PRS Aphrodite & wolfy

”Jag är inte deras dotter.” Meila såg trött på Killian. Hennes föräldrar betraktade henne knappast som något annat än ett monster längre. De hade varit allt annat än nöjda då de förstått att hon umgicks med vampyrer och till råga på det var tillsammans med en, men det här var helt annorlunda. De skulle aldrig förlåta henne. Men hon hade klarat sig länge utan deras stöd och omtanke. Hon hade Killian och Tara och framför allt nu skulle hon behöva deras hjälp så mycket som möjligt. För det här skulle hon inte på egen hand klara av.
”Förvirrad, ledsen, trött, besviken, konstig.” Meila masserade lätt sina tinningar med handflatorna. ”Och hungrig.”

Killian nickade och tog hennes hand. Han reste sig.
"Vi ska äta, jag ska visa dig och hjälpa dig att inte tappa kontrollen" sa han och nickade mot fönstret. Det var väldigt viktigt att hennes första måltid gick bra, speciellt eftersom han antog att hon inte skulle vilja döda något offer.
"Det är enkelt, om du bara lyssnar på mina instruktioner. Jag är där hela tiden och ser till att du inte tappar kontrollen" sa han och log mot henne. Han borde egentligen inte vara glad, men på något sätt var han det ändå, att Meila numera var som han själv. Han visste att Tara också skulle tycka det var bra, när allt lugnade ner sig. De hade trots allt blivit av med Kyle på köpet.

Hur Killian orkade vara så positiv och se det från den ljusa sidan var något som Meila inte förstod, men det var väl bra att alla inte tänkte lika negativt som hon själv gjorde.
”Okej.” Hon kramade hårt om hans hand, blev väldigt nervös över det faktum att hon skulle dricka blod från någon. Hon ville inte göra någon illa. Tänk om det ändå skulle hända? Men Killian lovade ju att han skulle hjälpa och se till att hon inte tappade kontrollen. Hon fick helt enkelt lita på honom. Han hade ändå mer erfarenhet av det här än vad hon gjorde.

Han ledde henne ut genom ytterdörren och bort till en dunge utanför parken. Han tecknade åt henne att vara tyst, och nickade mot en man som gick lite längre bort. När han kom i närheten av dungen gick Killian fram och tittade honom i ögonen.
"Stå still och säg inte ett ljud" sa han och mannens ögon gick ur fokus i en sekund. Killian vände sig mot Meila.
"Börja med att dricka från hans handled. Du kommer vilja dricka mer än vad du borde. Försök hålla dig tills du känner att hans hjärtslag blir lite långsammare. För att hela honom sedan drar du ditt finger över hans sår" sa han och nickade.
"Jag är här hela tiden och stoppar dig om det behövs"

Ängsligt såg hon på mannen som närmade sig dungen, kunde tydligt höra hans hjärtslag och hur blodet rusade i hans vener. Herregud. Hon ville inte höra det så starkt. Meila motstod lusten att hålla händerna för öronen, följde istället noga med Killians rörelser. Hon sträckte sig försiktigt efter mannens handled och samtidigt som hon öppnade munnen blottades hennes huggtänder. Hon lät dem borra genom den tunna huden vid handleden och slöt ögonen då blodet forsade in i hennes mun. Det smakade väldigt gott. Hennes lediga hand drog krampaktigt mannen närmare sig själv, försökte göra som Killian uppmanat henne om att lyssna tills hjärtslagen blev långsammare. Problemet var att hon inte ville sluta. Tillslut gjorde hon en liten paus, gav Killian en frågande blick innan hennes blick återvände till handleden.

Killian nickade.
"Det räcker. Om du väljer att stoppa självmant så är du mätt. Bra. Se till att hela hans sår, så ska jag göra så han glömmer det. Tankekontroll kan vi ta en annan dag" sa han och log. Han följde Meilas blick och hoppades att hon inte skulle fortsätta, även om hon säkert hemskt gärna ville. Första gången man åt var det svårt att kontrollera alla känslor, för det var väldigt gott och man var ofta väldigt hungrig.

Mätt? Meila kände sig inte mätt. Speciellt inte då hon kunde se hur blodet fortfarande rann ur handleden. Det värkte i hennes tandkött, i hela henne och hon visste att det bara skulle sluta om hon fick i sig lite mer. Hennes undermedvetna lyckades dock få hennes uppmärksamhet genom att påpeka att hon inte ville göra Killian besviken med det samma genom att göra precis tvärtemot från det han sa. Helade hon den här människan nu kunde hon äta senare igen. Meila sträckte ut sina fingrar mot handleden och drog lätt över såret för att hela det, såg fascinerande på då det såg ut som om mannen aldrig blivit biten. Hon vände sig om för att ställa sig en bit därifrån, kunde inte se på mannen dels på grund av att hon nyss druckit från honom och hon skämdes men också för att hon ville ha mer.
"Varför lät du mig inte dö?" frågade hon Killian igen efter en stund, "det var vad som var meningen att skulle hända."

Killian gick fram till mannen.
"Gå härifrån och glöm att du var här". Mannen lydde och försvann. Killian vände sig till Meila när hon talade.
"Det var inte meningen att du skulle dö. Pålen var avsedd för mig. Är det någon av oss som borde vara död så är det jag" sa han och tittade på henne. Han valde att inte nämna den själviska anledningen; han skulle inte orka med att en till kärlek i hans liv dog. För det var ju så, känslorna svämmade över när han såg på Meila, och den enda rätta förklaringen var kärlek. Han tittade på henne.
"Jag reagerade instinktivt, jag ville inte förlora dig" sa han och mötte hennes ögon.

Meila vände blicken till marken. Hon önskade att hon skulle förstå hur Killian tänkte. Vad var det han såg i henne? Hon hade varit ynklig, hjälplös och vilsekommen som människa och hon var inget bättre nu som vampyr.
"Nu när vi ändå på sätt och vis är inne på det här ämnet.." började hon och gnuggade nervöst sina handflator mot varandra, "är du på något sätt.. besvärad av min närhet?" Hon visste själv att hennes prat varken hade huvud eller fötter för tillfället men hon visste inte om hon kunde spotta ur sig det som bekymrade henne bara rakt ut heller. Men hon skulle nästan bli tvungen att göra det om han inte förstod vad hon försökte säga.

Killian rynkade pannan och tittade på henne.
"Besvärad av din närhet? Varför skulle jag vara det?" frågade han och tittade förvånat på henne. Självklart påverkade hon honom, men han såg det inte som något negativt. Han log.
"Jag tror inte att jag hade erbjudit dig en plats i mitt hus om jag hade varit besvärad av dig" sa han och strök bak en slinga av hennes hår som hade fallit fram.