wolfy & rollspelare prs

Han spände käkarna då hon gav honom en liten hint om hur busig hon varit.
”Vad är det du säger?” Jonathan greppade tag om hennes handled och såg sig om innan han drog in henne i en gränd, backade upp henne mot väggen och placerade sina händer om varsin sida om henne. ”Du har varit väldigt stygg.”

”Jonathan, inte här!” Skrattade hon och la sin hand på hans hals, som ett strypgrepp men hon höll verkligen inte åt. Hon log smått åt synen och tog ett litet steg närmre honom. ”Du kan straffa mig så mycket du vill när vi är ensamma.” Viskade hon och kysste hans kind.

”Varför inte här?” Han hade god lust att slita av henne kläderna just där bara för att det var fel plats, men han skulle njuta mycket mer av att få driva henne till vansinne i lugn och ro. Hans tålamod var bara inte det bästa.

”Dina beskyddare är här, vem som helst kan se oss.” Viskade hon, det hade varit otroligt hett bara för att de egentligen inte kunde men bara för att han inte tänkte med hjärnan så var hon tvungen att göra det. ”Det gör ju inte, eller hur?” Mumlade hon, blev lite tveksam ju mer hon tänkte på det.

”Och? Låt dem se och höra.” Han tyckte hon var något otroligt gullig som alltid var så fundersam på vem som befann sig i närheten. Han kupade sina händer om hennes runda kinder och böjde sig ner för att ge henne en hård kyss, ville att hon skulle känna hur mycket han ville ha henne.

Cleo var inte alls sen med att besvara kyssen, hon var nästan desperat efter honom men hon tyckte fortfarande det var lite skrämmande att göra något bland folk men om han ville, så skulle hon bita ihop och låta honom. Det kanske var någon fantasi, hon visste ju inte. Hon log svagt mot hans läppar och tog hans ena hand, placerade den på hennes midja men innanför hennes tröja.

”Den närmsta beskyddaren står omkring fem meter ifrån oss,” viskade han i hennes öra, ville att hon skulle veta hur nära de faktiskt var trots att man inte nödvändigtvis genast kunde se dem. Han hade dock varit omringad av beskyddare sedan han var liten och hade med tiden lärt sig att räkna ut var de befann sig.

”Kommer dom höra oss?” Viskade hon och la sin hand innanför hans byxor. Hon klämde lätt till och log oskyldigt. ”Eller ska vi ta in på hotell?” Frågade hon nyfiket och kysste mjukt hans hals några gånger. ”För jag vet inte om jag klarar mig länge till.” Viskade hon i hand öra.

”De är tränade till att kunna lägga märke till minsta fara, så hör de oss utanför ett hotellrum är ljudet dubbelt högre här.” Jonathan tyckte det hela var väldigt roande - det syntes på hela honom. Han sneglade ner mot hennes hand som letat sig in under hans byxor. ”Vad gör du med mig egentligen?” mumlade han, nickade åt hennes förslag om hotell trots att den här platsen egentligen dög lika bra.

”Jag? Du då? Att ens prata om att göra något här är så olikt mig, Jonathan. Du gör mig galen.” Sade hon och tog hans hand. Hon tog upp sin andra hand och tvekade länge innan hon gick länge in i gränden, ville komma så långt bort som möjligt från människorna.