu mer övertygad om hur mycket han älskade henne. Vem kunde inte älska en sån snygging? Sen var det självklart inte hennes utseende som gjorde att han älskade henne, men det var mer av ett stort plus i kanten. Istället för att först svara strök han lätt med händerna över hennes lår och började ge henne kyssar ner längs halsen och bröstkorgen. Han drog lätt undan sin ena hand för att börja knäppa upp sina byxor inann han lyfte blicken till hennes ansikte med ett höjt ögonbryn, retsamt nästan.
"Jag vill veta vad du vill att jag ska göra med dig", sade han charmigt, passade också på att samtidigt plantera nån mer bild hos henne om vad han kunde tänka sig att göra med henne.

Det blev allt svårare att kväva de ljud som så gärna ville lämna hennes läppar. Hans sätt att röra vid henne gick inte att beskriva, det kändes så bra.
"Jag är födelsedagsbarnet," mumlade hon fram med ett lågt stön, han var inte det minsta oblyg med sina bilder som han ständigt planterat i hennes huvud sedan hon satt foten i huset. Mer eller mindre.
"Jag tycker," fortsatte hon sedan långsamt, försökte få ordning och reda på sina tankar, "vill, menar jag, att du gör vad du vill med mig." Med tanke på att det var hennes födelsedag så tyckte hon att det inte var mer än rätt att hon fick bestämma. Och nu räckte hon över tyglarna till honom.

Det var tydligt vilken inverkan han hade på henne, och Ederel kunde inte låta bli att le lite åt det hela. Men sanningen att säga skulle han nog inte säga alltför mycket, för hon kunde antagligen hur lätt som helst vända på det hela och få honom ett känna sig helt hjälplös med.
"Bra", viskade han lätt mot hennes hud, fick strax av sig sina byxor och drog av sig dem tillsammans med kalsongerna - även om han ville helst ägna hela resten av kvällen åt henne, så började också han bli otålig. Och dem kunde allt ta god tid på sig iallafall. Därefter flyttade han händerna till hennes trosor, tyckte det var god tid att hon blev av med dem. Dock började försiktigheten avta lite nu, och istället för att dra av dem lyckades han - faktiskt halvt av misstag - istället riva isär dem. Vid det här laget hade han nått ändå ner till hennes mage med sina kyssar, lyfte återigen ansiktet till hennes hals mer för att viska i hennes öra precis vad han ville göra med henne under kvällen.

Puff

Efter hennes födelsedag hade Ederel försökt ägna så mycket tid med henne som möjligt, men sanningen att säga så hopade sig problemen och han fick bara mer och mer att ta i med de fallna. Och med tanke på att allt det i princip hade med nefilerna att göra, räknade han med att hon också hade lika mycket problem. Hans män blev mer och mer otåliga och ville inte bara vänta utan att göra något längre, medan han gjorde vad han kunde för att lugna ner dem efter bästa förmåga. Inte för att det gick särskilt bra, men det funkade åtminstone lite. Dagen till ära skulle han köra iväg för att träffa Farandil, såg dock mest fram emot kvällen - han hade pratat i telefon med Grace tidigare och bestämt att de skulle tillbringa kvällen ihop, vilket han självklart såg fram emot.
Om han bara hade vetat innan vad som skulle hända, för han hade så mycket han velat säga till henne i så fall, som han kanske inte skulle få chansen till annars. Han skulle köra motorcykeln bort och möta Farandil, och han hann nästan ända fram. Motsatt vad man kanske sen kunde tro, så var han faktiskt rätt koncentrerad på körningen. Det var på en restaurang han skulle möta vännen, och just som han kom runt ett av de sista krökarna innan dess svor han högt till då han mötte den mindre lastbilen, på fel sida vilket innebar att den var påväg rakt emot Ederel. Han försökte genast svänga undan, men med farten de båda hade var det hopplöst.
Själva smällen var inte det värsta. Han kraschade rätt in i nästan hörnet av lastbilen, och i själva den smällen blev för hans del inte mycket mer än en rejäl smäll då han knappt var med i den. Istället kastades han av, och det var det som var den verkliga boven. I den farten han haft - 70-80 km/h, Ederel hade inte haft stenkoll - var kraschen emot asfalten som att kastas rätt in i en betonvägg, fast nästan brutalare. Först och främst skrapade han upp en stor del av bland annt ena benet tack vare friktionen då han mötte den, inte något i stil med de skrapsår man fick som barn utan betydligt djupare. Men värst var definitivt smärtan då han mötte marken - han måste ha landat väldigt illa med ryggen, han kunde ha svurit på att han till och med hörde den knaka till. Men smärtan... Han hade varit med om en hel del genom åren, blivit piskad, bränd och allt möjligt, men inget kom ens i närheten av den här ofantliga smärtan. De hade jämfört med detta varit rätt ytlig smärta. Men det här... Han skrek rätt ut, något olikt honom då han brukade vara smärttålig och envist tyst vid sånt, men nu kändes det nästan som om hjärnan höll på att sprängas av smärtan. Han misstänkte att han också skrek på mer än ett vis, att han ofrivilligt också skickade det i tanken till Grace.

Grace korsade armarna över bröstkorgen, och såg ut över nefilerna i lokalen. Det var som att prata med en vägg. Ingen lyssnade, och det var kaos i salen. De hade absolut noll respekt för henne, de var rastlösa och deras hat för de fallna änglarna växte dag för dag. Den enda orsaken till att de inte startat ett krig än var tack vare Aiden. Aiden var närmare tvåhundra år gammal, och han var både fruktad och respekterad bland nefilerna. Han fungerade också som hennes högra hand. Han lyckades alltid få majoriteten av nefilerna att lugna ner sig, för då han brusade upp var han skräckinjagande. Han var närmare två meter lång och muskulös. Han var medveten om att han såg bra ut, och självsäkerheten lyste om honom vart han än gick. Idag befann han sig dock inte vid hennes sida vilket var synd, för hon skulle ha användning av lite hjälp. Plötsligt gav hon ifrån sig ett skrik. Hon hade hört Ederels röst i sitt huvud. Han hade inte sagt något - men ljudet han hade gett ifrån sig hade varit fyllt av smärta. Trots att hon inte upplevde den själv så hade hon aldrig hört ett mer fasansfullt ljud. Det fick blodet att frysa till is, bokstavligen. Hon vände på klacken och rusade ut i den friska luften, där hon ägnade några sekunder åt att hämta andan innan hon tog fram sin mobil för att ringa upp sin älskade fästman. Signalerna gick fram men han svarade inte. Hon provade igen och igen, men kom aldrig fram.
Grace gav ifrån sig ett till skrik men denna gång var det av ren frustration. Vad var det som hände? Varför svarade han inte? En motorcykel stannade några meter från henne. Men det var inte Ederel utan Aiden. Han såg allvarlig ut.
"Hoppa upp, vi måste till sjukhuset." Han räckte henne hjälmen. Grace visste bättre än att protestera: frågorna fick hon spara till senare trots att hon kände sig sprickfärdig redan nu. Då de parkerat och var på väg mot sjukhusets ingång, förklarade Aiden vad som hade hänt. Han hade träffat upp en nefil - dock gick han inte in på närmare detaljer vad det hela handlat om - och på vägen mot möteslokalen hade han kommit fram till en olycksplats, och att Ederel var en av de skadade. Hans mun fortsatte röra sig men hon hörde inte orden, hennes hjärna kunde knappt registrera vad han hade sagt om Ederel. Nej. Nej! Det kunde inte vara sant!
Grace satte av i full fart mot ingången med Aiden hack i häl. Hon stannade en läkare som tillslut förklarade att hennes pojkvän för tillfället opererades, och att de inte kunde berätta mer om hans tillstånd för närvarande. Hon skyndade sig vidare mot operationssalen - ville gå in dit och se efter med egna ögon, men Aiden la armarna om henne i ett grepp hon inte kunde ta sig ur. Hon började gråta av ilska men framförallt förtvivlan. Det här hände inte. Det måste vara en mardröm som hon snart skulle vakna upp från. Inte Ederel. Vad skulle hon ta sig till om hon förlorade honom?

Farandil var en av de första på plats, olyckan hade varit alldeles runt hörnet där han stått och väntat på Ederel och genast befarat det värsta när han hört både smällen och hans skrik. Han hade lyckats ta sig med i ambulansen, och som tur är hade han hamnat på samma sjukhus som han jobbade - vilket gjorde det lite lättare för honom att inbilla de andra att han skulle vara en av de ansvariga läkarna under operationen. Trots allt skulle vissa saker kanske vara svårförklarade för normala läkare, som det tillstånd han för tillfället befann sig i. När de väl var klara hade han redan misstänkt att Grace hade tagit sig dit, och smet ut i korridoren för att försöka leta efter henne - han ville få tala med henne innan nån av de andra läkarna gjorde det, då dem inte kunde säga hur det egentligen stod till med honom. Han fick snart syn på henne, kramandes den där andra nefilen och han kunde nog inte helt och hållet dölja sin hatiska blick emot honom - han misstänkte att nefilerna låg bakom det här, att hans bäste vän låg i stora smärtor utan en aning om ifall han skulle vakna igen. Han brydde sig dock för tillfället inte nåt större om honom, utan vände istället blicken till Grace, stackaren. Han tyckte det var jobbigt men kunde knappt tänka sig hur det måste vara för henne.
"Jag skulle behöva prata med dig", sade han vänligt, antog att hon åtminstone skulle vilja veta vad som skedde. Och han antog också att hon skulle förstå att han varit med och visste - hon visste ju vem han var, plus att han ännu hade på sig läkarkläderna.

Då Farandil dök upp kunde hon inte låta bli att märka blicken som han gav Aiden. Blicken var mörk och fylld av hat. Det fick henne nästan att må illa: för om han kände så för Aiden - och nefiler överlag - vad tyckte han då egentligen om henne? De hade inte bytt många ord med varandra, de kände inte varandra och vore det inte för Ederel skulle de inte ha någonting gemensamt. Grace nickade lite mot Aiden som släppte taget om henne, torkade tårarna från sina kinder innan hon följde med Farandil.

Dagarna såg lika ut för henne. Hon åkte till sjukhuset tidigt på morgonen och åkte hem till kvällen, bara för att det alltid var någon som tvingade henne. För det mesta var det Aiden då han starkt menade på att hon behövde sömn och vila. Ibland drog han om dagarna ut henne också för att påminna henne om att hon hade en armé att ta hand om, som hon hade svurit en ed att leda. Grace saknade krafter och energi för det: hon var som en blek kopia av sitt vanliga jag. Det faktum att Ederel kanske inte skulle vakna upp igen var det enda hon konstant tänkte på. Hon skulle inte klara av att förlora honom.
"Skärpning. Han skulle inte vilja att du gråter över honom från morgon till kväll. Ett krig väntar bakom hörnet och vi måste vara förberedda. Annars kommer de fallna att slakta oss en efter en tills vi alla är döda." Aiden såg på henne med mörka ögon som nästan borrade sig genom henne, muttrade något för sig själv om att allt skulle se annorlunda ut om han vore ledaren.

Ederel kunde inte med ord beskriva nog hur den här tiden hade varit, vilket rent helvete det varit. Det närmsta han kunde komma var att som om han var alltid var som under isen enkelt fast på andra sidan en glasvägg, med ofattbart ont och utan att klara av att på något vis kontakta dem, utan att kunna göra minsta lilla för att göra sig hörd. Bara det var ett helvete i sig. Men han hade blivit allt starkare, till slut - och smärtan hade visserligen inte direkt blivit mindre, men mer hanterbar och han hade växt sig starkare så att han ändå klarade av mer kändes det som. Kanske, kanske hoppades han också på att lyckas kontakta Grace något ordentligt. Något han innerligt hade velat, få säga nåt till henne, för han visste inte om han ens skulle ta sig ur det här och det fanns så mycket han ville säga till henne som han aldrig fått göra. Han ville inte lämna henne såhär. Och kanske att han åtminstone skulle få sagt något, det var värt ett försök. Han hade försökt tidigare, men då misslyckats - det hade varit osammanhängande och allt som nått fram var egentligen känslan av den här smärtan.
Jag älskar dig. Vad som än händer, kom ihåg det.
Kom det fram? Han visste inte helt hundra, men han trodde faktiskt det. Han ville tro det. För dagen hade han känt sig väldigt mycket bättre, och han började till och med få lite hopp om att kunna vakna till lite - kanske. För självklart hoppades han ju på att inte bli fast här för alltid.

Grace kunde inte skärpa sig. Hon kunde inte ens tänka klart. Det kändes som om hon uppslukades av en tjock dimma. Hon kunde inte se en väg framför sig, inte kunde hon vända sig om bakåt eller gå åt sidan heller. Hur skulle hon kunna fortsätta livet som normalt när hennes bästa vän, hennes fästman, den som betydde allt för henne låg på sjukhus? Inte ens Farandil visste om och när han skulle vakna. Om. Han kanske aldrig skulle vakna igen. Trots att han var odödlig. Hon slöt ögonen och tog ett skakigt andetag. I nästa ögonblick stelnade hon till. Kalla kårar spred sig över hennes kropp då en välbekant röst ekade i hennes huvud. En röst som hon inte hört på flera dagar. Ederel? Hon flög upp från stolen och lämnade kafeterian för att springa mot rummet han låg i. Hon stannade upp vid dörröppningen och andades långsamt ut, han var inte vaken. Hade hon bara inbillat sig? Hon ville så förtvivlat gärna att han skulle komma tillbaka till henne, så hennes hjärna hade bestämt sig för att börja spela små spratt.