Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Är det så jag definieras? På riktigt? Är det allt folk ser när de tittar på mig? Att jag är lång?” Undrade Zihao och följde Joshua med blicken. Nu hade han en väldig lust att brista ut i gråt igen, då han verkligen inte ville att den yngre skulle åka. Fan. Tårarna trängde sig förbi ögonlocken ännu en gång och rullade nerför kinderna. Det var inte bara det faktum att den yngre skulle lämna honom tills vidare, utan även för att han såg så sjukt ohälsosam ut. ”Du..” började nittonåringen och höll hunden tätt intill kroppen, försökte att inte börja snyfta alldeles för hysteriskt. ”Lova att du ringer..varje dag, okej? Lova, Joshua”, gnällde Zihao och vände sig om, gömde ansiktet i den krulliga pälsen på Chichis huvud. Usch, varför hade allting blivit då jobbigt helt plötsligt? För att de precis blivit någorlunda sams och faktiskt erkänt sina känslor för varandra..Jesus.med ett litet gnällande, ruskade han på huvudet några gånger, försökte att ta djupa andetag. Sedan vände han sig mot bilen igen, med ett ytterst blekt leende och rödflammiga kinder. ”Jag kommer att hälsa på dig..det kan jag lova.”

"Jag har ingen aning om hur andra definierar dig," påpekar Samuel och rycker på axlarna, blicken glider mellan de två ungdomarna. Ungdomarna och ungdomarna, Samuel är inte direkt vuxen själv. Var det Zihao som Joshua var så hemskt kär i? Ja.. jag det var han som hade gått över till någon annan, inte sant? Jo, Samuel nickar lite för sig själv. "Men längden på er alla är rätt bra att hålla koll på, så vet man vilka namnen hör till.." Joshua, som stirrar ner mot sina fingrar vänder uppmärksamt upp blicken mot Zihao och skickar iväg ett litet leende. Skulle det här gå? De har medgett sina känslor för varandra, och ska nu spendera större tiden av kommande månader ifrån varandra?
"Du får ringa mig, vet inte när ni slutar.. men jag kan lova att svara?" frågar artonåringen med ett lätt skratt, ögonen fastfrusna på Zihao. Jösses vad han är kär. "Bäst för dig, och det är bäst att det är snart också."

”Så snart jag får tillfället så kommer jag som på beställning”, lovade Zihao och betraktade Joshua aningen mer stillsamt än innan. De skulle se varandra om inte allt för länge, eller hur? Så det var bara att sluta gråta och ta sig själv i nackskinnet. Det var ju inte precis så att artonåringen skulle försvinna för all framtid. Jösses, Zihao..ta dig själv samman och bete dig lite normalt. ”Jag borde gå upp..Jun håller troligen på att bryta ihop”, mumlade han sedan och nickade lite för sig själv. ”Lova att äta, ringa så mycket du vill och ta det lugnt”, fortsatte nittonåringen och gav den yngre en skarp blick. Jo, det var väldigt viktigt att Joshua blev frisk igen. Däremot litade den långa drummeln inte rikrigt på att den andre kunde ta hand om sig själv, åtmsintone inte efter allting han sett under deras tid tillsammans..så smal och bräcklig..

Joshua har ingen lust att ta farväl av den äldre. Det hade varit svårt att sagt hejdå till resten av medlemmarna också, men det här är på en helt annan nivå. Den djupa delen i artonåringens huvud påpekar att Zihao vill bort från honom, att den äldre inte vill se honom mer. Men Joshua tvingar bort tankegångarna, nej.. han får inte tänka så. Nästa gång han pratar med den äldre kommer han ha klargjort för Tae hur det ligger till, och inte ljuga för Joshua. Allt kommer att bli fint, eller hur? Joshua är osäker, alla tankar som fyller hans huvud är verkligen inte nyttiga för honom.
"Okej," mumlar Joshua med en svag nick och glider ner i passagerarsätet med en eftersläntad suck. "Jag kommer att vänta på ditt samtal." lägger han till innan han stänger dörren om sig, och Samuel startar igång bilen.

När bilen rullade iväg, efter att Joshua stängt dörren efter sig, stod Zihao kvar på trottoarkanten och betraktade det försvinnande fordonet. Med glansiga ögon vinkade han med den fria handen, innan han kramade om Chichi ännu hårdare och vände sig om för att gå upp till lägenheten. Hissen anlände efter några sekunder och förde honom upp x antal våningar, tills det plingade till. Nittonåringen ville verkligen inte gå in. Han ville inte. Det kändes så jävla jobbigt och tungt nu när han visste att Joshua inte skulle vara där.
”Zihao? Vart fan har du varit”, tjöt Jun i samma sekund som Zihao satte fot i lägenheten. Den jämnårige vännen slängde armarna om sin rumskompis och klängde sig fast vid honom, alldeles till sig.
”Öh..jag tappade bort mig”, svarade han och försökte lirka sig loss från den andres grepp. ”Akta, du kväver min hund..”

Många skulle väl gilla att ha en månadsledighet med betalning om man jobbat arslet av sig, men det är annorlunda för Joshua. Vad händer nu när han lämnar dem? Kommer Zihao få känslor för Tae, glömma bort artonåringen? Den äldre hade påmint honom att inte oroa sig, men hur ska han inte göra det? Det är även så att Joshua vill hålla sig sysselsatt, jobba, träna, sjunga, skådespela, men det får han inte. Något positivt är att han får sällskap av alla sina tre katter, dock har han fått läxa. Gå hos en psykolog, få i sig dagliga måltider, och ge fansen ett meddelande. Det förtjänar de. På Vlive sänder han en sändning där han ligger, i sin komfortabla säng efter att ha packat upp. Bobb tassandes på hans rygg, som en massage. I sin sändning berättar han om psykisk ohälsa, och att det är mycket som händer i hans liv. Det är ju väldigt många artister som lider av ohälsa, men alla ignorerar det. Hur som helst börjar han och Samuel mysa efteråt, med en film spelandes på teven.

”Vadå hund?” Undrade Jun och spärrade sedan upp ögonen en aning. ”Alltså på riktigt? Du är ensam i typ tre sekunder och du har redan skaffat dig en hund..jösses”, knorrade den jämnårige och himlade med ögonen.
”Jag vet att det inte är tillåtet”, kontrade Zihao och strök förstrött över den mjuka pälsen med blicken sänkt. ”Men det skiter jag faktiskt i. Too bad om någon av er inte vill ha henne här”, konstaterade han tvärt och marscherade in till sitt rum, för att smälla igen dörren efter sig. Nope, han orkade verkligen inte med att prata med någon av de andra. Inte nu när Joshua precis lämnat.

Under den veckan var nittonåringen med på alla träningar. Han var, till skillnad från hur det brukade vara, ganska tystlåten och tillbakadragen. På kvällarna såg han till att handla allting som Chichi behövde och under dagarna såg han till att ge henne alldeles för mycket uppmärksamhet. Det hade gått ungefär en vecka sedan Joshua åkt tillbaka hem och Zihao började verkligen känna sig nedstämd över det faktumet. Okej, dags att ringa och tala om att han tänkte inkräkta. Med hunden i famnen, slängde han sig ner på sängen i det annars tomma rummet och vek upp datorskärmen.
”Joshua, Joshua, Joshua.”

Första veckan har gått helt åt helvete. Visst, Samuel har försökt att trycka i honom mat, och helt ärligt har Joshua försökt. Men det är mycket svårare än vad folk tror, och säger. Istället för att gå upp, har han gått ner. Kanske pågrund av alla tankar som fyllt hans huvud på sistone. Zihao hade inte ringt än.. och Joshua här minst sagt överanalyserat allt igen, men det är inte helt omöjligt. Datorskärmen står uppe vid köket. Joshua skyndar sig fram till allt smink han köpt till sig under åren, svarta ringar är inte direkt populärt hos artister. Noggrann med att göra sig se mycket piggare ut, när han väl fått sig att lite friskare ut, tar han upp datorn i sin famn och accepterar samtalet.
"Hej.." säger Joshua med ett litet leende medan han tassar fram mot soffan, en väldigt lurvig, fläckig Musse kommande efter sig.

”Tjosvejs”, tjöt Zihao och lutade sig närmare skärmen, med en allmänt exhalterad min strykande över ansiktet. Jo, att prata med Joshua för fen första gången på en hel vecka, gjorde nittonåringen minst sagt upphetsad. Han grävde ner kroppen under täcket, tillsammans med Chichi, och stirrade halvt om halvt hänfört mot den yngre. Helt ärligt så såg han inte direkt mer hälsosam ut, men kanske det skulle komma att ändra sig under de kommande veckorna? Förhoppningsvis i alla fall. ”Så..hur går det? Äter du bra? Tar det lugnt? Ingen träning och så va?” Rabblade Zihao på och stödde sig mot armbågarna. Även om han försökte att se uppmuntrande ut, sken oron med största sannolikhet igenom. Men han kunde verkligen inte hjälpa det.

Det är en aning läskigt att se Zihao såhär efter en vecka, tänk om han har dåliga nyheter? Kawan och Euijin har han pratat med nästintill varje dag, Lee kanske varannan och Chai och Cw lite då och då.. men Zihao och Jun? Nej, ingenting.
"Allt går fint," svarar Joshua, även om det kan vara en påstådd lögn tyvärr. Tränat har han inte gjort, lyckligtvis.. men ätningen är fortfarande ett bekymmer. Han har åtminstone kommit upp till 48 kilo nu, även om det mest optimala skulle vara att väga runt 64. Ögonen granskar den äldres ansikte och den lilla vovven, fy vad han saknat honom. Med en eftersläntad suck sjunker kroppen ner i havet med kuddar, de varma välkomnande färgerna matchar soffan och filtarna medan brasan står på. Han drar den stickade tröjans ärmar över händerna, och plockar upp lurviga Bobb i sin famn, som en liten tröst. "Hur är det med dig? Har du pratat med honom?"