Yehet och Kkaebsong [PRS]

Självfallet var det, det absolut första som Joshua frågade om. Det var jävligt besvärligt för nittonåringen att kväva sucken som försökte leta sig ut, men han lyckades ganska bra i slutändan. Helt ärligt hade han inte tänkt på Tae under veckan, utan han hade helt enkelt varit inkapslad i sin egna lilla värld. En värld som bara var fylld av katter, hundar och en Joshua. Kort och gott - han hade liksom glömt bort det hela.
”Jo, jag såg till att ta det med honom samma dag som du åkte..och det var inga problem, eftersom ingenting hade hänt och bla bla bla”, förklarade Zihao och log blekt, för att sedan fästa ögonen på katten som artonåringen höll i. ”Alltså jag måste verkligen åka hem till dig, så att jag kan gosa med alla katter..och dug såklart”, fortsatte han och blev med ens ännu mer exalterad. Det skulle troligen vara supermysigt att åka hem till den yngre, så att de kunde kolla på film, äta popcorn och gosa med både varandra och alla katter. Och självfallet Chichi, då hon alltid krävde uppmärksamhet.

Blev Zihao irriterad över den påflugna frågan? Jo, precis som vanligt tar artonåringen allting personligt, ska Zihao berätta att han inte berättat för Tae? Utan att de blivit tillsammans?
"Lovar du det?" frågar Joshua kluvet medan han stryker fingrarna genom Musses päls och kurrar ner sig mellan alla kuddar i soffan, medan ljusen står påtända runt omkring honom. "Hmh, jo och mig. Blir jävligt besviken om du bara kommer hit för att gosa med mina katter, ska du veta." påpekar han allvarligt, med ett finurligt litet leende strykandes över läpparna. Ögonen glider runt i vardagsrummet, det känns så tyst nu när Samuel inte är där.. väldigt ensamt också. Joshua skulle i princip kunna göra vad som helst, skippa ätningen, träna eller något ännu värre och ingen skulle märka det på ett bra tag.. Han tackar universum för hans angelägna hjärna. Aningen ut zoomat vänder Joshua de stora, mörkbruna ögonen mot nittonåringen och låter huvudet falla på sniskan. "Hur är det med dig?"

”Hur är det med mig?” Undrade Zihao förstrött och pillade med Chichis päls. ”Det är bra antar jag..dagarna flyter på, även om de går jävligt långsamt ibland”, förklarade han och drog lite på munnen. ”Älskar däremot när Chai gör bort sig uppe på scen. Alltså det gör min dag varje gång”, fortsatte nittonåringen därefter och såg lätt skamsen ut. Nej, det var inte bra att han halvt om halvt livnärande sig på Chais misstag. Men, dum som han var, kunde han verkligen inte låta bli. De mörka ögonen gled snart mot mot yngre igen, där de fäste sig. Artonåringen såg inte speciellt mycket hälsosammare ut, då han fortfarande var farligt smal. Även om han uppenbarligen försökt täcka över de mörka cirklarna under ögonen, så sken de igenom då och då. Det borde inte varit Joshua som frågade hur det var med Zihao, utan tvärtom. Nu hade han ju faktiskt ställt frågan, men svaret hade kanske inte varit sådär jättegenuint. ”Men du..mår du bättre? Eller känns det likadant som innan?” Frågade nittonåringen försiktigt och bet sig löst i underläppen. ”Du ser..ehm..smal ut..”

Scenen.. jo, Joshua saknar verkligen de andra medlemmarna med hela sitt hjärta, men han har saknat scenen så hemskt mycket också. Att uppträda, få spela sin musik och sjunga för folk. Visst har han ett piano, gitarr och en fiol i lägenheten, men det är inte samma sak..
"Stackarn, du borde ge honom massa kramar istället." Påpekar han med ett leende och drar en filt över sin darrande kropp, ögonen betraktar och Tar in Zihaos varenda ansiktsdrag.. fy fan han har saknat den äldre så mycket. Det mörka håret, skarpa dragen, varma ögonen och de otroliga läpparna. När Zihao börjar ställa de där krävande frågorna drar han sin lurviga katt intill sig, medan de andra två skuttar upp tätt intill honom. "Det säger du inte? Tycker jag är väldigt fet faktiskt." Skämtar han med ett litet skratt, gnager sig i underläppen medan han försiktigt låter sitt finger röra vid skärmen, stryker fingrarna över Zihaos skarpa kind, som att han är där framför honom. Tyvärr är han inte det. "Det börjar bli lite bättre, har faktiskt gått upp fem kilo, fint va?" Jo, genom en slinga han fått av sin läkare har jan fått i sig både kolhydrater och näring utan att behöva öppna munnen. Det var väldigt frustrerande i början. "Men det finns både bra och dåliga dagar, om du förstår?"

”Hm? Borde kanske göra det i framtiden? Han kan nog behöva några kramar”, mumlade Zihao samtidigt som leendet rann av ansiktet. Det kändes lite som om någon slagit honom i ansiktet. Även om han mycket väl visste att Joshua skämtade om det där att han var fet, så gjorde det extremt ont att höra det. ”Snälla..säg inte att du är fet..även om du har gått upp fem kilo så är du fortfarande smal som en tandpetare”, sade han tyst och skakade på huvudet. ”Jag vet att du bara skämtar, men jag bryr mig alldeles för mycket om dig..okej?” Förklarade han, i en nästintill viskande ton. Bara tanken på att han kanske skulle förlora den yngre fick magen att vrida sig, hjärtat att skrika...nej, det gjorde alldeles för ont för att orka tänka på. Punkt slut, faktum stadgat. ”Vill bara att du ska må bra. Det vill vi alla. Till och med Jun saknar dig, han gnäller on det typ hela tiden under middagarna.” Självfallet var det inte bara Jun och Zihao som saknade artonåringen - för det gjorde de alla. Både när det kom till gruppen som artister och sällskapet. Saknaden var alltid närvarande, hur man än vred och vände på den. Det var lite som om ett moln hängde över lägenheten.

"Aw.. Du får ge honom en massa kramar från mig." Påpekar Joshua och lämnar en drös pussar över Bobbs söta, lurviga ansikte. Dock försvinner leendet långsamt av Zihaos ord, och fingrarna som strykt över skärmen i önskan av den äldres närhet faller ner i knät på honom. "Att vara fet är inte direkt någonting negativ.. " påbörjar han medan en liten rodnad gör sin väg över de sminkade kinderna. Med tanke på hur blek han blivit på sistone, så syns rodnaden ännu mer än innan. Gud, hur patetisk får man egentligen vara? "Förlåt, det är mycket lättare att skämta om det." Berättar Joshua och drar skärmen längre intill sig så att han kan lämna en liten puss mot Zihao. Hade varit mycket bättre om nittonåringen varit där i person så att Joshua hade kunnat klänga på honom. "Till och med Jun? Han saknar mig säkert för att jag är en suverän kok." Än en gång skämtar han, riktigt jävla dålig humor. "När tror du att du kan komma över då?"

Jo, det kanske var lättare att skämta om det? Zihao hade troligen bara överreagerat, precis sim han brukade ha en tendens att göra. Det lilla leendet som nyss försvunnit från de smala läpparna, letade sig genast tillbaka och han betraktade Joshua med en så kärleksfylld blick att vem som helst hade kunnat uppfatta den. Varför var den yngre tvungen att vara så perfekt? Jesus.
”Hmm, jo det kan nog vara fallet”, erkände nittonåringen och sände iväg en egen liten puss mot kameran. ”Men jag tror att han har fler anledningar till att sakna dig..jag menar. Jag saknar också din matlagning, men det betyder inte att jag saknar dig bara för det”, förklarade han med ett litet skratt och skakade på huvudet, för att därefter dra upp Chichi mot sig. ”När kan jag komma och hälsa på? Har en ganska lugn vecka framför mig så..”

Den kärleksfulla blicken som Zihao sänder ut får rodnaden att stiga ännu mer över de taniga kinderna. Jisses, vad generande.. Joshua drar filten lite över ansiktet med ögonen hänfört fäst på nittonåringen, så hemskt jävla kär.
"Du är väldigt söt, vet du det?" Mumlar han och sväljer hårt innan han bär upp både Musse och Mimmi i famnen. Tre lurviga, lagom feta katter klänger sig fast i honom som om livet hänger på det. Väldigt gosigt, men även väldigt tungt. Än en gång låter han sitt finger röra vid skärmen, en väldigt dålig vana att vilja mysa. "När vill du komma då?" Frågar Joshua med sina noggrant nyplockade ögonbryn rynkade. "Samuel är i England för att hjälpa mamma packa.. en kompis därifrån kanske ska hälsa på. Men jag är väldigt ensam just nu." Gnäller han och lutar med läpparna.

”Om jag gnäller tillräckligt mycket kanske jag kan få skippa morgondagens träning..så kanske ikväll eller tidigt imorgon?” Föreslog Zihao trevande, samtidigt som läpparna sprack upp i ett någorlunda roat leende. ”Varför rodnar du? För att jag är söt? Eller för att du själv vet hur knasig jag blir i huvudet när dina kinder blir röda?” Undrade nittonåringen därefter och lutade sig lite närmare skärmen. ”Vill bara ta tag i dem och klämma på dem resten av dagen”, fortsatte han och bet sig löst i underläppen. Så Samuel var i England för att hjälpa deras mamma att packa? Joshua var ensam hemma och Zihao skulle med största sannolikhet hinna hälsa på honom medan han fortfarande var det..nej, förbjudna tankar det där. Fy på dig, din stora drummel. ”Ska vi säga att jag preliminärt kommer imorgon? Kanske redan ikväll? Kan ta med mig snacks och så.” De hade inte ens bestämt någonting och nittonåringen var redan alldeles ifrån sig av upphetsning. Herregud.

Även om nu Joshua verkligen vill umgås med Zihao mer än något annat, och vara nära honom, så kan han inte direkt vara orsaken till den andres försvinnande. Kanske medlemmarna skulle godkänna det, men tänk om nu nittonåringen känner sig tvungen att finnas där för Joshua? Som sagt, den yngsta medlemmen brukar alltid överanalysera varje tänkbara scenario i sitt huvud, det är därför så mycket ångest byggts upp i den lilla kroppen.
"Gör det som är bäst för dig Zihao, du vill nog inte missa för mycket.." resonerar han, medan rodnaden blir än värre av den äldres ord. Jisses, det är som att han vill att stackarn ska bli alldeles tomatröd i ansiktet. Det är en väldans tur att Zihao inte är där, då han mer än väl skulle kunna dra bort filten från hans ansikte. "Jag rodnar pågrund av dina dumma ögon!" protesterar han, skyller ifrån sig och gömmer sig istället bakom Mimmis tjocka, gråa päls. Dock finner han sig själv tycka att det vore mysigt, med en stor jättebebis som sitter och klämmer i hans kinder. "Åh..." påbörjar han av de nya förslagen och nickar långsamt, aningen kluven om hur de ska göra. "Vill du fixa Thaimat i såna fall också?"