wolfy & rollspelare prs

"Är du ensam här?" frågade han efter en stund, fick en liten rynka i pannan då han såg sig om. Han visste inte riktigt vad han skulle tycka om det faktum att hon sprungit runt ensam i den här storstaden. Det fanns säkert gott om galningar och han kunde komma på tiotals saker som skulle ha kunnat hända henne.

”Jaa, min kusin jobbar idag.” Log hon och ryckte på axlarna. ”Kan jag lägga mina påsar i bilen?” Log hon sedan och höll upp kassarna hon hade i händerna. Hon log svagt och kollade på beskyddarna, de öppnade snällt bakluckan och hon slängde i påsarna innan hon kollade på Jonathan igen.

"Jag tycker inte om det faktum att du går runt ensam," påpekade Jonathan och såg lite sur ut, kunde inte hjälpa att den beskyddande sidan av honom kom fram. Han strök tungan över sina tänder och spände käkarna en aning, hade nästan lust att ge henne egna beskyddare eftersom hon kanske behövde dem mer än vad han gjorde.

”Vad ska du göra åt saken?” Frågade hon oskyldigt, trots att tonfallet lät oskyldigt så var hennes blick raka motsatsen. Hon blev lite småtänd av att han var så pass överbeskyddande, skulle definitivt använda det till sin fördel.

Jonathan öppnade munnen men stängde den igen och la intresserat huvudet på sned, nu hade hon definitivt fått hans uppmärksamhet.
"Vad vill du att jag ska göra åt saken?" frågade han istället för att svara på hennes fråga, drog henne tätt intill sig utan att bry sig om att beskyddarna stod och såg på.

”Det du finner passande, jag har varit olydig ju.” Viskade hon leendes och kysste mjukt hans hals. Hon älskade när han blev lite retsam, älskade allt med honom egentligen.

”Har du? Berätta för mig om hur olydig du varit.” Han lät sina fingrar vandra längs med hennes armar samtidigt som han såg på henne med hungrig blick, ville nästan ta henne där och då men blev tvungen att behärska sig då de inte var ensamma.

”Mm, först behöver jag veta vad du anser som olydigt.” Sade han oskyldigt. Hon drog sig undan och började leendes att gå. Hon tog hans hand och log för sig själv, ville helst av allt vara ensam med honom någonstans och låta honom ta ut sina frustrationer på henne.

”Vi kan börja med det faktum att du inte berättade om att du skulle hit förrän du satt på ett tåg. Mitt i natten dessutom.” Han placerade sin hand mot hennes rygg och lät den vila där medan de gick. ”Så går du ensam runt i stan,” fortsatte han med en sträng blick, ”räcker det eller ska jag räkna upp mer?”

”Räkna upp mer. Jag saknade dig väldigt mycket en kväll, för mycket. Var det olydigt eller är det okej för dig?” Log hon roat och kollade på honom med stora ögon. Hon kunde knappt vänta tills de var ensamma nån gång.