[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae är riktigt tacksam över faktumet att den äldre inte dömer honom, ifrågasätter hans handlingar. Han hade varit snabb med att förmoda att Uta var bakom hans mordförsök, att han beordrat sina män. Även om de haft långa, ärliga konversationer så hade Uta inte vunnit hans fulla tillit, då tjugofemåringen vet hur bedrövande duktiga folk kan vara på att ljuga. Han minns en gammal bekant, en jämnårig som varit son till en av faderns nära vänner. Hur de umgåtts, roande och långa konversationer, sedan mysande, och sedan ännu mer. Den killen växte upp och bedrog honom. En av många anledningar till det brinnande tillits problemet. Siwon är också en av anledningarna. Han hade suktat efter Jae länge, och det var lätt att märka. Han hade även tagit död på fadern, som förtrott honom med hemliga planer.
"Tacka mig inte.. jag borde inte ha trott att du låg bakom det från första början." mumlar han med rynkade ögonbryn efter en lång stunds tystnad.

Smärtar honom? Ja, om Uta tänkt på det sättet hade det gjort väldans ont för Jae. Men det var sanningen.
"Det är lättare att inte ha känslor för människor.. då blir man inte sårad, eller besviken. Förstår du vad jag menar?" Jae vet redan svaret på den frågan, Uta om någon förstår fullständigt. "Och jag har känslor för dig, vilket gör det hela mycket svårare." Hur har tjugofemåringen blivit fylld med dessa känslor de senaste veckorna? Hur har han låtit sig själv falla så förbaskat hårt för den äldre? Det är en bra fråga, och antagligen kommer han aldrig få ett svar på det. "Det gläder mig."erkänner Jae med rosiga kinder, fingrarna fortfarande strykandes över mängden av tatueringar, innan han låter sina läppar snudda vid Utas igen.

Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att skratta ett lätt och varmt skratt.
"Du valde att inte låta mig dö, så trotts situationen anser jag att jag har anledning att tacka dig" Uta är medveten om enkelt det hade varit för Jae att inte ge honom motgiftet. "Och jag kan inte säga att jag hade agerat annorlunda om rollerna var ombytta. Ditt handlande var rationellt efter omständigheterna"
Efter alla år av fädernas ord, deras närmaste män och andra runt dem, var det inte en omöjlig tanke, att den andra skulle ha förrått dem. Uta var nästintill säker på att det var något hans far hade kunnat genomföra, utan en uns av tvekan.

Uta ler svagt emot den andra, nickandes. Han förstod mannens ord mer än väl.
"När Jack informerade mig om din bortgång blev ilskan och sorgen större än jag trott, och jag orsakade det här genom att hugga kniven genom handen" Uta höll upp sin bandagerade hand innan han ler igen. "Det är korrekt att känslor gör situationer svårare, men skall det vara en anledning att avstå från dem?"
Uta själv hade aldrig behövt avstå ifrån dessa känslor tidigare, genom att han inte känt dem. På grund av det jobbet han hade fanns det inget intresse för det, inte fören han mött mannen framför sig. Uta ville nästan skratta åt situationen, att när han känner något för första gången, blev det till en den andre mannen, och på grund av vilka de är, blir situationen svårare än Uta någonsin trott.
"Jag kan inte tala om för dig hur du skall agera på dessa känslor" sa Uta lågt, samtidigt som han strök den andre över kinden. "Men jag kan meddela dig att jag har dessa för dig likväl"
Uta möter Jae's blick innan deras läppar möts på nytt, och trotts att Jae hade haft för avsikt att ta hans liv på det sättet, för att sedan ge honom ett motgift kände inte Uta någon rädsla. Inte för den andre mannen, han kände en annan rädsla utifrån situationen och att det var nytt för honom, att ha känslor inblandade i all beröring och ömhet är nytt. Uta för sin hand till mannens nacke och drar honom försiktigt närmare, samtidigt som han placerar sin hand över den andres hand.

Det gläder tjugofemåringen, den äldres ord. Att han antagligen skulle ha agerat likadant om platserna varit ombytta.
"Tack." är det enda Jae kan få ut. Tack för att Uta är såpass förstående, icke dömande. Det lättar rätt mycket på de hatiska tankarna hjärnan avfyrar mot sig själv, och även på de hemska skuldkänslorna. Han önska han förstått, haft mer förnuft och inse att den äldre inte är en sådan person som skickar iväg sina mannar för att våldföra sig på en och göra ett mordförsök. Det hade varit lättare, de hade vunnit tid. Kanske de stött på varandra än mer, hållit varandra sällskap.

Även om nu Uta själv konstaterat att det aldrig kommer att hålla, att ett försök på ett förhållande bara skulle vara förgäves så kan Jae inte hindra sig själv. Han får hopp, något han inte låtit sig ha på flera år. Hopp om lycka, och kanske en mer ljus framtid. Hur naiv det än må få honom att verka. De chokladbruna ögonen glider ner mot handen som är invirad i bandage, känner hur skuldkänslorna än en gång pumpas upp genom alla blodåder.
"Jag ber om ursäkt för att du behövde gå igenom det.." skamset ser han återigen upp på Uta. Jo, de har diskuterat hur den andre kände när hans moder förlorade livet, och nu i efterhand ångrar sig Jae något enormt. Det måste ha väckt en del otäcka minnen, bekanta känslor. "Gör inte så igen." kanske uppmaningen låter extremt löjlig, men han vill få det klart för sig att Uta inte kommer att skada sig själv. Nu kanske tjugofemåringen är en hemsk hycklare, då han gör det nästintill hela tiden, men ändå.

Att den äldre ledaren känner detsamma värmer bröstkorgen något enormt. Kinderna är rosiga, både från flammorna i brasan, men också av stunden med Uta. Den är så olik alla andra, så genuin, intim på ett helt annat sätt. Den lediga handen, som inte är fäst i Utas, glider upp över den andres arm, stryker försiktigt över alla tatueringar och fäster sig bakom nacken på honom när dne äldre drar honom närmre.

Uta rycker endast på axlarna, anser inte att den yngre har någon anledning att tacka honom. Förvisso hade det varit lätt för Uta att döma Jae, men då hans mannar var orsaken till hela händelsen ser inte Uta någon anledning för den andra att tacka honom.
"Jag borde tacka dig, trotts att ordren inte var mina, kunde du valt att inte tro mig och fortsätta anklaga mig, något som jag inte hade lastat dig för" Ute ger honom en uppriktig blick, glad för att den andre lät honom vara så nära, trotts omständigheterna. Och Uta insåg att han skulle bli tvungen att ha ett samtal med sina underordnade om sexuella övergrepp, något de inte skulle uppskatta.

Uta ser på bandaget och skakar på huvudet åt den yngre.
"Det händer att känslor kan bli överväldigande, och trotts att många kanske anser att jag bör klandra dig för det så var det mitt egna agerande, och jag förstår varför du handlade som du gjorde" sa Uta lugnt "Jag är endast glad att du lever"
Trotts att den andra mannen skulle ses som död utåt, så skulle Uta veta sanningen, en sanning som fick honom lättad, och att känna sig lycklig, vetandes att den andre inte var bortgången. Uta höjer ett ögonbryn åt mannens begäran, innan han skakar åter på huvudet.
"Det ligger vanligtvis inte för mig, så inget du behöver oroa dig för" försäkrade han honom om "Dessutom tror jag att det är jag som skall oroa mig över vad du kan tänkas göra"

Uta pressar varsamt Jae bakåt i stolen samtidigt som han reser sig långsamt upp i stående position, lutad över den yngre utan att bryta deras kyss. Han sammanflätar deras fingrar och placerar sig själv på armstödet till den andres stol innan han avslutar kyssen och drar in den andre i en omfamning, försiktigt för att inte skada eller skrämma den yngre, men han vill ha honom när sig, känna hans värme och närhet, att Jae faktiskt är vid liv, något som är löjligt då det är uppenbart, inte bara genom deras samtal utan också deras beröring.

Jae har lust att påpeka att det är väldigt svårt att välja vad man ska tro på, men förmodligen vet redan Uta det. Det är inte så att han först valde att anklaga den äldre, nej alla bevis och händelser hade tytt på att han legat bakom mordförsöket. Han har inte heller valt att tro på Utas ord nu, nej, det är hans hjärta som sviker honom. Och även om den andre må tala sanning så fanns det alltid en chans att det varit Uta som legat bakom det. Och försökt slingra sig bort från det. Nu tror inte Jae på det, men allt detta var möjligheter, och de var värda att fundera och vrida på. Han är bara tacksam över att det löst dig nu, i slutändan. Att de inte avskyr varandra, eller hyser ack.

"Dock är ju ditt handlade också väldigt förstående." påpekar tjugofemåringen och blickar ner mot den skadade handen. Ja, saknat, förlust, ilska och sorg kan få en att göra saker man aldrig tänkt. Skada sig själv är en av dem, och det verkar vara fallet hos Uta. Försiktigt stryker han fingrarna över bandaget, tar tag i hans hand och låter sina läppar komma i kontakt med det. Precis som hans mor gjort alla åren tillbaka, pussar får smärtan att försvinna. Hon brukade alltid lämna en drös med pussar över Jaes blåslagna kropp. Och det brukade alltid hjälpa. Inte mot smärtan, men alla tankar. Får en att tänka på annat. "Vad jag kan tänkas göra? Vad menar du då?"

Kyssen är varm medan läpparna rör sig mot varandra, som om de är gjorda för varandra. Som att Uta gör hans läppars begäran kompletta. Jae har inte känt något liknande. Ofta har män haft honom till väldigt brutalt sex, där han gör sig illa likt förbannat. Och där är det ju förstående att han inte finner någon psykisk värme eller nöje. Däremot med de som varit försiktiga med honom, genuina och tillfredsställande har inte heller lyckats på den här värmen att slå honom. Jae skulle inte ha någonting emot att vänja sig vid det, inte alls. Fingrarna är ihop flätade, och när Uta drar sig undan kan han inte undgå att rodna. Det är så mycket nytt, så många nya känslor. Sedan drar den äldre in honom i en omfamning, och hjärtat skuttar än en gång i bröstkorgen på honom. Försiktigt slingrar han sina armar om honom också, varje liten rörelse med kroppen gör ont.. men den välkomnande famnen är värt det. Jae gömmer ansiktet intill den äldre bröstkorg, och tillåter sig själv att andas ut.

Uta tittade på handen, hans handlande kunde ses som förstående. Han själv hade i sekunden nästan förvånat sig själv, mer över hur han agerat utan att tänka, mer än själva handlingen. Normalt valde han inte att skada sig själv, de gånger de hände var snarare olyckor än något annat.
"Kanske inte så drastiskt, men ja det är förstående" svarar Uta den andra innan han varsamt tar hans hand och låter sina läppar nudda hans fingrar. Jae's beröring och handlande är så olik alla andras, som om Uta är något mer än bara en köpt vara. Uta var förvånad över hur det kändes som Jae såg honom på riktigt. Hur han såg mannen bakom masken, och ville se den mannen, inte någon fabricerad akt. Den känslan fick Uta att njuta än mer av beröringen tills Jae åter talade.
"Jag har inga exempel att ge dig, men under våra tidigare möten är det du, snarare än jag som inte uppskattat dig själv, och gjort saker som är ifrågasättande" Uta ger honom en vänlig blick när han tänkte tillbaka på gungorna bland andra minnen. Han var uppriktig när han ville att den yngre skulle uppskatta sig själv, och vårda sig själv.

Uta känner Jae's armar runt sig och ler ett genuint, avslappnat leende. När Jae placerar sig ansikte emot hans bröstkorg känner Uta hur hans puls ökar ytterligare något, men han har inget emot det, tillskillnad ifrån tidigare gånger när han oroat sig för att Jae skall tolka det på felaktigt, fanns inte den rädslan kvar. Uta låter hakan vila emot den andras huvud och han kände det lena håret emot huden, försiktigt börjar Uta leka med handen över den yngres rygg i små ogenomtänkta mönster. För en kort sekund slås han av tanken att om någon skulle se dem så skulle det innebära stor fara, för honom om inte annat. Uta visste inte huruvida Jae beordrat bort alla sina vakter, men seendes hur lugn den andra verkade så var det möjligt och Uta sköt undan tanken och koncentrerade sig på mannen i sin famn istället.

Det har den äldre fullständigt rätt i. Jae uppskattar inte sig själv, och anser att han inte förtjänar det fortfarande. Spelar ingen roll hur mycket Uta försöker banka in snälla, omtänksamma ord i hans huvud, tankarna är redan inborrade i huvudet på Jae. Det går inte att knäppa med fingrarna så försvinner de. Så fungerar det tyvärr inte. Efter alla tankar, alla som rört honom och använt honom som en liten leksak så finns det mer att avsky med sig själv än att gilla. Att skada sig själv ger en liten tröst i en kort stund, även om det är en ond cirkel som slukat honom. Han känner sig äcklig, damage gods som låter varje man göra vad de vill med honom även när han kan skydda sig själv. De ger honom djupa sår, hans bröstkorg är fylld med ärr och märken. Hans smala, välformade ben också. Därefter kommer de hatiska tankarna, om hur patetisk och dålig han är på att ta över sin fars arbete. Så han gör illa sig själv utan att veta om det, riva upp läpparna, dra av nagelbanden så att det börjar blöda, trycka sina fräscha sår mot något så att kroppen stinger av smärta. Sedan andas han, försöker tänka på annat, målar eller läser. Men så hamnar han där igen, någon man trycker upp honom mot väggen och lämnar sina egna märken över de redan synliga. Som att det är en tävling, vem kan göra störst, värst märken? Därför ser Jae ut som att han blivit brutalt misshandlad, vilket han har, konstant. Men det är hans egna fel.
"Du har rätt, jag kan nog ha gjort en del saker som du kanske skulle ifrågasätta." hur skulle Uta reagera i åsynen av hans kropp, som blivit en slagpåse sedan tioårsålder. Bli äcklad? Kanske. Men Uta skulle vara mer förstående än andra, med tanke på vad det är han arbetar med. Jae sluter ögonlocken mot den äldres bröstkorg, lyssnar på hjärtslaget under tystnad ett tag. Definitivt något han kan vänja sig vid.

Uta kunde inte hindra ett mjukt skratt ifrån att lämna hans läppar.
"Mer har än kan, men acceptans är första steget till förändring" säger han med ett leende. Han var medveten om att förändring tog tid, om det var möjligt, något han hoppades det var för den yngre. Han var medveten om att den yngre blivit utsatt för övergrepp redan som barn, och sådant sätter spår. Uta hoppades endast det var möjligt för Jae att inse att det inte behövde vara på det sättet, att han var värd så mycket mer. Uta håller om honom, ihop om att den yngre skulle förstå att han var värd det, att närhet inte behövde betyda att någon tvingat sig på honom.

Det är inte långt ifrån att en svordom lämnar hans läppar när telefonen ringer, det var oundvikligt att hans mannar sökte efter honom, och om han skulle välja att inte svara var risken stor att de skulle börja söka efter honom. Om det kom till det fanns det ingen chans att förutspå hur situationen skulle utveckla sig. Uta gav den andra ett ursäktande leende innan han svarade.
"Är du okej?" Jorah's röst var fylld av oro och Uta såg på Jae och log.
"Jag är mer än okej" svarade han, och han kunde nästintill höra den frågande blicken Jorah hade.
"Vart är du?"
"Vart är ni?" frågade Uta istället, inte villig att avslöja sin position.
"Vid entrén, väntandes på er" Uta visste att han behövde avlägsna sig, att han inte kunde beordra sina mannar att stanna kvar längre, utan att de skulle väcka frågor.
"Jag möter er där" svarade Uta och avslutade samtalet innan han mötte Jae's blick, mer sorgsen än han önskat. Uta lutade sig framåt och mötte åter den yngres läppar, njöt av de korta sekunderna innan han reste på sig. Han strök den yngre över kinden en sista gång.
"Jag är endast ett telefonsamtal bort, ifall du önskar få kontakt med mig" sa han uppriktigt innan han gav honom ett sista leende innan han avlägsnade sig ifrån rummet, väl medveten om att han skulle kunnat stanna där längre om han inte blivit avbruten. Men kanske var det bästa, innan någon av Jae's mannar fann dem. Uta hoppades att den yngre skulle ta upp kontakten, att det här inte var deras sista samtal. Uta tog på sig glasögonen medan han vandrade genom korridorerna, ännu en gång med en känsla av att vara övervakad. Han mötte upp sina mannar utan ett ord medan han gick emot bilen.

Som många gånger innan under dagen sjunker hjärtat drastiskt av det höga ljudet av ringsignalen. Läpparna knips ihop och Jae viker undan med blicken, så det var det?
"Okej." är det enda han kan svara, hur nonchalant det än må låta. Nej, det är inte okej. Absolut inte, inte för tjugofemåringen. Men han bestämmer sig för att hålla tyst, besvara den fjäderlätta kyssen, han vill inte kväva mer av Uta. Även om han själv anser att de har mer att prata om.. Jae har ju hoppats på att det kunnat bli något emellan de två, men nu rör sig den äldre bort från honom. Och precis som Uta sagt kommer det aldrig att gå. Kanske det är lättare för honom att gå, lämna det de har i det förflutna. Jae sluter ögonlocken och vilar huvudet mot ryggstödet, lyssnar på den andre ledarens steg som rör sig ut ur rummet. Så vad nu? Ska han trycka ner känslorna som håller på att bubbla över? Ska han försöka glömma? Det var oklart vad Uta ville, han hade inte varit duktig på att förmedla det, alls. Men Jae vet vad han vill ha, och den äldre hade sagt att det inte skulle gå.. visserligen är det med störst förmodan sant, men det betyder inte att det gör mindre ont. Han gömmer ansiktet i händerna en stund, osäker på vad han ska ta sig till, vad det är han känner. Kommer Uta att återgå till sitt jobb nu med sina kunder? Antagligen.. de har ju inte påbörjat ett förhållande. Jae är ändå inte värd den omtänksamheten, eller kärleken. Usch.

"Vart tog du vägen?" frågade Will när de färdades tillbaka emot huset. Uta gav honom en blick bakom glasögonen.
"Jag hade ett möte som inte kunde vänta" sa han endast, valde att avsluta konversationen innan den inletts. Men det fanns inga ord han kunde säga, inga ord som de andra skulle förstå. Dessutom trodde de alla att Jae var död, och Uta hade inte för avsikt att avslöja hemligheten, inte endast för att han lovat, utan också för att han inte ville utsätta den andra mannen för fara.
"Jag vill att ni kallar till sammanträde när vi återvänder" Uta behövde tala med sina mannar om övergrepp snarast möjligen, göra det tydligt vad han ansåg om det.
"Rörande?" frågade Jorah, information de behövde.
"Övergrepp" svarade Uta endast medan han tände en cigarett.

Det första Uta gjort efter att ha återvänt ifrån det enformiga mötet var att granska sin telefon, i hopp om att Jae skulle ha skrivit. En löjlig tanke då de nyss setts, men han kunde inte hindra den. Det hade kanske fått honom på bättre tankar efter mötet. Några av hans män hade ifrågasatt hans order, till hans ilska, vilket de snart blev varse om. Männens inkompetens hade gett honom huvudvärk och han tog en tablett hoppandes det skulle hjälpa honom, innan han placerade bilden Jae givit honom i en ram, ståendes på pianot. Uta hade inte rört tangenterna på en längre tid, men han slog sig långsamt ner framför de svarta instrumentet och lät sina fingrar dansa över de vita noterna. Han följde ingen komponerad sång, utan lät fingrarna styras av hans känslor och humör, tänkandes på den andre mannen och hans beröringar, känslorna han fick honom att känna, tryggheten, glädjen, värmen among other things.