[PRS] Back to shcool

"Jaja! Det går bra...." säger jag roat
Jag kan inte låta bli att tänka på mig och Clara när jag är med Ren, han påminner mig om mig själv innan jag träffat Clara...... Och nu förtiden så är jag ungefär en sån person som Clara var, (hyfsat kaxig, ironisk, nördig och retsam.) Eller jag har nog alltid varit sån det var egentligen bara det att Clara lärde mig att det var okej att våga visa det!
"Jag borde uhm.... ringa mina föreldrar..." mummlar Jace och avbryter mig ur mina tankar

Medans både han och Ren pratar i telefon så zappar jag mellan olika TV kanaler, tills jag hittar en som uppenbarligen ska visa nästa avsnitt av Doctor who om en minut.

Jag fortsätter prata med mamma som insisterar att hon ska köra hit grejer till mig. Jag försöker övertala henne att det inte behövs, men det är väldigt svårt att få min mamma att ge med sig, så det slutar med att jag ger upp och frågar efter adressen av kvinnan som hjälpt oss.
"Jag kör så fort jag är klar, jag vet ju på ett ungefär vad du behöver." säger hon i luren.
"Jaja, det gör du säkert." svarar jag bara. "Det gör du alltid" Sen så avslutar jag samtalet. "Ses sen"
"Love you" säger hon innan jag hinner lägga på.
"Love you too" svarar jag och lägger till slut på. Jag lägger ner telefonen i bakfickan igen och suckar. När jag tittar ner så kan jag inte låta bli att kolla på Jace telefon i hans hand. Han ska också brecis avsluta ett samtal. Men det som gör mig aningen förvirrad är att kontaktnamnet på personen är Ed. Ed? Edward? Skulle han inte ringa sina föräldrar? Det borde han väl göra efter allt. Jag rynkar pannan fundersamt. Inte för att jag borde bry mig om det, han får väl göra som han vill. Jag bryts ur min tankegång när jag hör rösten från TV:en.
"Doctor Who?" frågar jag, nästan för att kolla om jag hört rätt. Doctor Who är en av många tv-serier som jag tittat på och tyckt mycket om. Även fast jag tycker om det väldigt mycket så skulle jag aldrig brista ut i ett "Wow! Doctor Who! Det älskar jag, vad glad jag blir!!". Det är verkligen inte för att jag inte gillar det, det är bara inte riktigt min stil att visa allt på utsidan, om ni fattar vad jag menar.
"Doctor vem?" frågar Jace förvirrat och tittar på mig med rynkad panna. Åh vad jag försöker att inte göra ett urdåligt skämt just nu.

Jag himlar med ögonen åt Jace och tar upp min mobil för att dubbelkolla om vi har läxor tills imorgon.
"FAAAAAAN!!!!!!!! Vi har ett historiaprov imorgon!" utbrister jag
"Ugh jag har inte pluggat ett skit, antar att jag och Ed får hänga på starbucks under provet då!" Jace ord får mig (som den ambitiösa person jag är) att bli väldigt irriterad
"Åh nej! Det ska ni inte, därför jag ska hjälpa dig och plugga och då kommer få ett A på det provet, no matter what!" utbrister jag

((ska det vara helg nu? i så fall kan vi ju ha det på måndag, men vi behöver ju inte ha det bara för att jag sa det innan xD))
Jace spänner handen på nåt konstigt sätt och gör en grimas, som om han är på väg att säga något men sen kommer på att han inte borde. Istället suckar han djupt och lutar sig mot väggen igen och tittar upp i taket. "Du förstår inte, eller hur?" Han tar ner blicken från taket. "Ni kanske kan säga det bara sådär, men såna som jag kan inte bara 'få ett A' lika självklart som ni, i alla fall inte i såna ämnen. Jag är inte van vid att plugga, jag har varken koncentrationen, kunskapen eller orken till att göra det. Och jag förstår inte varför alla plötsligt vill hjälpa mig eller fått inställningen att jag behöver hjälp."
Jag tänker på rektorsexpeditionen. Just det, det var ju det också. Hon sa att jag skulle hjälpa Jace att plugga till geografiprovet eftersom att han skulle bli kuggad annars. Jisses vad mycket det blev.
Han är tyst en stund innan han lågt börjar prata igen med blicken flyttad ännu mer, den här gången ner i golvet.
"Och jag har ju en hjärnskakning för i helvete, enligt henne så ska jag ju inte ens gå till skolan." Han gör en gest med huvudet mot rummet han varit i innan när han blev undersökt för att referera till sköterskan.
Sen blir det tyst igen och Jace ser plötsligt väldigt trött ut.

"Du kommer ändå behöva göra provet nån gång, och Uhm...... Jace du är medveten om att jag har ADHD och extrema problem hemma va?" säger jag "men på något sett lyckas jag ändå få A, det ända som krävs är lite ambition och hopp för framtiden...."
Jace ger mig en blick som säger allt. Han tror definitivt inte på det
"För tre år sen så hade jag underkänt i nästan alla ämnen och stod ute på skolgården och rökte joints istället för att vara på lektioner........ Men kolla på mig nu jag har A i alla ämnen, har inte rökt på sen jag gick på rehab och har äntligen lyckas få några vänner!" säger jag då för att övertyga honom
((Okej det kan vara helg.... Hade glömt att det var fredag XD)

Jag måste säga att jag blir förvånad när Rachel berättar om sin bakgrund. Jag hade aldrig kunnat tänka mig det av henne, när man ser på henne nu. Plus att det är inte direkt världens mest casual historia eller ämne att prata om, det tar lite guts att prata om det så. Hon måste ha haft en rejäl återhämtning. Det lät jobbigt, men jag är glad för hennes skull att hon lyckats ta sig hit där hon är idag. Jag borde väl egentligen lägga till något i denna diskussionen för motivation eftersom att jag inte haft det så lätt heller, men det känns inte rätt, det är för personligt. Jag har aldrig gillat att prata om min barndom med folk, bara kanske om jag är riktigt nära någon. Riktigt nära. Och det måste vara rätt tillfälle. 'Min 3 år långa PTSD och 2 år långa depression känns inte som rätt tillfälle att nämna precis nu, för att inte tala om den där sadisten till kvinna som var orsaken till allt det där. Jag har fortfarande inte A i alla ämnen, men jag har ändå bra betyg.
Jace kraschar i soffan med en suck.
"Ledsen att du behövde gå igenom det där" säger jag lågt.

jag biter på min nagel...... och kollar inte ens upp när Ren mummlar något...... jag hör inte ens vad det är eftersom min hjärna är så full av minen, både av Clara och depritionen jag fick efter hennes död. När jag fick veta att olyckan hade skett så vägrade jag först tro på det, jag tänkte att Clara skulle komma gåande till skolan nästa dag och sätta sig brevid mig. men det gjorde hon såklart inte! Så efter ett tag fick jag inse att hon faktiskt var död........ Och när den insikten slog mig var det som jag också måste dö för vi måste vara tillsammans. Så jag börja röka, dricka, skada mig själv och ta en massa skit i hopp om att jag skulle dö (flera gånger gick jag upp till skolans tak och tänkte hoppa men jag kunde helt enkelt inte). men så en dag fick jag syn på en damm under ett träd i parken nära mitt hus (japp ni gissa rätt jag pratar om min damm). Jag satte mig ner i den och kollade på min svartsminkade spegelbild och såg en person som Clara skulle avskytt. Hon var den typen av person som alltid krävde det yttersta och mer av en, men jag hade inte ens försökt komma över hennes död........ med den tanken i huvudet så dök jag ner i dammen och la mig på botten (jag var fullt medveten om mina krafter så att det kändes inte det minsta konstigt). När jag låg där och såg mitt smink flyta ut i vattnet bästemde jag mig för att ta tag i mitt liv igen! Så jag gick på rehab, bytte skola och drog mig undan från världen och fokuserade bara på skolan.

Hon svarar inte, och sköterskan kommer in i rummet igen.
"Jag tänkte börja med middagen nu!" säger hon glatt. Ingen av oss ger ifrån oss ett vidare svar, så hon går bara in i köket och börjar.
Sen gör vi inte så mycket. TV:en är på igen och vi slö tittar lite och Jace håller på med sin mobil. Efter ungefär 20 minuter får jag ett sms från mamma. "Är utanför nu" läser jag tyst. Det gick rätt fort, tänker jag och reser mig upp från soffan och går mot trappan.
"Vart ska du?" frågar Jace och tittar upp från sin mobil.
"Eh, jag ska bara ner och...hämta mina grejer" svarar jag. Han nickar bara och jag tar mig ner från trappan. Det är tomt i caféet, förutom den där tjejen som var där när vi kom, hon är just nu djupt försjunken i att polera en kaffekokare. Jag ser mammas lilla mörkröda bil genom fönstrena och går ut. Den lilla klockan ovanför mitt huvud plingar när jag öppnar dörren. Så fort jag kommer ut omgivs jag av kyla. Det är redan ganska mörkt ute, men solen har inte riktigt gått ner än. Jag går fram till bilen och knackar på rutan. Ut kliver mamma med ett leende på läpparna.
"Hej!" säger hon och går in för en kram. Jag kramar tillbaks och klappar henne på ryggen. "Hej" svarar jag och små ler. Hon verkar på bra humör, det märks både på hennes tonfall och hur hon ser ut. Håret slappt utsläppt till axlarna, ett par jeans och en ljusgrå stickad tröja som jag vet att hon gillar. Det gläder mig. Jag drar ifrån och går runt bilen för att hämta min svarta väska som jag såg genom rutan.

Jag kollar efter Ren när han försvinner ut genom dörren. Jag ångrar nästan lite att jag hintade om mitt mörka förlutna. Men de är mina vänner och jag skulle ändå behövt berätta nån gång. Så det är lika bra att det fick veta nu.
"Rachel?" Jace röst överraskar mig
"Ja"
"Vad hände.. Jag menar varför......"
"varför jag stod ut på skolgården och rökte på?"
"Uhm ja"
Jag suckar och berättar för Jace om Clara...... Och så klart slutar det med att jag börjar gråta igen, Jace lägger armarna om mig (precis som Ren hade gjort när jag bröt ihop förut idag) fast Jace verkar vanare att hålla om folk (som den playern han är).
"Jag måste bara förtydliga en sak...... Jag är lesbisk så du har inte en chans" snörvlr jag så skämtsamt jag kan.
"Det är ju bra att veta!...... Var det därför du slog ner Dave?" säger han med ett skratt
Jag nickar och Jace svarar med att leende säga att det var bra gjort. Vi sitter där en stund till och jag känner en fridfullhet jag inte känt på år.

Jag slänger väskan över axeln och stänger bildörren.
"Berätta gärna om dina nya vänner när du kommer hem igen". Hon smeker min axel och ler mot mig igen med huvudet på sned. Innan jag hinner få en chans att svara så går smekningarna över till två klappar. "Men nu ska inte jag uppehålla dig mer!". Hon klämmer lite på min axel innan hon till slut släpper taget och öppnar bildörren.
"Hejdå!" säger jag med en liten vink.
"Hejdå älskling, sov så gott!"
"Godnatt!"
Så körde hon iväg igen och jag går in till caféet.
När jag kommer upp för trappan så ser jag nånting som jag aldrig kunnat gissa. Jace sitter i soffan och kramar om Rachel. Jag går tystare, som om jag inte ville störa de. En jobbig känsla börjar smyga sig fram i magen. Den är så bekant, jag vet egentligen precis vad det är, men jag kan bara inte säga det, vilket frustrerar mig. Plötsligt får Jace syn på mig.
"Ah, du är tillbaks."