Sjunde året på Hogwarts

(haha jag lyckades döda henne xD)

Jag såg på hemmet och kände mi så nerstämd. De var inte rättvist att Lauras familj hade behövt dö! Varför fick inte de leva? Varför fick andra personer som syskonen Carrow leva? Jag följde efter Laura och försökte att inte trampa på något. Jag visste inte vad jag skulle säga, inget jag sa eller gjorde kunde ge Laura hennes familj tillbaka. Jag kramade tröstande om henne men sa inget utan lät henne ta den tid hon behövde

( Jaaaaaaa XD )

Jag tog emot Caras kram utan att egentligen känna den, jag var liksom inte närvarande det känndes inte verkligt.
Jag gick vidare och lom in i Vilmas rum, jag såg på allt, allt som tillhörde min älskade lillasyster.
Vilma, som aldrig skulle få bli stor alldrig gå ut Hogwarts eller uppleva mitt bröllop.
Av alla i familjen saknade jag Vilma mest, hon var som min bästa vän fast mindre då.
Jag satte mig på den smuttsiga sängen och tog fram hennes älsklingsnalle som låg där.
Jag borstade av den, och såg på den och då var det som om något brast allt kom över mig.
Jag skulle aldrig få dem tillbaka, jag grät tyst och gömde ansiktet i nallens mjuka mage.

(ja rätt åt henne! Förstöra min resa så xD)

Jag såg oroligt på Laura och satte mig bredvid henne och la en tröstande arm runt henne
"så ja det är okej" sa jag mjukt även om jag visste att det inte var det. Det var inte okej att fös oskyödiga, det var inte okej att döda barn och inte heller okej att döa försvarslösa människor. De andra såg på Laura men sa inget, vad skulle vi säga? Ingen av oss hade förlorat våra familjer så vi viste inte hur hon kände. Jag bara höll om Laura, bäst att låta henne sörja, det brukar kännas bättre efter åt

( Hahaha XD )

Jag lutade mig mot Cara och grät, jag höll nallen tryckt intill mig och jag saknade Vilma av hela mitt hjärta.
Varför skulle hon dö?, varför skulle hon åka hem över jul?, då kunde åtminstonde hon fått levat och vara kvar på Hogwarts.
Jag grät tills jag inte hade några tårar kvar och jag kände mig helt slut.

(ja o nu klättrar ja i järnen o möter fisk monster xD)

Jag höll om Laura och tröstade henne så gott jag kunde
"vi finns här när du vill prata, det känns bättre efter åt" sa jag leende och hoppades Laura skulle finna nån tröst av att vi var här. Jag ville bara lösa alla hennes problem

( Det lät ju normalt )

Jag skakade på huvudet.
- Det finns ändå inget att göra åt saken, de är döda och kommer aldrig tillbaka, sa jag med kvävd röst och såg på dem.
- Ledsen om jag drog er med hit jag trodde inte att det skulle bli en sån chock, att de är döda, det syns så tydligt, sa jag och såg mig om.
- Vi kan väll gå, jag orkar inte vara här mer, sa jag med en suck och ställde mig upp, men höll kvar nallen i min famn.

(ja visst gör det zD nej mm jag älskar mitt spel )

Jag såg på Laura
"det gör inget att du tog med oss hit, jag drar ju runt er på en massa ställen" sa jag lätt och kramade om henne "vi går om du vill" sa jag och vi började gå ut ur huset och jag såg på mina vänner
"vill du åka tillbaka eller är det nån annan stans eu vill gå?" frågade jag försikigt

( Vad heter spelet? )

Jag låste dörren innan vi gick, bara för att ingen skulle kunna komma in och förstöra allt, huset var ju ändå mitt nu.
Jag såg på Cara och tänkte efter.
- Vi kan ju ändå besöka graven, så har jag allt gjort, sa jag och tog tag i dem och transfererade dem till kyrkogården.
Jag tänkte på sist jag var där och såg på skjulet där jag hade låst in snapparna och flinade lätt.
Jag tänkte sedan på familjen jag hade räddat och hoppades att de hande det bra, i sommarstugan min.
Jag gick fram till graven och satte mig framför den, en familjegrav för hela min familj.
Jag såg sorgset på den och trollade fram en krans och la den framför stenen.

(eternal sonata as kul )

Jag nickade och såg sedan på graven och när Laura trollade fram en krans och jag trollade fram ett ljus, jag kände dem inte och ville inte lägga mig i för mycket men jag tänkte inte vara helt okänslig heller. Jag undrade om dödsätarna någonsin ångrar sig och mår dåligt över alla liv de förstör

Jag log tacksamt mot Cara, men sa inget jag satt där en lång stund med Vilmas nalle i mitt knä och reste mig sedan.
- Vi kan gå nu, jag har tagit farväl från dem nu, sa jag och såg på de andra.
- Tack, för att ni finns, sa jag enkelt och kramade om dem alla en efter en, även Yaxely som verkade en aningen förvånad.