PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg snabbt upp då någon kom in, svor tyst för sig själv då det säkert skulle gå skvaller om detta sen. Visserligen såg tjänaren kanske inte vem det var men det skulle väl bara göra att det pratades mer om vem det skulle kunna vara. Han fick dock erkänna att han också var något road av det, flinade mot Alysia då hon smet upp igen.
"Nu kan du tro det kommer pratas", sade han roat med ett leende.
"Men vi borde nog gå upp snart. Ska försöka prata med mamma innan första mötet sen också", sade han ärligt, han skulle bara på ett möte lite senare så han skulle hinna det före hoppades han.

Sophie hade ju varit rätt orolig kvällen innan, och oron hade befogats när hon kom hem. Anledningen att pappan inte dykt upp var att han hade blivit väldigt dålig under kvällen. Han hade varit lite dålig kvällen innan, men det hade inte verkat så allvarligt. Men nu däremot verkade det definitivt som det, dem trodde inte att han skulle klara sig ifall han inte fick läkarvård snart - vilket dem inte hade råd med. Hon var hemma och hjälpte till, det blev mycket att göra nu när pappan var dålig med. Och hon var riktigt orolig för hur det skulle gå ifall han inte skulle klara sig med, då skulle dem definitivt inte klara sig ekonomiskt längre. Hon var dock nu påväg till slottet för att möta Caspian rätt så snart. Det var lite med blandade känslor, dels så var hon glad över att få träffa honom igen men samtidigt var hon utom sig av oro för sin pappa.

”Lite roligt måste också tjänare få ha,” log hon med näsan i vädret. Det var ingen tvekan om att det skulle gå en hel del rykten nu, men det var också något hon förstått att det skulle göra då hon gömt sig under täcket. Men ingen skulle med säkerhet kunna bevisa att det var hon. Kanske folk skulle tro att det var Cecily, i och med att folk ändå trodde att hon var Thomas fästmö? Alysia tyckte inte om den tanken men mycket åt saken skulle hon inte kunna göra än så länge.


Då mötet äntligen var över lämnade Caspian salen. Mötet hade varit tråkigare än vanligt eftersom Thomas inte hade deltagit, så han hade inte haft någon att bråka med. Tur var väl det egentligen för annars skulle det förstås ha resulterat i att de blivit utslängda. Och det förväntades ju att de skulle visa mogenhet som prinsar i vuxen ålder.

Thomas log brett, såg retsamt på henne.
"Väldigt sant", sade han retsamt, gav henne en snabb och lite retsam puss och såg sedan på henne.
"Men vi borde nog verkligen gå upp nu", sade han och sträckte på sig.

Sophie var påväg emot Caspians kammare, där de hade stämt möte. Hon var helt försjunken i tankar, vad skulle hända om pappan dog? Dem skulle ju inte ha pengar nog till mat till alla då längre, skulle dem bli tvungna att svälta? Det var så mycket frågor. Hon försökte skaka undan alla fem tankarna för en stund och knackade lätt på dörren.

”Jag vill inte,” suckade hon och la armarna i kors över bröstkorgen likt ett trotsigt småbarn. Hon såg på Thomas med en rynka i pannan innan hon med ytterligare en suck reste sig upp. Alysia gav honom en snabb kyss på munnen innan hon lämnade hans kammare, kilade iväg mot sin för att där klä på sig och göra sig i ordning inför dagen.



Då det knackade på dörren la Caspian ifrån sig ritblocket och reste sig upp. Han släntrade över till dörren för att öppna och välkomnade in Sophie med ett leende på läpparna. Ett leende som snabbt blekande bort då han såg hur orolig hon verkade.
”Vad är det som hänt?” frågade han bekymrat och tog hennes hand i sin för att leda över henne till soffan.

Thomas såg på henne och suckade, hade gärna stannat kvar där i värmen resten av dagen.
"inte jag heller men vi måste", sade han, log lite och besvarade snabbt kyssen. Han såg efter henne med ett leende och suckade, gick upp ur sängen han med. Nu fick han bara hoppas han skulle lyckas övertala sin mamma.


Sophie gick med in försiktigt, suckade lite då han direkt verkade förstå att något hänt.
"Pappa är sjuk", förklarade hon tyst, började åtminstone med det.

Något särskilt hittade hon inte på att sysselsätta sig med, utan tog en kort promenad i den stora trädgården efter frukosten innan hon återvände till sin kammare. Där satte hon sig ner på soffan med en bok som hon började läsa i.


”Å,” suckade Caspian besviket. Det var ju tråkigt att höra att hennes pappa inte mådde bra. Men det förklarade också varför han inte hade dykt upp under gårdagen för att möta upp Sophie. ”Är det frågan om något allvarligare?” frågade han och tog hennes hand i sin.

Thomas gäspade lätt igen och bytte om, han skulle nog utan problem hinna prata med sin mor innan första mötet då det inte hölls än på någon timme. Så snart han bytt om gick han därför tyst ut ur sin kammare och gick emot moderns kammare, han fick väl bara hoppas att hon var där och inte var och åt eller något. Han knackade lätt på hennes dörr då han kom fram.

Sophie flätade lite försiktigt ihop deras fingrar, trots oron för pappan var hon ändå riktigt glad över att träffa Caspian igen, få se hans vackra ansikte igen. Hon hade verkligen smält helt för honom, och kunde knappt fortfarande förstå att han faktiskt gillade henne mer. Hon suckade lite och såg snabbt ner då han frågade om hur allvarligt det var.
"Han kommer antagligen inte klara sig utan läkarhjälp. Men vi har inte råd med det", sade hon ärligt, med medicin skulle han nog kunna klara sig utan större problem men definitivt inte utan.

Delaney bad tjänaren som stod vid dörren öppna den då det knackade på.
”Min son,” kuttrade hon och vände sig om mot honom där hon stod vid fönstret. Hon sträckte ut sina armar mot honom för att uppmana honom att komma fram och ge henne en kram. ”Vad har du på hjärtat?” fortsatte hon, viftade avfärdande med handen åt tjänarna som bugade sig innan de lämnade rummet.



Caspian satt tyst en lång stund medan han tänkte igenom möjligheterna de hade. Han strök sin tumme över hennes handrygg i långsamma drag, i hopp om att den lilla gesten skulle få henne att må ens en gnutta bättre, erbjuda lite tröst.
”Jag skickar efter en läkare att besöka honom,” sa han tillslut och vände blicken mot henne, ”oroa dig inte för kostnaderna.” Han log svagt.

Thomas klev in då tjänaren öppnade dörren, det var egentligen bara när han skulle in till Alysia som han gick in utan att vänta på svar. Han suckade lite, gick fram och gav sin mamma en snabb kram innan han slog sig ner på hennes soffa. Inte för att han egentligen hade någon lust att krama henne, men det skulle väl inte skada att få henne på något bättre humör. Trots allt var han lite tveksam på ifall han skulle lyckas övertala henne.
"Det handlar om Alysia. Du kanske inte gillar henne, men jag älskar henne med hela mitt hjärta och är helt säker på att hon är den rätta för mig. Med henne är jag lyckligare än jag nånsin varit", sade han ärligt, han hade hoppats på att hon kanske kunde ändra sig ifall han kunde övertala henne till att Alysia var den rätte.

Sophie såg på honom med stora ögon, var han verkligen seriös med det? Skulle han verkligen göra det för henne? Hon slutade aldrig att häpnas över hur otroligt snäll han alltid var mot henne.
"Skulle du verkligen göra det?", frågade hon förvånat, log försiktigt mot honom innan hon lade armarna om hans hals för att krama om honom ordentligt.
"Tack", sade hon direkt, samtidigt som hon var alldeles varm av att få vara så nära honom. För trots oron för pappan så var hon fortfarande rejält nerkärad i honom.

En liten suck lämnade hennes läppar. Naturligtvis handlade det om Alysia. Hon var nästan det enda Thomas ville prata om nu för tiden. Åtminstone med hans mamma. Delaney gick fram till soffan och la sina händer på hans axlar.
”Hon är inte född adlig. Hon vet ingenting om hur man styr ett land. Det är skamligt nog att du öppet vistas med en efterlyst brottsling, men att du dessutom vill göra henne till din drottning?” Hon smackade lätt med tungan innan hon knäppte händerna framför sig. ”Ni två äter middag med mig ikväll. Kanske jag, med lite god tur, lyckas få en bättre uppfattning om henne.”



”Naturligtvis.” Caspian ville hjälpa till. Han hade aldrig träffat Sophies familj, men han var säker på att de förtjänade hjälpen. En väldigt fin dotter, både på utsidan och speciellt på insidan, hade de i alla fall uppfostrat. Han gjorde det här för hennes skull. Med ett lite bredare leende besvarade han kramen och pussade henne mjukt på hjässan.