Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

JAg gav till ett morrande och vände mig om för att försäkra mig om att Piper var okej. När hon nickade tillbaks mot mig attackerade jag Ally.
Hen var beredd på det, och parerade mitt slag i en gest som såg lätt ut, men som verkade dra väldigt mycket ktraft. Jag rispade Allys arm, och innan hen ens hann märka det läkte det öppna såret ihop, som om det aldrig funnits där. Hen utnyttjade min förvåning, sparkade mig på smalbenet, fick mig att tappa fokus.
jag drog svärdet i en vid vinkel, och då Ally tuckade undan, tappade hen balansen och ramlade bakåt. Huvudet slog i tronens kant. Hen skrattade bara, visade inte tecken på att hen var skadad. jag lade svärdsspetsen under hens haka.
"Hälp Emma, Ally" morrade jag, fick bara ett flin tillbaks.
Sen gick allting så snabbt. Jag antar att hen hade använt sin kraft, likadan som hon använt mot Annabeth.
Fusk. Jag vet inte varför just det dök upp, men det gjorde mig pissed off.

Jag skrattade när jag såg hur Will grimasera av smärta och såg väldigt upprörd ut.
"DU FUSKA, BLACK!" skrek hon rasande och ställde sig upp och gick med hastiga steg mot mig.
"Du sa inte att man inte fick använda magi och du hade inga regler så jag vann" svarade jag och flina när Will försökte hugga min hals men jag var snabb och ducka.
"Okej, jag har tröttnat på din lek Ally! Hämta Emma! Sluta slå oss! Sluta vara ond på ett dåligt sätt och gå hem!" kom det ur Nicos mun och jag vände förvånat mitt huvud mot honom men dolde det snabbt.
"För de andra till fängelsehålorna utan Nico och Hazel", beordrade jag några av mina vakter och de sköt hjältarna utan Hazel och Nico med bedövnings pistolen och släpade de till fängelsehålorna.
"Jag ska berätta något för er", sade jag och de kolla förvånat på mig.

Jag hade sett Kronos slåss, det fanns inte en chans att Tartaros skulle kunna besegra honom. Lika bara att säga hejdå.
" Ingen magi," sa Tartaros varnades och Kronos flinade.
" Självklart svärfar. Vad tar du mig för?"och med det ordet gick han till attack.
I i början var det jämnt och när Tartaros fick en en träff på Kronos, som skulle fått en dödlig att kvida sig av smärta. Vågade jag hoppas men Kronos reagerade som inget hade hänt. Och tävling ändrades till Kronos fördel.
" Förlåt Emma Cole," sa Tartaros när Kronos fick in en träff som fick Tartaros att explodera. Jag visste att han inte var död men innan han skulle återfödas skulle jag redan vara försvunnen med Kronos. Det kändes inte rimligt att Kronos skulle klara av att besegra Tartaros, han fick ju Annabeth och Percy att darra av rädsla.
" Så, jag antar att du hörde priset, så om du vill vara vänlig och hålla min handled så jag kan förflytta oss någon annan stans." Det var ingen mening med att göra motstånd, jag hade inget vapen och var inte alls bra på kampsport. å jag gjorde som Kronos sa och i nästa sekund var vi på någon ny plats. Det kändes inte som Tartaros men jag kunde ha fel.

"Will! Will vakna!" Jag slog upp ögonen, uppfattade att jag var omringad av stenväggar, såg min bror och resten av de sju.
Sen kom jag ihåg hur Al självbelåtet hade flinat, sagt åt sina tränare att föra oss bort..
Svordom efter svordom spottade jag ut ur munnen då jag serste mig, men ångrade mig när det kändes som om magen vändes ut och in. Hålan vi satt fast i hade galler på en av sidan, och en kort svart korridor mittemot. Alla andra var vakna, men ingen av dem såg särskillt sugna på att försöka ta sig ut. Det gjorde mig irriterad, men ärligt det mesta skulle göra mig irriterad nu.
Jag vände mig till Percy. "Vi måste ta oss ut härifrån, Perc"
Liksom automatiskt famlade min högerhand efter svärdet i bältet, men precis som jag trodde fans inget där, förutom läderpungen en av kentaurerna i Narnia gav mig. Innan jag ens hann reagera hördes en hög smäll, sen bara ett pipande. Händerna dreogs upp mot öronen, och jag knep ihop ögonen. Sen en till smäll, som fick mig att flyga in i stenväggen.
Förlamad av smärta kunde jag inte röra mig, fick bara fram en hostning. Rädslan växte i bröstet. Och när två vassa tänder- jag antog att det var tänder- bet tag i min fot, blev jag inte mycket gladare.
JAg skrek till när dem borrade sig ned i huden på mig, försökte skaka av mig dem, men kom ingen stans.

Jag hade hållit kvar Hazel och Nico för att jag tänkte se till så de samarbeta mig på ett eller annat sätt. Mina vakter stod där och väntade på en befallning men jag gav de en gest att de skulle gå.
"Ni hatar mig antagligen vilket ni har rätt till men jag har en anledning för det jag gjort. Det är farligt att ni känner till den här planen men ni får antagligen reda på det snart. Ber om ursäkt för det jag gjort", ljög jag för de. "Nu måste ni till fängelsehålorna så mina fiender inte vet att ni betyder något för mig."
Hazel och Nico såg lite misstänksamma men sa inget utan gick ut där de träffa på vakterna.
"HÄMTA WILL WAVE! JAG VILL ATT NI TORTERAR HENNE I EN LITEN STUND!" ropade jag efter de och efter 20 minuter kom de med en rödhårig människa med en massa sår och bitmärken på armarna och ansiktet som var extremt blekt.
"Du ser inte så glad ut, Will. Du ska hälsa på Emma", säger jag och flinade när Will kollade upp på mig. "I Tartarus."
Jag stampade lite på foten så marken öppna sig. Wave försökte fly när jag ställde mig upp men det var försent för jag hann få tag i henne innan jag putta ner henne i Tartarus.
"HA EN HÄRLIG RESA!"

Jag såg mig omkring, försökte få en blick av platsen vi befann oss på.
" Var är vi någonstans?" frågade jag medans jag satte mig ner på den hårda marken.
" Den del av Tartaros där ingen vill vara," det sa ju verkligen mycket, ingen vill väl vara i någonstans i Tartaros. Kronos tog fram ett rep och band i hop mina händer och ben så jag inte skulle kunna fly.
" Jag litar inte på dig," sa Kronos " du är för lojal mot gudarna. Jag har gett upp hoppet om att få över dig på min sida. Så istället kommer du vara den ända av dina vänner som inte är på min sida. Hur kändes det nu att vara förrådd?" jag tänkte inte ge honom nöjet att gråta. Han var skicklig på att manipulera ens känslor.
" Tyst, snälla tyst," viskade jag och Kronos flinade belåtet medveten om att orden gjorde ont.
Plötsligt kollade upp mot himlen. Jag följde hans blick och såg hur en person med rött hår, som jag bara sett på en person förut föll ner från himlen.
"Will!" utbrast jag skrämt från platsen där jag låg.
" Emma?"

"Emma?" Kved jag, försökte dra ett djupt andetag, men all syre tycktes försvunnit, och istället ersätts med någonting brinnande.
Ett högt skratt hördes, isande, ondskefullt. Någon drog upp mig på knä, fick mig att kolla upp mot främlingen. Som inte var en främling. Kronos.
Jag rös, och det var spm om tusen knivar trycktes in i ryggen på mig.
"Ditt svin" fräste jag mot honom, hostade till då han släppte taget om håret på mig.
I ögonvrån skymtade jag Emma- antog att det vad Emma- och kände genast lättnaden lver att hon var okej. Eller, iallafall att hon levde.
Två ondingar på en dag alltså. Fast Ally var igentligen inte ond. Inte djupast inne. "Vilken överraskning. Det här gjorde min dag såå mycket bättre."
Kronos skrattade igen, fick mig att tänka på Negan i twd (googla!!). Sådär hemsk, liksom i attt dem spelar trevliga, men sedan tar allt du har och hotar med att döda/skada dem du älskar.
Jag hatar det. Jag hatar Kronos. Att jag är här i Tartaros. Att hela jävla kroppen gör ont.
Jag spottade bara mot honom, kollade mot Emma, som iaktog oss med trötta ögon.

"Hämta hit Julia Jackson!" ropade jag till en av mina vakter som genast skyndade sig ut för att hämta henne.
Jag visste att det var dumt av mig att låta Julia vara i samma cell som dom andra. Hon har kanske sagt vad som besegrade mig och fick mig att bli god igen. Julia kom in med vakten bakom henne och hon såg väldigt smutsig ut.
"Varför gör du så här?" frågade hon och jag hörde att hon var nära på att gråta. "Jag trodde du var min vän!"
"Jag är verkligen ledsen för vad du gått igenom... men det är för ert bästa. Ni kommer få reda på det om en snar tid", förklarade jag mjukt. "Vakt. Ge Julia ett eget rum och se till så att hon blir ren och får rena kläder."
Julia såg ut som ett frågetecken ut innan hon följe samma vakt ut. Jag log. Det var nog dags för att besöka fångarna i fängelsehålan.

Mina ögon kändes klibbiga och igenklistrade. Jag försökte kräla mig mot Will och Kronos men det kändes som min kropp var fastseglad i marken. Kronos vände blicken från Will och såg uttråkat på mig.
” Jag kan inte låta dig försöka få upp repen och angripa mig bakifrån.” Han fäste åter sin uppmärksamhet mot Will som stirrade näsvist mot honom. Han muttrade och mungiporna drogs upp i ett obehagligt leende.
” Wilma Wave och Emma Cole, tror ni seriöst att jag kommer låta er gå? Nej jag kommer få min hämnd på alla er.” Jag ville inte veta vad han hade planerat för oss.

Annabeths POV
Jag såg mig omkring i cellen, mittemot mig satt Percy och såg oroligt tillbaka.
” Är du okej Wisegirl?” frågade han, jag skakade på huvudet.
” Skulle du vara okej? Om din syster hade varit i Tartaros?”
” Förlåt det var en dum fråga. Men vi klarade ju oss,” ögonen fylldes av hopp men jag visste att det var lönlöst.
” Vi hade varandra. Emma är ensam i Tartaros med Tartaros och Kronos, plus alla monster vi har dräpt som hon har dräpt. Hon är den som minst skulle förvänta sig gå med Kronos. Men hoppet kan ju blekna även hos den mest hoppfyllda.” Percy sträckte ut sin hand och jag tog den. Ville inte släppa taget om tryggheten.
Min ögon vandrade till Piper som satt mittemot Jason, till Hazel och Frank. Nico och Thalia satt vid sidan om från oss andra. Det kändes lite som Ally hade en trend. Några vakter hade precis hämtat Julia och jag tvivlade på att hon skulle komma tillbaka. Will hade inte gjort det.
Jag mindes Percy när vakterna kom in och började tortera henne, hur han slet och drog i sina kedjor. Sedan släpade vakterna med sig henne ut ur cellen och försvann.
” Will kommer tillbaka, Julia också,” sa Piper som hon precis hade läst mina tankar men det var ju Emmas grej.

"Well, lycka till med det, äckel" spottade jag fram mot honom, försökte ställa mig upp, men slogs av en outhärdlig huvudvärdk. Jag ignorerade den, försökte se klart och blinkade bort tårarna som bildades i ögonen.
längst inne i bröstet växtre rädslan för det här stället, jag visste hur Percy och Annabeth hade sett ut efter att ha kommit ut.
Kronos verkade triggad, för han tog et steg fram mot ig, lade svärdsspetsen under min haka. Han fick mig att motvilligt att snubbla bakåt, spåttandes mot honom.
Det mörka håret och perfekta hyn såg exak likadant ut som förut, och jag blev genast besviken att jag inte hade sett till så att han åtminstonde var liiiite mosad.

Piper McLean

Ally härjade ännu en gång in i håland, med uppmärksamheten riktad mot Percy. "Vart är Wilma? Och Julia?!"
Det var det första han slängde ur sig, och kedjorna runt hans vrister skrammlade till. Ilskan i hans blick gick inte att ta miste på.
"Wave kommer inte komma tillbaks på ett tag" Hen skrattade sådär galet, som fick hen att verka.. ja, galen.
"Såvida jag inte vill det, såklat."
Rädslan för att hen var här för att hämta någon av oss andra skrämde mig, fick mig att vilja använda ordcharmen. men Ally skulle såklart märka det.