rollspelare & tippest prs

Sophia hade gråtit tills det inte fanns något mer som kom ut från hennes ögon. Hon torkade sig snabbt under ögonen och kollade mot dörren, visste att det var Henri.
"Kom in!" sade hon bara och granskade prinsen när vakterna väl öppnat dörrarna. Hon visste inte ifall hon skulle resa sig upp eller inte, men valde tillslut att sitta kvar i soffan. Hon smällde igen sin bok och fuktade sina läppar, hade ingen aning om hur hon skulle börja.

Han steg in och genast stängde vakterna dörrarna efter honom. Sophia satt i soffan och hans blick granskade henne noga. Han kunde inte urskilja hennes humör; var hon nervös, ledsen, arg? Han hatade att inte kunna läsa folk.
Han gick fram mot soffan men bestämde sig för att stå upp. Att sätta sig ner skulle kännas svagt, på något vis.
”Du ville prata?”

"Jag vill inte gifta mig med dig," började hon och reste sig upp. Hon gick runt lite i rummet, var otroligt nervös då det kändes som att de var tillbaka på ruta ett. "om min framtid ska vara såhär, jag kommer göra fel och det kommer du med. Vi båda kommer säga dumma saker men om vi inte släpper det så vill inte jag det här. Missförstå mig inte snälla, jag vill vara med dig men jag vill ha utrymme för misstag också." sade hon försiktigt och gjorde allt för att inte se på honom. Hon gick mot sin spegel och satte sig där, var livrädd att han skulle ta allt på fel sätt.

Han rynkade pannan. Visst var han upprörd - men med tanke på deras gårdag och hur långt de hade kommit i sin relation till varandra kändes det helt orimligt. Han slog sig ner i soffan då hon tidigare rest sig upp. Han begravde ansiktet i händerna och funderade på vad han skulle säga; men kunde inte komma på något. Han lät en tystnad falla över dem i någon minut innan han tittade upp på henne igen och svalde hårt.
”Okej”, fick han fram och gjorde sitt bästa för atg låta så nonchalant och obrydd som möjligt.

Sophia rynkade på pannan och la händerna för ansiktet, visste inte ens vad hon hade förväntat sig. Hon nickade lite åt hans svar och reste sig upp, ville komma bort en stund.
"Okej..." upprepade hon bara och tog en kappa innan hon skyndade sig ut från kammaren. Hon kände sig instängd och kvävd i hovet och ville så långt som möjligt.

Kvickt var han uppe på fötter och följde efter henne. Han var förvirrad över sina egna handlingar; ena stunden ville han verka obrydd medan andra sekunden kunde han inte hjälpa att visa henne hur mycket han brydde sig. Han rusade ut ur kammaren och kände vakternas blickar bränna i ryggarna på dem; men han brydde sig inte.
”Sophia!” ropade han efter henne, bara en kort sekund innan han lagt sin hand på hennes axel och stoppat henne.

Sophia suckade högt och vände sig mot honom, undvek dock att kolla in i hans ögon då hon, förvånansvärt, hade fler tårar att gråta ut.
"Vad är det Henri?" sade hon hest och tog på sig sin kappa. Hon knäppte upp knapparna och la sina händer i fickorna, ville verkligen göra allt annat än att kolla på honom.

Han tog tag om hennes axlar med sina händer och krökte på nacken i ett försök att få ögonkontakt. Han misslyckades, dock.
"Förlåt", började han med en tung utandning. Han verkade förmodligen vara bipolär eller något liknande - om det hade varit en 'grej' vid deras tid, så att säga.
"Jag-", han fortsatte men stoppade snabbt sig själv och fuktade läpparna. "Jag fattar att jag skulle ha släppt det tidigare. Alla gör misstag, jag förstår det." Hans grepp om hennes axlar blev aningen lösare och han sträckte på nacken igen.

Sophia undvek att titta på honom och log svagt åt hans ursäkt, hade aldrig hört honom säga förlåt innan. Hon tvekade lite innan hon försiktigt la armarna om hans midja i en kram.
"Jag ska också säga förlåt, att du gjorde som du gjorde är förståeligt. Jag hade gjort samma sak i din sits." sade hon och släppte honom kort därefter. Hon tänkte fortfarande gå ut, trots att vädret inte var på hennes sida. Hon var rätt så övertygad om att en liten tid ifrån slottet skulle gynna henne.

Hennes kram var varm och han kramade henne tillbaka. De senaste dagarna hade deras relation gått upp och ner, genom tvära svängar men på något vis så löste det sig. Henri hade ingen aning om hur det kunde fungera så - men han valde att inte oroa sitt huvud med den frågan. Han lutade sin haka på hennes huvud och omfamnade henne enda tills han såg Fiona komma gåendes i korridoren. Hennes steg var riktade mot dem och utav ren artighet avbröt Henri kramen; kanske för snabbt, för ryckigt. Det kunde kännas som en väldigt kall gest.
Fiona nådde fram till dem och Henri bugade sig lätt framför henne.
"Allt väl?" frågade han och klistrade på ett leende på sina läppar. Fiona nickade blygt och lät blicken vandra från Henri till Sophia.