PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg på sin mor och suckade, det var ungefär vad han hade förväntat sig för svar. Men han höll inte riktigt med henne.
"Det är precis därför hon vet hur man bör styra. För hon vet hur det är att leva bland folket. Och dessutom är det ändå jag som kommer styra det mesta", sade han ärligt, såg på henne och blev faktiskt smått förvånad över att hon ändå ville möta henne. Han nickade genast.
"Bra", sade han med ett litet leende mot henne, fick hoppas att det gick bra. Han kunde ju inte förstå hur någon inte skulle kunna tycka om Alysia, men sen var det väl mycket också på grund av sina känslor som han tyckte det.

Sophie såg på honom med ett brett leende, nu mycket gladare. Hon fick både hjälp så att hennes pappa antagligen skulle klara sig och fick träffa Caspian, bättre kunde det ju inte bli! Hon log till lite av hans puss, drog in hans härliga doft.
"Tack", sade hon mjukt, tvekade lite lätt innan hon försiktigt gav honom en kyss.

Tankfullt såg Delaney på sin son.
”Så du planerar inte att dela ansvaret med att styra landet med henne?” frågade hon nyfiket. Det var en gammalmodig lag att det bara var mannen, kungen,
som kunde styra ett land, som kunde prata politik och så vidare bortåt. Kvinnor höll man runt sig för att de var vackra att titta på och de skulle ge männen barn. ”Klockan halv sju ikväll. Prick,” tillade hon sedan angående middagen.



Mjukt besvarade han kyssen hon gav honom, lutade därefter sin panna mot hennes. Snart drog han sig dock undan. Om hennes far var allvarligt sjuk så kunde de inte slösa bort värdefull tid, han tänkte be en läkare åka iväg med det samma. Han kom ihåg adressen då han lagt den på minnet då han kvällen innan hade följt henne hem.

Thomas såg på henne, insåg först nu att det nog varit så det låtit även om han inte menat riktigt så.
"Jo, men menade mer att jag ändå kommer ha huvudansvaret", sade han ärligt, han var bra lättad att kunna få hjälp att styra av Alysia. Han lyssnade och nickade, halv sju lät som en bra tid.
"Bra", sade han och reste sig, borde säga till Alysia om middagen.

Sophie såg tyst på honom, förundrad över hur otroligt snäll han var. Men det var också en av de saker hon hade fallit för hos honom, hur han alltid visade omtanke vare sig det var adel eller tjänare det handlade om.

Drottningen viftade bara med handen som tecken på att han kunde avlägsna sig, antog att han fått ur sig allt han haft på hjärtat ändå. Hon funderade länge på hans ord, och var faktiskt tvungen att erkänna att hennes son mycket riktigt verkat betydligt gladare och lyckligare ända sedan Alysia promenerat in i hans liv.



Han bad Sophie vänta på honom i kammaren medan han själv försvann iväg. Han förklarade situationen för en av läkarna som jobbade där i slottet, skickade omedelbart iväg honom för att ge bästa möjliga vård åt Sophies far. Kostnaderna skulle Caspian själv ta hand om. Det skulle inte bli så dyrt för honom. Caspian återvände snart till kammaren och satte sig ner bredvid henne på soffan igen.

Thomas gick ur ur hennes kammare direkt, gick istället mot Alysia kammare i tankar. Han fick bara hoppas allt kunde gå vägen, trots allt hade hans mor inte verkar riktigt lika motstridig som tidigare. Och att hon ville äta middag med dem fick han hoppas var ett gott tecken, att hon åtminstone funderade mer på det. Han kom snart fram till Alysias kammare, knackade snabbt på dörren innan han gick in utan att vänta på hennes svar.


Sophie satt tyst kvar på soffan medans Caspian var iväg, det kändes rätt ovant att vara i slottet utan att faktiskt jobba. Hon log genast till mot Caspian då han kom tillbaka, lade huvudet lite lätt på sned.
"Varför hjälper du mig så mycket?", frågade hon mjukt.

Dörren öppnades direkt efter att det knackat på. Alysia behövde inte vända sig om för att förstå vem det var. Hon la ifrån sig boken som hon ägnat större delen av förmiddagen åt att läsa, gick fram till Thomas och la armarna om hans nacke. Hon hälsade på honom genom att placera en mjuk kyss på hans läppar.



”För att jag bryr mig om dig. Och för att jag vill.” Caspian ryckte på axlarna som om det inte var någon big deal. Sophie var en person som förtjänade att bli hjälpt så det var ju självklart att han ställde upp. Det var något han gjorde av egen fri vilja, tvingad till något kunde han inte bli.

Thomas log genast då Alysia kom fram till henne, virade genast armarna om hennes midja och besvarade mjukt kyssen.
"Varit och pratat med mamma nu. Middag prick halv sju ikväll", sade han snällt, fick bara hoppas allt skulle gå bra.

Sophie såg på honom och log, kunde inte riktigt förstå vilken tur hon haft som lärt känna honom.
"Jag vet inte hur jag nånsin skulle kunna tacka dig", sade hon ärligt.

"Så trevligt." Alysia blåste upp luft i kinderna. Hon visste inte om middagen egentligen skulle bli sådär särskilt trevlig, hon hade inte så höga förhoppningar i alla fall. Det skulle vara lustigt om drottningen helt plötsligt bara ändrat åsikt om henne. Nog för att det skulle vara en lättnad men ändå. Hon trodde inte att hennes majestät skulle vara beredd att kyssa Alysias fötter efter middagen direkt.


Han skakade lite på huvudet åt henne. Han såg på henne hur tacksam hon var och det var tillräckligt för honom.
"Jag skickade iväg en läkare så han borde nog inom kort vara hos din far," berättade han. Sophie kanske kände för att åka tillbaka hem och det skulle Caspian vara helt okej med. Besviken skulle han ju bli då han velat spendera tid med henne, men han skulle förstå om hon ville finnas där för sin pappa.

Thomas log till lite, han tvivlade inte på att det antagligen skulle bli ganska stelt. Men men, kunde de ändra vad hans mor tyckte skulle det utan tvekan vara värt det ifall det betydde att de kunde gifta sig.
"Försök bara vara så trevlig som möjligt, hon verkade åtminstone lite mer positiv till dig när jag pratade med henne", sade han ärligt, log lite retsamt mot henne då han var på rätt så gott humör nu.

Sophie såg på honom och log, återigen tog hon och nu lite mer försiktigt kramade om honom. På ett vis så ville hon höra vad läkaren sade, men samtidigt ville hon verkligen inte gå miste om tiden med Caspian. Och särskilt inte lämna honom nu när han varit så snäll och skickat efter läkare till hennes far. Nej, dem fick helt enkelt berätta för henne senare vad läkaren sade senare när hon kom hem.

”Är jag inte alltid trevlig?” Alysia låtsades bli stött av hans ord men räckte snart ut tungan åt honom. Hon skulle försöka vara på sitt allra bästa humör under middagen, men hon kunde inte lova att hon lyckades hålla tungan i styr om drottningen kom med irriterande kommentarer eller olämpliga frågor. Men försöka skulle hon. För Thomas skull.


”Jag förstår om du vill åka hem och vara med din far,” fortsatte Caspian efter en stund och förde upp hennes hand mot sina läppar, för att placera små kyssar över hennes knogar. Som sagt var det helt okej om hon ville umgås en annan dag istället. Familjen kom alltid först.