Sjunde året på Hogwarts

"Det är ingen av oss som vill att hon ska dö, men som jag sa så väljer hon själv. jag uppskattar inte hur hon lever sitt liv men hon gör som hon gör." suckade min far
"Laura, du hade inte kunnat stoppa henne, du vet att hon vill att vi ska leva och hon tänker inte bara stå bredvid och se nån av oss dö" sa Sev och suckade.
"Men sluta gråta hon blir inte bättre för det" sa Bella surt och tittade på Lucas "Gör något åt det om ni hatar honom" sa hon och tittade på de andra.
jag hörde dem långt borta och jag försökte att vakna igen, jag ville inte dö, tänk om allt bara blir mörkt? om jag ska dö så vill jag själv välja när. jag slog bestämt upp ögonen igen och såg allt suddigt
"Vet du hur glad jag är att se dina ögon, Cara" sa Draco och jag såg på honom
"Snälla Draco gråt inte, jag vill inte se dig ledsen" sa jag sorgset
"Cara, du håller på att dö, jag kan inte riktigt le just nu" sa han sorgset
"Jag lovar att inte försöka dö, men tills dess försök se lite glda ut. snälla jag vill inte se er ledsna" sa jag bedjande till dem andra

Jag torkade ögonen och log halvhjärtat åt Cara.
- Tror du att vi tycker det är kul om du dör, men gör det inte och vi lovar att se gladare ut om du bara lever, sa jag bedjande till henne och vände mig sedna om till Bella.
- Ja, varför inte? Har du min stav?, sa jag till Voldemort.

jag tittade olyckligt på dem
"Nej det sa jag inte...*host*...men om jag nu skulle...dö..." sa jag lågt och andades ansträngt "Så vill ja se er le innan....jag lämnar...er" sa jag lågt och Draco kramade om min hand
"Dö inte Cara, jag står inte ut med det" sa han bedjande
"Söta Draco, jag väljer inte om jag ska dö eller leva...*host*...i det här fallt...jag försöker att...inte somna in..." sa jag lågt och slöt ögonen men slog sedan upp dem och log ansträngt mot dem "Jag ska göra...mitt bästa" sa jag lågt och de tittade på mig
"Här har du" sa min far efter en stunds tystnad och räckte över staven till Laura och jag ndrade vad hon skulle hitta på med Lucas. Bella bröt nu ett finger i taget genom att böja dem bakåt på hans andra hand

- Tack, sa jag till Voldemort och han kastade stavarna till dem andra.
Jag såg ilsket på Lucas och kände vreden inom mig.
Han såg hatiskt på mig, som om det skulle vart mitt fel att Bella hade torterat honom.
- Jag är inte rädd för dig din vidriga lilla smutskalle, fräste han till och jag suckade, varför trodde alla fortfarande att jag var det?
- Nej, jag är inte lika bra som Bella, jag skulle inte ens klara av det hon gör, sa jag och ett leende kom över hanns läppar.
- Men crusio kan jag och lite till, sa jag leende mot honom.
- Jag tror dig inte, du tillhör den andra sidan, sa han hatiskt och jag bara såg på honom.
Och kastade sedan crusio på honom och han skrek till.
- Ska jag sluta eller fortsätta?, sa jag frågande till honom.

Draco fångade min stav och jag log svagt mot honom och tittade sedan på Lucas och Laura och hörde snart hans skrik
"Du kan fortfarande inte skada mig" sa han sammanbitet och jag suckade "Ville d säga något innan du dör?" spottade han fram
"jag ville beklaga mig över vilket sorgligt liv du har...*host*...och jag ville..." sen blev allt svart och jag stod snart på båten igen som gungade till och åkte längre in i dimman. jag vill åt andra hållet, tänkte jag och försökte vända på båten men den gjorde inte som jag sa. det måste finnas ett roder så jag kan vända på den? jag böjrade leta efter rodret när jag plötsligt kände en smärta i magen och skrek till och slog händerna för magen och kände hur jag hostade upp blod och undrade om jag nu skulle dö?

Jag såg på Lucas och suckade.
- Ibland undrar jag om det är fel på din hjärna?
Jag mena ge dig, ochdö det skulle vara mycket bättre än det här, sa jag och satte mig åter och såg oroligt på Cara.

Jag slog förskräckt upp ögonen och skrek till
"Cara" sa Draco och kramade om min hand och jag försökte andas normalt
"Snape gör något" sa min far och Sev försökte lugna ner mig innan han började mumla formler över mig och jag skrek till förfärat och hostade sedan upp blod och såg olyckligt på dem och Lucas skrattade
"håll tyst" sa Bella och drämde in honom i väggen och han tystnade och jag försökte andas normalt utan att ha ont och svimmade sedan av

Jag reste mig upp och såg på Cara och vände mig sedan om.
- Jag går ut ett tag, sa jag och gick ut i hallen och sen ut i den mörksvarta trädgården.
Jag såg mig om och satte mig sedan på stentrappan och la mig sedna ner.
Det var mitt fel att Cara var sådär, varför kunde hon aldrig tänka på sig själv?
Jag önskar att hon hade gjort det, då hade hon inte ha behövt vara sådär som hon var nu
Jag snyftade till och föll sen i tyst gråt, jag kröp ihop på den kalla stentrappan och önskade att allt skulle bli bra.

Jag såg mig runt i dimman och visste inte längre vilket håll livet och döden låg och jag började bli riktigt rädd.
"jag tänker inte dö" skrek jag ut i dimman och båten stannade faktiskt och jag försökte komma på ett sätt att ta mig tillbaka, men helt utan förvarning började båten åka igen men nu åt motsatt håll och dimman blev lättare och jag slog tillslut upp ögonen och mötte de andras blickar
"Cara kan du sluta skrämma oss?" sa Sev
"det är inte avsiktigt" svarade jag och skrattade lätt och hostade sedan till
"hur mår du?" frågade Draco och kramade om min hand
"jag mår mycket bättre" sa jag leende och kände att smärtan i magen var borta och jag kunde andas lättare "jag tror jag klarar mig" sa jag leende och Draco sken upp och kramade om mig "aj" sa jag och han drog sig undan
"förlåt" sa han förskräckt
"ingen fara men försök att ta det lite lugnt, jag är inte helt frisk" sa jag och såg på de andra "vart är Laura?" frågade jag oroligt
"hon gick ut" svarade Dean
"hämta henne då, jag vill träffa min bästis" sa jag leende och Dean lämnade rummet

Jag hörde steg och satte mig upp, dörren öppnade sig och Dean kom ut.
- Hur är det?, sa han oroligt och såg på mitt rödgråtna ansikte.
- Vad tror du?, min bästa vän håller på att missta livet på grund av mig, hur tror du det känns?, sa jag och såg upp på honom.
- Du borde inte sitta där du blir kall. sa Dean och drog upp mig på fötter.
- Tror du jag bryr mig om det?, sa jag och han höll om mig.
- Lugna dig Laura, Cara är bättre, hon ville att jag skulle hämta dig, sa han leende och jag såg på honom.
- Menar du det?, sa jag leende och han nickade, tog min hand och ledde mig in i hallen och in i det rum där de andra var.
Jag gick oroligt fram till Cara och föll på knä vid sängkanten.
- Är du bättre?, sa jag oroligt till henne.