[PRS] LadyGhoost & yehet

Hjärtat sjunker likt aldrig förr, krossas i botten av tånageln. Vad hade han förväntat sig egentligen? Att Uta skulle reagera annorlunda, faktiskt kyssa honom? Jae förstår inte hur hans hjärta fungerar.. han kommer ju ta död på honom om de kyss, delar saliv. Men ändå vill han vara nära honom av en hel annan anledning, inte för att ta hans liv.. utan något helt annat. Blicken i den äldres ögon är liksom uttråkade, lugn. Besvikelsen får Jaes smala axlar att sjunka drastiskt.
"Det är redan gjort." viskar han knappt, läpparna någon centimeter ifrån varandra. Händerna glider ner från Utas kinder till hans axlar, innan han ställer sig upp från sin plats i hans knä. Det hade känts bra, både för hjärtat och hjärnan. Men nu är de bägge två missnöjda. Hjärtat för att agerandet från den andres sida varit en besvikelse, och hjärnan för att han låtit sig tro att det kunnat gå.. att han förlorat sig själv sådär. Han minns alla konversationer de haft, hur genuina Utas ord varit. Och kanske... kanske han talar sanning. "Förlåt, trodde att du varit efter hämnd efter vad som hänt mellan våra föräldrar. Men jag inser att våra konversationer varit genuina, och att det inte var av dina order som de handlade." lägger han till och drar åt sig sitt vinglas, slänger iväg en kort, aningen sorgsen blick mot den äldre ledaren innan han ser in i brasan istället. "Gå du. Och även om jag inte borde be något från dig, så får du gärna hålla det här en hemlighet, att jag är i livet."

Uta slits mellan att skratta, slå till den yngre och att sucka, men istället förblir han tyst och endast ser på Jae, osäker på vad han skall säga till den yngre. Att ha honom så när igen hade känts bra, bättre än vad som var logiskt, särskilt med tanke på situationen. Den tanken får Uta att åter vilja skratta, över hur fort Jae kan få honom förvirrad, något som var ytterst farligt. Uta vet inte vilka tankar som far igenom Jae's huvud, vad han hade hoppats få ut av sitt agerande och Uta är osäker på om han hade velat. När Jae ger honom en sorgsen blick reser Uta på sig och går fram till den yngre och placerar försiktigt sin hand på hans kind och får deras blickar att mötas.
"Jag skall inte ljuga för dig och säga att du tror något sådant inte påverkar mig, även om jag förstår ditt handlande och hur du kan tro det. Men om jag hade önskat livet av dig hade det inte skett på det sättet, och jag hade inte vunnit något på att försöka komma nära dig för att sedan avsluta allt på ett sådant sätt" Börjar Uta lugnt "Men jag ber trotts om ursäkt för vad du fick utstå av mina män, något jag innerligt önskar du inte behövt utstå"
Försiktigt stryker han Jae över kinden, fortfarande arg över vad hans män gjort mot den yngre innan han tar bort handen och ger honom ett svagt leende.
"Jag har inget att tjäna på att avslöja din hemlighet" sa han lugnt medan han tog på sig glasögonen och såg på bilden Jae givit honom innan han gav tillbaka den. "Behåll den, jag har inte direkt något jag kan ge dig som ett minne av mig"
Trots allt som utspelat sig den senaste timmen önskade Uta att han hade haft något att ge den yngre, så som Uta hade tomten kvar hemma.
"Ta hand om dig själv, och komihåg att uppskatta dig själv" Uta ger honom ett sista leende innan han börjar gå emot dörren.

"Det är bra att veta." är det enda Jae kan svara, ja det var väl självklart att någon som Uta skulle begå sitt önskade mord själv. Magen vrider sig av åsynen av den äldre, och hans hand mot den svagt rosa kinden. Uppenbarligen har tjugofemåringens hjärta skapat några slags ensidiga känslor för den andre ledaren, och det gör ont. Förbaskat ont. Även om de bara haft nöjet att umgås några dagar, har han på något sätt vant sig vid det. En rynka glider upp mellan de välplockade ögonbrynen, medan de hatiska tankarna börjar bubbla upp i hjärnan. Vad skulle hans far säga om det här? Jae har inte tid för såna känslor, såna tankar. Såna förhoppningar. Han har helt enkelt inte tid för Uta. "Jag vill inte ha kvar dem." säger han tillslut efter en kort stunds tittande på målningarna. Därför tvingar han dem tillbaka till den andre med ett bittert leende. Ja, så var det de hade över helt enkelt. Nej, han vill inte bli påmind. Kanske han velat det innan dagens händelser, men inte längre. Nu vill han vända blad, ignorera olyckan och besvikelsen. Han har gjort bort sig, stort. Jae ställer undan vinet, bestämmer sig för att han inte ska dricka mer, besvarar Utas sista leende innan han rör sig mot dörren. Ögonen är glansiga, men de har ingen rätt till att vara det. Alls.

Uta tittar på bilden när Jae ger tillbaka den och Uta vet inte vad han skall svara, eller hur han skall tolka det hela. Vill Jae inte ha kvar den för att han inte vill tänka på Uta mer, fortfarande upprörd över vad hans män gjort. Något Uta inte lastar honom för, men han hade önskat att Jae ville minnas honom, inte glömma de korta men sett ifrån hans sida, bra. Uta skulle se tillbaka på minnena med bitterhet över att det inte varade längre, men han var medveten om att deras relation skulle upphöra på ett eller annat sätt. Förvisso hade han snarare antagit att någon av deras män skulle ha upptäckt dem och skjutit den andra, om inget annat. Att det hela avslutas så här gör honom bitter. Men han kan inte tvinga Jae att se på det hela annorlunda, och i ärlighetens namn visste Uta inte hur han skulle reagera ifall rollerna var ombytta. Uta stannar framför dörren och tittar återigen på bilden och ler svagt, road över att de möttes redan som barn. Och han blev påmind om deras diskussion om universum, kanske försökte hon tala till dem, något Uta inte trodde på, men att gå ut genom dörren var svårare än han trott. Han försökte rationalisera beslutet, inse att det var vad som behövde göras, att vad de än haft var över, men en del av honom ville inte inse det. Ville inte tro att det var sista gången han såg den andra mannen. Han visste att så var fallet, att när han lämnat rummet skulle deras vägar inte korsas mer, särskilt inte om omvärlden tror att Jae har avlidit. Insikten smärtar Uta mer än den bör och han vänder sig om, önskar att få se den andre om bara en gång till. Uta granskar honom och ser att Jae's ögon är glansiga och han känner hur magen knyter sig, han hade nästintill föredragit ifall den sista bilden han fick av den yngre var att han hånlog, det hade sårat honom själv, men den andre ledaren hade inte varit sårad. Uta kan inte hindra sig själv ifrån att gå tillbaka till den yngre och sätta sig på huk framför honom, försiktigt greppandes hans händer, ihop om att den andre inte skulle misstycka och istället få någon form av tröst. Uta för sin andra hand till Jae's kind och stryker honom långsamt över kinden, varsamt.
"Var inte sorgsen. Vi var båda medvetna om att det inte kunde vara, även om jag önskat att det kunde avslutats av en annan anledning" Uta's röst var vänlig och lugn då han långsamt lutar sig framåt och låter deras läppar mötas. Det hade varit en impuls och ingen igenom tänkt tanke, och Uta hoppades att Jae inte skulle misstycka.

När Uta sätter sig ner på huk framför honom kan han inte undgå att känna sig som en liten unge. En liten unge som blir tröstad av sina föräldrar. I vanliga fall, innan Jae stött på den andre ledaren, hade han känt sig förnedrad.. men nu, nu är det annorlunda. Orden som lämnar Utas läppar gör det inte lättare, inte alls. En liten tår glider ensamt ner över hans rosiga kind, varför vet han inte. Han har delat med sig alldeles för mycket till den andre, krävt för mycket. Hur ska han kunna fortsätta som att precis ingenting har hänt? Men den äldre hade rätt, det skulle inte kunna vara. Även om Jae hoppats på det något förskräckligt. Tyvärr är väl universum emot dem bägge två.

Dock kan Jae inte undgå att undra om den äldre gör det pågrund av medlidande, stannar med honom av medlidande. Kanske han inte alls känt detsamma som tjugofemåringen. Hans känslor kväver honom, och har gjort det flera gånger om sedan han mötte Uta för första gången. Han förblir tyst, men när de fylliga läpparna sedan kommer i kontakt med den äldres stryks en värme ut från hjärtat till hela kroppen. Han vet mycket väl att den andre kommer gå tillbaka till sitt jobb och göra precis samma sak, egentligen ännu mer saker, med andra. Och kanske Jae är en av många för Uta.. och vida tanken av det får än en tår att trilla ner, men han tvingar bort den, vill inte att den andre ska se och se ner på honom. Det är mycket möjligt. Därefter glider fingrarna upp mot nacken, och han besvarar kyssen.

Uta känner en oerhörd lättnad när den andra mannen besvarar hans kyss, han hade nästintill hållit andan, spelat upp de värsta scenariorna för sig själv att han glömt bort möjligheten att Jae kunde besvara honom. Uta är varsam med den andra då han förstår att såren måste smärta inte bara av svullnaden, utan också av torrheten. Smaken på den andres läppar är inte vad han väntat sig, eller något han kunde placera. Dock var han medveten om att det inte var möjligt att gissa sig till vad för smaker någon skulle påminna än om. Uta känner den andres händer runt sin nacke och Uta låter handen som han placerat tidigare över den andres kind varsamt finns sin väg till Jae's mjuka hår. Lockarna känns som silke mellan hans fingrar och han kan inte hindra sig själv ifrån att dra handen genom håret, fortfarande varsamt. Han visste inte ifall något han gjorde skulle framkalla negativa känslor hos den andre, trotts att han besvarat honom. Att den andre tryckte sina läppar emot hans fick Uta att känna en värme han tidigare inte känt, inte ens med den yngre. Jae had fått Uta tänka och känna saker genom att endast säga eller röra honom på sätt ingen annan gjorde, men det här var ytterligare en känsla, en känsla Uta den här gången kunde fastslå vad den betydde, till sin egna förvåning. Att han hade fattat tycke för den yngre var inte förvånande, men till den graden han gjort förvånade honom. Men då han kysst den andra mannen var det uppenbart för honom att så var fallet, och han hoppades att Jae hade något som kunde liknas hans egna känslor och inte gjorde detta ut av skuldkänslor, eller för att han ansåg att Uta hade rätt till det. Den tanken skrämde Uta mer än han ville medge. Han drog sig långsamt tillbaka, delvis för att inte skrämma den andre, eller förolämpa honom. Uta sökte den andres blick när han gav honom ett leende, ett nästintill ursäktande leende.
"Det var inte min avsikt" sa han tillslut, vilket var sanningen, han hade inte menat att kyssa den andre "Jag ber om ursäkt och hoppas att det inte var till ditt misstycke"

Även under en sådan perfekt och fin stund så kan inte Jae göra annat än att förvänta sig det värsta. Att Uta bara kyss honom för medlidande, eller endast pågrund av lust. Man skulle ju kunna tro att efter den tid de konverserat med varandra, så skulle Jae åtminstone få en någorlunda rättvis bild av den äldre. Men efter alla män som tagit sig friheten att använda hans kropp, kan han inte slänga den möjligheten i sjön. Det är lättare för Uta.. den äldre ledaren arbetar med att försöka få folk att känna sig omtyckta, och ge dem en bra stund i sängen. Kanske Jae bara är en av dem, någon som Uta tycker behöver ryckas upp. Usch, bara vida tanken att dessa funderingar snurrar runt i Jaes huvud får honom att känna skuld, för han vet ju egentligen att den andre inte skulle bete sig på det viset. Men varför hade han kysst honom nu, och inte besvarat hans närhet när tjugofemåringen praktiskt taget satt sig i grensle tätt intill honom? När läpparna förlorar sin kontakt med varandra, börjar tankarna att åka kors och tvärs i hjärnan, alldeles för mycket på en och samma gång. Men det är då han inser.. Ögonen blir stora som tefat när han ser ner mot den andres läppar, ja. Han måste se drogpåverkad ut. Handen glider kvickt ner i byxfickan och fiskar upp en liten flaska, som han bara tagit med sig ifall han själv skulle råka illa ut.
"Ta den här." Han hade kysst honom utan att tänka på giftet som fortfarande slingrar sig runt i hans saliv, vilken jävla klant.

Kroppen lugnar ner sig, tankarna likaså av den andres ord. Det var inte hans avsikt.. betyder det att han ångrat sig? Jaes huvud kan verkligen analysera varje litet ord som lämnar någons mun, både på gott och ont. I fina stunder som denna kan det verkligen förstöra allting, men när han är i möten, eller stöter på andra ledare, kan det vara en riktigt riklig egenskap.
"Verkade det som att det var till mitt misstycke?" frågar han med ett svagt leende, roande. Försiktigt glider fingrarna ner över Utas axlar, och börjar stryka sig över de vackra, noggranna tatueringarna.

Uta kan inte undvika att ge den yngre en blick av förvirring när han håller fram den lilla flaskan. Uta ser på den klara vätskan inuti, undrandes över dess syfte. Varför den andra mannen var angelägen att han skulle dricka den. Uta kunde se ett flertal möjligheter, men de flesta av dem kändes opassande till stunden. Han tog den lilla flaskan mellan sina fingrar, fortfarande endast seende på den. I sina yngre dar hade han ofta varit oförsiktig, nästan gjort vad än folk bad om, därtill druckit främmande substanser. Självklart hade de lett till farliga situationer och när han tänkte tillbaka var han nästan förundrad över att han var vid liv. Ifall någon av hans kunder bad honom dricka krävde han extra, samt han hade vakter runt sig som var beredda att agera ifall så behövdes, men i denna stund var han utan dem. För en sekund kände sig uta mer utsatt an han uppskattade. Det var inte osant, att ifall någon av Jae's män eller mannen själv skulle önska göra något med honom, skulle situationen inte vara till hans fördel. Mötandes Jae's blick undrar han åter över innehållet, han ville säga att han litade på den andre, mer än lovligt korkat efter vad som ägt rum för endast en kort stund sedan. Ändå tvekade han, kanske ihop om att ifall det var något som skulle skada honom så skulle den yngre ångra sig. Uta visste att hans alternativ var få, antingen drack han substansen och hoppades på det bästa, långt ifrån en plan han föredrog, eller så avstod han och utgången där var än mindre säker. För en kort sekund slöt Uta ögonen innan han förde den lilla flaskan till läpparna. Ifall Jae fortfarande önskade skada honom efter vad som hänt honom skulle Uta ge honom den chansen som han utlovat, och om inte, visste inte Uta vad som skulle ske. Drycken var smaklös och när han tömt innehållet överräckte han flaskan till sin ägare.

Uta känner Jae's lätta fingrar emot sin hud, hur de följer konturerna av hans tatueringar och Uta låter tröjan åka ner ytterligare för att visa det lilla av solen som inte synts tidigare, och början på de tatueringar som prydde hans armar. Han ger den yngre ett lett leende samtidigt som han placerade sin han över den andres kind.
"Kan inte säga att det var intrycket jag fick" sa Uta enkelt "Men efter allt vill jag försäkra mig om att så inte var fallet, samt att du inte besvarade mig endast för att du känt dig tvungen"
Uta hoppades uppriktigt att Jae inte gjort som han gjort emot andra, endast låtit de ha honom utan motstånd. Uta ville att det skulle betyda något mer, så som de gjort för honom.

Uta verkar fundersam över om han ska svälja substansen eller inte, och med all rätt. Nu har ju de två ätit med varandra, och druckit ett och annat, men man kan aldrig vara säker. Jae minns hur han haft handskar på sig runt den äldre ledaren innan, precis som han har när det kommer till alla ledare. Hur han tackat nej till en cigarett för att han inte ville ha sina fingeravtryck på Utas cigarettask, utan tog sin egna. Ja, Jae har länge varit paranoid med tillits problem, men på något sätt har Uta fått hans hjärta och med det hans rädda tillit. Om den äldre krossar det, ja då finns det ingen chans att Jae kommer finna tillit igen. Förutom när det kommer till Brian och Denis. Den nu tomma flaskan glider ner i hans byxficka igen, han är väldigt tacksam över att den andre druckit den utan att ifrågasätta.
"Det var ett motgift," förklarar tjugofemåringen tyst och gnager sig själv hårt i den fylliga läppen. Den har läkt hyfsat bra, Utas män som han stött på hade rivit upp flera hål i den. Men det gör fortfarande ont. "Du fick in gift när du kysste mig, jag tänkte inte på det just i stunden."

Så ja, han hade erkänt att han planerat att mörda Uta, även hur han planerat det. Den äldre vet nu också att han bestämt sig för att inte göra honom illa, och kanske det är nyttigt. De bägge två behöver en dos av tillit.
"Nej, det fanns inget misstycke från mitt håll.." erkänner Jae sanningsenligt medan fingrarna hänfört glider över de vackra tatueringarna, han fascineras av dem. Fascineras av Uta. "Och nej, jag gjorde det inte för att jag varit tvungen, även om jag önskat att det varit fallet." de nötbruna, stora hundvalps ögonen glider upp mot den andres ansikte igen, bemöter hans värmande ögon. "Gjorde du? Kysste mig för att du känt dig tvungen?"

Uta sluter ögonen en kort stund, osäker på hur han skall reagera över den yngres ord. Han var inte förvånad över att Jae hade haft för avsikt att bragda honom om livet, det var snarare tillvägagångssättet som gjorde honom förvånad. Varför Jae hade valt att göra det genom att vilja kyssa honom. De tankarna gjorde honom förvirrad, mer än de borde och han valde att skjuta dem åt sidan, för ett senare tillfälle, om möjligt. Uta öppnar sedan ögonen och möter den yngres blick och drar försiktigt ett finger över den andres läppar.
"Då tackar jag dig för att du valde att ge mig det" Uta var uppriktig när han sa det, väl medvetandes om att han hade avlidit utan det, särskilt då han inte skulle ha känning om det. "Och jag gav dig tillåtelse att ta mitt liv om du så önskade, så ingen mening till att anklaga dig själv"

Uta ler över orden Jae säger, samtidigt som hans händer försiktigt rör vid hans tatueringar. Det var inte ovanligt att hans kunder gjorde samma gest, men när Jae gjorde det kändes det annorlunda. Hans beröring var mjuk, och med omtanke och Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att åter sluta ögonen en sekund, och endast njuta av den. när Jae åter talar möter Uta hans blick, bestämt men vänligt.
"Du är fri till din egen åsikt och dina tankar, men att höra att du önskar det var för att du var tvungen smärtar mig" säger Uta uppriktigt. Uta vet inte hur han skall tolka det, att Jae ansåg det bättre om det var av tvång? Eller möjligen att det kanske var lättare, mindre förvirrande. Uta kunde möjligen förstå det, medveten om att allt hade varit lättare ifall Jae betalade honom, men han visste att om den andra gjort det, hade situationen varit annorlunda. När den andra frågar om han gjort det av tvång skakar Uta på huvudet. "Far from it. Utan pengar inblandade finns det inget som gör att jag känner mig tvingad. Det var för att jag önskade göra det, och inte av någon annan anledning. Förvisso inget jag hade avsett att göra, men inget jag ångrar"