rollspelare & tippest prs

Sophia rynkade lite på pannan då han drog sig undan lite för snabbt för hennes gillande men hon sa inget utan följde hans blick till den unga flickan igen. Hon log snällt och kollade sedan på Henri lite snabbt, blev lite misstänksam igen när hon såg flickan. Hon ville så gärna veta vem hon var och vad hon gjorde på hovet, men ville inte verka allt för misstänksam.

Efter en kort stund blev Henris blick mer frågande eftersom Fiona stod kvar utan att säga något. Hon måste ha märkt att han började undra eftersom hon harklade sig strax därefter.
"Jag fick i uppdrag av din far - förlåt, kungen, att berätta att han ville träffas i tronsalen", pep hon och började knäcka sina fingrar, förmodligen på grund av hennes obekvämhet. Henri kunde inte förstå varför hans far skulle vilja träffa honom en gång till den dagen. Möten i tronsalen var ofta om något viktigt; och han hade redan haft ett viktigt möte den dagen.
"Vet du vad det skulle handla om?" frågade han och la huvudet lite på sned.
"Han ville inte säga det. Allt jag vet är att han ville träffa oss i tronsalen", fortsatte hon med en lika ljus och svag röst som förut. Henri rynkade pannan. Varför skulle hans far vilja träffa honom och Fiona i tronsalen?

Sophia rynkade ännu mer på pannan och försökte att inte stressa upp sig mer än nödvändigt. Hon kollade på Henri men vek snabbt undan blicken då hon kände sig som en svag liten flicka som skulle bryta ihop a minsta lilla.
”Jag ska till hamnen.” Sade hon tyst innan hon började gå mot stallet. Hon höll i sina händer för att inte skaka för mycket, förstod inte hur det alltid kunde gå så fel.

Henri tittade inte på när Sophia gick därifrån, istället började han, arm i arm med Fiona, gå till tronsalen. Vägen dit var tyst men inte obehaglig; tystnaden gav utrymme till att tänka. Och Henri behövde verkligen tänka. För varför skulle hans far vilka träffa honom i tronsalen ännu en gång? Det gick inte ihop i Henris huvud. Snart var de framme och deras armar skildes åt då de gick fram mot tronerna. Skillnaden gentemot det tidigare mötet var att hans mor inte längre närvarade.
”Tack för att det inte dröjde”, sa hans far och slog ljudligt ihop händerna samtidigt som hans blick långsamt vandrade fram och tillbaka från Henri och Fiona. Ingen av dem sa något; förmodligen var båda lika förvirrade över vad som skulle hända.
”Jag har, tillsammans med mina män, funderat över alliansen med Skottland”, började han och stannade med blicken på Henri, som svalde hårt. ”Och det som lät som en god idé för sexton år sedan låter meningslöst idag.” Nej. Henri var ganska säker på vad som skulle komma ur hans fars mun härnäst. Han ville inte höra det, men hans fötter var som fastklistrande i marken.
”En allians mellan Skottland och Frankrike har ingen funktion överhuvudtaget”, fortsatte han och stoppade bara sig själv för att harkla sig. ”Dessutom har jag fått reda på att skottarnas drottning är en oerhört olydig kvinna. Vi kan helt enkelt inte lita på henne.” Henri skakade på huvudet och rynkade förbryllat pannan. Vad var det som hände? Hörde han rätt?
”Vad menar du?” frågade han med en stark, frågvis ton i rösten. Han såg förmodligen ut som ett livs levande frågetecken.
”Äktenskapet mellan dig och Sophia Stuart kommer inte hända”, konstaterade hans far nonchalant med dn axelryckning. ”Och jag förstår att det kommer bli krig, vilket är anledningen till att Fiona är här.” Henris blick vändes förvirrat till Fiona. Han hade helt tappat tråden, vilket hans far verkade förstå.
”Hon är en av Englands drottnings damer”, berättade hans far. Så hon var inte Russells blivande fru? Hade Henri blivit lurad? ”Vi tror, eller vi vet snarare, att en allians mellan Frankrike och England skulle vara till större nytta. Och Englands drottning har visat sitt intresse för detta!” Henri ville spy. Han var påväg att spy; om han bara öppnade munnen skulle det rinna ur honom.
”England kommer ge oss sitt stöd när Skottland anfaller”, avslutade hans far med. Henri nästintill gapade; han kunde inte förstå någonting. Hände det där på riktigt? Eller var det bara en dröm? Han nöp sig själv i armen och den svaga smärtan signalerande att han var vaken. Helvete.

Sophia tackade tjänaren som sadlade en häst åt henne, hon tog sig upp och red därifrån så snabbt hon kunde. Hon tog sig inte riktigt till hamnen utan lät hästen rida fritt, antog att den skulle hitta till slottet igen, eller inte. Hon var för rädd för att åka tillbaka och inse vad hennes impulsiva beteende hade orsakat. Hon var verkligen livrädd över att hennes beteende hade kostat henne Henri. Hon hoppade av sin häst när den stannat och säkrade den vid ett träd, tänkte stanna där till skymningen om inte längre. Hon satte sig ner under trädet och tittade på hästen en lång stund innan hon vände blicken mot sina knän och lät de första tårarna falla.

Efter ett bra tag hade hon lyckats övertala sig själv om att hon oroade sig i onödan och att alliansen var viktig, hon skulle inte förlora Henri. Hon lossade hästen och tog sig upp, började rida tillbaka till slottet för att vara säker på att hennes misstankar var helt och hållet falska och att hon inte hade något att oroa sig över. Sophia hoppade av hästen när de väl var i stallet och lät en tjänare ta över innan hon skyndade sig till sin kammare för att fräscha upp sig till middagen. Hon granskade sina damer som verkade packa hennes saker och rynkade på pannan.
"Vad händer?" frågade hon försiktigt och granskade flickorna, slog henne då att hon kanske inte hade fel trots alls. Hon la handen över sin mun och gick fram och tillbaka i rummet. Anne skyndade sig fram och drog med henne till soffan så att hon kunde sätta sig ner.
"Kungen vill att Henri gifter sig med någon engelsk flicka." sade Anne försiktigt. Sophia rynkade på pannan och ansträngde sig för att inte låta någon groda hoppa ut från hennes mun. Hon nickade bara lite och drog handen över ansiktet.
"Jag kommer inte närvara på middagen och vi åker till Skottland så fort som möjligt. Jag packar klart själv, ni kan gå." sade hon kort och såg efter dem. Hon gick direkt till skrivbordet och skickade ett brev till sin mor, bad henne att hålla bort styrkorna ett tag till och istället fokusera på en annan stormakt, som Spanien. Hon tog brevet och gick ut från sin kammare, behövde hitta Anne då hon hade en som smugglade ut brev helt säkert.

”Men vem ska jag gifta mig med?” frågade Henri med en skakig och osäker röst. Hans far hade vänt blicken mot Fiona under tiden då det blivit tyst men tittade snabbt på Henri igen.
”Våra förhandlingar har inte kommit så långt. Antingen drottningen själv, eller någon av hennes damer eller systrar.” Henri frynte på näsan. Hade hans far på fullaste allvar kastat bort en fulländad allians för något som var så osäkert. Tänkte han ens på Henri överhuvudtaget?
”Hur gammal är ens drottningen?” frågade Henri, aningen uppkäftigt. För ovanlighetens skull så brydde inte hans far sig.
”Tolv”, svarade han kort. Tolv år gammal? Skulle Henri gifta sig med ett barn?
”Men i vilket fall som helst så kan inte du påverka detta Henri. Det är mitt beslut”, sa hans far för att sluta konversationen. Henri skakade på huvudet och sprang ut ur tronsalen, upp tlll sin kammare.

Där stannade han i flera timmar. Han grät inte; han lät inte några tårar falla. Hur kunde hans far göra så mot honom? Visst hade Henri inte berättat om sitt genuina intresse för Sophia men han kunde i vilket fall bara fråga! Efter timmarna hade gått tog han sig i kragen och beslutade sig för att prata med Sophia. Han visste inte hur länge hon skulle stanna, så han fick ju passa på under den korta tiden han hade på sig Han lämnade snabbt sin egen kammare och vände stegen mot hennes, och knackade på. Han hoppades att hon var där; för han ville inte slösa någon tid på att leta efter henne.

Sophia hade hittat Anne och gett henne brevet, talade om hur viktigt det var att ingen visste vad som stod i. Hon hade varit för upprörd för att koda brevet så hon fick helt enkelt lita på Annes källa. Hon tackade sin dam innan hon började gå till sin kammare igen, stannade dock upp då hon såg Henri utanför. Hon vände sig snabbt om och började gå därifrån, visste inte alls ifall hon skulle klara av att prata med honom. Hon tog ett djupt andetag och drog händerna över ansiktet, visste inte alls vad hon skulle ta sig till längre.

Henri stod tålmodigt kvar utanför dörrarna ett bra tag innan en av vakterna sa till honom att hon inte var där. Han suckade uppgivet och kände genast en stress byggas upp inom honom. Tänk så skulle Sophia lämna landet inom samma dygn? Då hade han verkligen inte mycket tid på sig att säga farväl och... Ja, vad skulle han egentligen göra? Vad skulle de göra med varandra? Var det ens värt att leta upp henne? Han vände på klacken och började gå tillbaka till sin egen kammare. Han la märke till att det inte längre stod några vakter utanför; i vanliga fall skulle det gjort honom oroad, men nu uppskattade han det. Han ville vara ensam. Han steg in i sin kammare och lät dörren stå på glänt; han hade varken någon lust eller ork att stänga den. Han satte sig längs med väggen bredvid dörren och vilade ansiktet i sina händer.

Sophia gick ut till trädgården och satt där ett tag, hon hade verkligen velat gifta sig med Henri. Hon la ansiktet i sina händer och försökte att inte bryta ihop, ville inte visa hur bräcklig hon faktiskt var när risken att någon kom ut och såg henne fanns. Hon suckade högt och reste sig upp efter en stund. Sophia återvände till sin sovkammare men stannade precis utanför, behövde prata med Henri. Hon var allt för nyfiken över vad han ville henne för att låta bli. Hon gick mot hans kammare och rynkade på pannan då dörren stod på glänt. Hon knackade försiktigt innan hon tog ett litet steg in.
"Henri?" frågade hon och såg sig omkring lite snabbt.

Tårarna droppade ner i hans handflator och han lät dem göra det enda fram tills att han hörde Sophias röst. Snabbt torkade han bort tårarna; men det var förgäves, hans ögon hade blivit röda av gråten. Han reste sig upp och tittade på henne där hon stigit in i hans kammare. Först stod han lite tveksamt och tittade på henne, funderade ut sitt nästa steg, men snabbt var han framme vid henne och omfamnade henne. Han sparkade till dörren så den stängde sig och lät sina händer vandra upp till hennes kinder. Avståndet mellan dem var nästan obefintligt och han tryckte sina läppar mot hennes.