PRS Aphrodite & wolfy

Hon gav ifrån sig en smått besvärad suck då Killian inte verkade förstå hinten. Klandra honom för det kunde hon väl inte göra med tanke på att hon inte varit särskilt tydlig.
”Nej, vad jag menar är om du inte känner dig sexuellt attraherad av mig.” Meila ångrade sig nästan genast då orden lämnat hennes mun men det var något hon gått runt och grubblat på en längre tid. De hade aldrig varit med varandra på det viset och hon var rädd för att det var något fel på henne. Hon förstod ju att Killian måste vara ganska erfaren på den fronten till skillnad från henne som aldrig varit intim med någon förut. Hon skakade lite på huvudet innan hon vände sig om och började gå med armarna om sig själv, ville komma tillbaka till huset så fort som möjligt.

När frågan nådde Killians öron kunde han inte låta bli att le.
"Mitt hjärta exploderar när jag ser dig, din närvaro fyller mitt sinne och jag kan inte sluta tänka på dig" sa han och tog tag om hennes handled när hon började gå ifrån honom. Han strök henne över håret med ett leende.
"Sedan dagen vi träffades har jag varit attraherad av dig, men våra olika kulturer krockade. Nu är det inte så längre" sa han och lutade sig framåt med riktning mot Meilas läppar.

Då han greppade ett mjukt tag om hennes handled stannade hon upp och vände sig långsamt om mot honom. Det kändes inte som om han riktigt förstod vad hon menade eller hur hon kände sig. Otillräcklig, otilltalande, oerfaren.. Listan var lång. Han log i alla fall: kanske han tyckte att hon var rolig? Kanske hela situationen var skrattretande för honom? Då han lutade sig närmare gjorde hon detsamma för att mjukt kyssa honom, log sedan lite då hon var övertygad om att hon gjorde det hela till en större grej än vad det egentligen var.


Josephine öppnade dörren till baren. Utseendemässigt såg hon ut som om hon levde sina bästa ungdomsår, kanske 18, kanske något år äldre. Hon var en väldigt behaglig syn. Med honungsblont, änglalockigt hår som slutade strax under bysten och stora himmelsblå ögon var hon som en docka. Hon hade ett leende som lätt smittade av sig, hon hade en lång och slank figur som en modell och ett sätt att alltid rynka lite på näsan då hon skrattade. Under sina närmare niohundra levnadsår hade hon sett och gått igenom en hel del. Med några lätta skutt var hon framme vid baren och hoppade upp på en av de höga stolarna, lutade sin armbåge mot disken och väntade tålmodigt på att bartendern skulle lägga märke till henne.

Killian log och tog hennes hand.
"Jag föreslår att vi går tillbaka till huset och vänjer dig vid ditt nya liv" sa han och började röra sig tillbaka till huset.

Tara gick ut ur kyrkan och var påväg hem. Hon kände inte riktigt för att gå hem än, så hon svängde ner vänster och stod nu framför dörren till en bar som hon och Killian brukade gå till. Hon öppnade dörren och klev in. Hennes ögon såg sig omkring och fastnade plötsligt på en ryggtavla som hon kunde peka ut från flera hundra. Det lockiga håret hängde på ryggen och Tara visste att om kvinnan skulle vända sig om skulle de blåa ögonen möta hennes bruna. Taras ansikte sprack upp i ett leende och hon gick upp bakom Josephine och placerade en kyss på hennes högra kind.

Meila nickade lite och flätade samman deras fingrar med varandra. En kort promenad senare var de framme vid huset. Hon var sprickfärdig av frågor som hon ville ställa men de var också såna som hon kanske inte skulle hälla över honom med det samma. Det var bara det att allt var så nytt för henne. Det här var en ny värld för henne som var som en kopia av den andra. Killian hade gjort valet åt henne, men han hade inte direkt kunnat fråga henne om hon ville leva vidare eller inte.


En välbekant doft fyllde Josephines näsborrar då dörren slogs upp. Hon behövde inte vända sig om för att veta vem det var. Ett ögonblick senare kände hon ett par mjuka läppar mot sin kind och med ett lyckligt leende vände hon sig om.
”Härligt att se dig igen, raring.” Hennes franska accent var tydlig. Hon var född och uppväxt i Frankrike och trots att hon bott lite överallt i världen och kunde många accenter, så var det ändå den franska brytningen som folk älskade mest. Inklusive hon själv.

Killian gick in i huset och slog sig ner i soffan.
"Det är bara att fråga vad du vill, jag svarar på allt" sa han med ett leende och tittade på Meila. Det var bokstavligt talat en helt ny värld som hon var tvungen att lära känna, men också lära känna sig själv på en helt ny nivå.

Om det var något som Tara älskade med Josephine, så var det hennes franska accent. Hon satte sig ner bredvid henne och lade bak en av de blonda hårslingor som hade fallit fram över Josephines axel.
"Du hade inte kunnat komma på en lägligare tid" sa hon och mötte de blåa ögonen.
"Ser du någon skillnad?" frågade hon med ett brett leende. Ögonen var ju spegeln till själen, som man brukade säga.

Med en knappt hörbar suck gick hon fram till spegeln och såg på sig själv. Det kändes som om det var en främling som stirrade tillbaka. På bara några timmar hade hela hennes liv förändrats. Problemet var att hon inte visste om det var en bra eller dålig sak. Trots att hon inte på flera år kommit överens med sina föräldrar så gjorde det ont inom henne att veta att hon förlorat dem. Hon hade aldrig riktigt gett upp hoppet på att de kanske en dag skulle hitta tillbaka till varandra. Men det hade bara varit hon som varit för naiv.
"Är du glad?" frågade hon efter en stund och vände sig om mot Killian då han log. "Är det här något du velat att skulle hända?"


"Jag vet alltid när jag ska dyka upp för att ha så roligt som möjligt." Josephine fyrade av ett charmigt leende mot bartendern som reagerade genom att vika undan med blicken och rodna en aning, trots att man inte såg det så tydligt med tanke på hans skägg. Hon snurrade sedan på stolen så hon satt helt vänd mot Tara. Hela Tara utstrålade en energi och lycka som aldrig förr, det var något Jo skulle kunna känna även om hon inte kunde se.
"Vem är det vi får tacka för det här?" undrade hon nyfiket, bad bartendern om att blanda ihop någon speciell drink åt dem båda eftersom det här var något de behövde fira.

Killian tvekade ett par sekunder.
"Jag är inte ledsen att det hände, om jag ska formulera mig så" började han och tittade på henne.
"Sen ville jag inte att det skulle hända på sättet som det gjorde, om ens att det skulle hända alls. Det är en stor förändring, och det är egentligen ingenting jag önskar att någon skulle behöva gå igenom. Jag är inte glad, men inte ledsen heller" sa han och tittade på henne.

Tara tog emot drinken från bartendern och tog en klunk.
"Tro det eller ej, men det är faktiskt en jägare vi har att tacka för detta" sa hon och log. Hon berättade hela historien, från början till slut.
".... och nu är hon alltså vampyr. Det är helt galet, och jag hoppas hon kan hantera transfereringen" sa hon och lutade sig bakåt.
"Du själv då? Vad har hänt sen sist?" frågade hon med ett leende. Hon var glad att Josephine äntligen var tillbaka. De hade pratat i telefon då och då under det senaste året, men det hade varit ett tag sedan de sågs i person senast.

"Men du fick på sätt och vis hämnas på mina föräldrar. Du gav mig ditt blod rakt framför deras ögon." Meila satte sig ner i en fåtölj och drog upp knäna till hakan. "För du har väl tänkt tanken om att hämnas för det de gjorde mot dig? Har du någon gång velat döda mig?" Det här var knappast frågorna han menat då han sagt att hon fick fråga vad hon ville, men det var en hel storm i hennes huvud och det här var av någon anledning frågorna hon ville få svar på först.


"En jägare?" Jo visslade. Hon hade haft många förhållanden med relationer. Det hade varit korta förälskelser, hat-kärlek.. Några gånger hade hon varit kär också. En gång hade hon verkligen älskat en jägare också men det hade slutat så tragiskt att hon lovat sig själv att aldrig mer falla pladask för en mänsklig. Det gällde egentligen att inte bli kär i någon alls. Man visste aldrig då någon kunde tas ifrån en.
"Tja du vet, samma gamla visa. Flyttat runt från stad till stad, levt livet till det fullaste.." Hon viftade smått med handen som för att säga 'och så vidare', ville inte gå in på några närmare detaljer eftersom hon inte var en person som gärna pratade om tråkiga saker som hänt. Hon ville hålla upp en stark fasad om att hon var glad och lycklig.

Killian nickade.
"Hämnd var definitivt något jag längtade efter, det kan jag inte ljuga om. I början så kunde de tankarna ha vandrat om just att döda dig som straff, men sedan föll jag för dig" sa han och nu var han mer allvarlig, för han insåg att Meila verkligen ville ha svar på dessa frågor.

Tara flinade.
"Jag blev lika förvånad som du, men hon är faktiskt väldigt, väldigt trevlig" sa hon med ett leende. Hon lade handen på Jos hand.
"Men inte lika trevlig som du" sa hon och skrattade lite. Tara hade varit kär på riktigt i Josephine när de träffades. De hade varit tillsammans ett bra tag när Killians Juliette dog, och de hade beslutat att skiljas åt tills allt var löst med Killians känslor. De hade dock fortsatt hålla kontakten och setts då och då. När det äntligen hade löst sig med Killians känslor så råkade Tara ut för sin själ. De hade haft otur, men Taras känslor för Jo hade aldrig riktigt försvunnit.