Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel log smått, hon hade väl en poäng med att han var väldigt försiktig men han ville inte råka göra henne illa, det gick bara inte för sig.
"Du är en person värd att lindas in i bomull", sade han med ett leende, det var en ståndpunkt han tänkte hålla fast vid även om han väl fick försöka vara lite mer oförsiktig än tidigare. Om han tyckt hon varit söt innan, var det ingenting emot vad hon var nu och han kunde inte låta bli att le bredare.
"Du vet, jag kommer inte heller kunna koncentrera mig om du fortsätter se sådär urgullig ut", sade han roat, skakade lite lätt på huvudet åt henne. Visserligen hade han jäklats lite med sina bilder, men det kändes som om han fick äta upp det lite nu.
"Försök nu", sade han med ett leende, syftade på de rörelser han nyss visat henne.

"Du är nog den enda personen av den åsikten." Hon tvivlade på att de andra nefilerna skulle uppskatta att deras nya ledare inte ens kunde försvara sig själv. De skulle knappast ta henne på allvar då. Hon skakade på huvudet igen, denna gång åt orden som lämnade hans mun. Han gjorde det inte alls lätt för henne att fokusera sig. Han var helt hopplös ibland, men hon älskade honom ändå. Grace studerade honom en stund, tänkte igenom rörelserna han nyss demonstrerat för henne och gick till attack igen. Om hon gjorde särskilt mycket bättre ifrån sig nu visste hon inte, men hon försökte ju i alla fall.

Ederel kunde själv inte förstå hur man inte kunde se hur otroligt värdefull hon var, det var fullkomligt oförståeligt.
"Då är alla andra idioter", sade han med ett litet leende, försvarade sig då hon gick till attack igen och denna gången försökte han att inte vara riktigt lika försiktig, även om det var svårt. Men hon skötte sig iallafall bättre och bättre, och själv skulle han påstå att hon lärde sig snabbt. Efter en bra stund - då han också hade visat henne några övningar till - så hade han återigen fått armarna omkring henne i ett stadigt grett, även denna gången bakifrån. Han släppte lätt på taget om hennes händer, strök nästan smekande med händerna över hennes höfter och upp längs hennes sidor. Lite fick han väl ändå utnyttja situationen, när hon var så otroligt lockande. Han hade också förstås fortsatt med sina bilder under tiden.
"Du lär dig snabbt sötnos. Ifall du tycker det så räcker det med den sortens träning för idag", sade han, tätt intill hennes nacke.

Grace gav ifrån sig ett hjärtligt skratt. Ibland kändes det minsann som om man var omringad av en drös idioter. Med undantag för Ederel då. Han kunde vara hopplös ibland, men han var hennes hopplösa fästman. Hon skulle inte vilja byta ut det mot något. Han var otroligt värdefull för henne. Då han ännu en gång hade fått ett stadigt grepp om hennes armar - bakifrån dessutom - så kände hon nästan för att ge upp. Det var oerhört svårt att minut efter minut ignorera bilderna han med jämna mellanrum planterat i hennes huvud. Det gick ju inte att ignorera dem helt och hållet, hennes kropp reagerade ju lite efter sig själv också. Vilket inte var så konstigt för Ederel hade ju den effekten på henne.
"Hurdan träning tänkte du att vi skulle ägna oss åt nu då?" frågade hon andlöst, vred lite på huvudet så att hon kunde snegla bak på honom.

Ederel log brett bara av att höra hennes skratt, det var nog det härligaste ljudet han visste. Och han kunde inte annat att le heller av hennes fråga, för det verkade ju ändå som om han lyckats med att ha en inverkan på henne. Vilket var ett framsteg, även om han räknat med att ha det.
"Åh, jag tror du vet precis vad för träning jag menar", viskade han tillbaks, med tanke på alla de bilder han gett henne så borde det inte vara nåt större mysterium att lista ut den saken. Han gav henne en lätt kyss i nacken, eller rättare sagt sidan av nacken.
"Men jag tänkte du skulle få din present först", sade han med ett leende, han var nästan lite löjligt glad och förväntansfull över att få ge henne den.

Det var ju just typiskt att han skulle prata i gåtor. Nu skulle det inte krävas en stor ansträngning från hennes sida för att lista ut vad det var frågan om, med tanke på alla bilder som med jämna mellanrum hade dykt upp i hennes huvud så var det så gott som självklart för henne vad han egentligen hade i tankarna. Den saken skulle dock få vänta eftersom han tydligen ville ge henne en present först.
"Å," sa hon förtjust och slog ihop händerna, försökte inte ens dölja hur nyfiken hon var. Grace hade inte räknat med att få en present av honom. Eller hon hade snarare inte tagit det som en självklarhet. För henne skulle det gott ha räckt med att bara få spendera dagen i hans sällskap, han var hennes present. Han var allt hon behövde.

Hon var ju bara för gullig när hon verkade så glad över det, Ederel skulle göra i princip vad som helst för det där leendet och hela hennes uttryck. Eller ja, han skulle göra vad som helst för henne när som helst, men det där uttrycken gjorde ju verkligen att man smälte helt. Han log mjukt, gav henne en snabb puss på kinden innan han smet iväg mot köket för att hämta den lilla presentpåsen - trots allt bestod hans present egentligen av tre, så det var lättare att ha en påse att ha de tre omsorgsfullt inpackade presenterna i. En var lite större, innehållande ett par fluffiga tofflor han inte kunnat låta bli att köpa till henne - det blev den årstid då det bara blev allt kallare och likaså hennes fötter, något han fått erfara de senaste gångerna hon sovit här. En liten ask innehållande ett litet men vackert halsband, med två små hjärtan med några små stenar i. Sen var det ju Ederel som presenten kom ifrån, så självklart hade han ju också fått ordna ett paket skydd dessutom.

Grace tog emot presentpåsen då han var tillbaka, satte sig ner på soffans armstöd för att öppna de omsorgsfullt inpackade presenterna. Den första innehöll ett par fluffiga tofflor, de var som gjorda för hennes kalla fötter. Nästa paket innehöll ett vackert halsband som hon genast kunde konstatera att var hennes favorit av alla hennes smycken. Det tredje och sista paketet innehöll ett paket skydd. Faktum var att det inte ens förvånade henne: det var så typiskt honom.
"Jag trodde att fallna och nefiler inte kunde få barn med varandra," påpekade hon med ett roat leende, la ifrån sig allt på soffbordet och sträckte ut armarna mot honom för att ge honom en välförtjänt bamsekram.
"Tack." Räknade man bort den sista presenten så hade han gjort ett väldigt bra jobb.

Ederel flinade lätt, visserligen hade hon en poäng med det hela men det hade inte verkat spela någon större roll förut. Det viktigare var snarare det mer symboliska med dem skulle väl han säga själv.
"Kanske det, men du kan ju se det som mer symboliskt då", retades han med ett leende som bara blev bredare av hennes tack. Det faktum att presenterna verkade ha varit så uppskattade värmde rejält. Han var inte sen med ett lägga armarna om henne, hur kunde man motstå henne när hon ville bli kramad på det viset? Och varför skulle han ens försöka motstå henne? Han kramade rejält om henne, för att sedan retsamt ta tillfället i akt - hon satt ju så perfekt på armstödet till soffan - och lätt knuffa med henne under sig ner på soffan istället.
"Plus att det är ju alltid roligt att ge användbara presenter, inte sant? Men jag tror att vi har lite träning att ta igen", sade han med ett retsamt flin satt på läpparna.

Hon vilade sin kind mot hans bröstkorg och handen mot hans axel. Trots alla problem och dystra tider som väntade runt hörnet, kunde hon för stunden koppla av och inte tänka på dem. Det var nuet hon skulle fokusera på. En stund senare, innan hon ens hade hunnit reagera, så låg hon på rygg med Ederel under sig. Grace lät blicken vandra över hans ansikte - speciellt intresserad var hon av hans läppar trots att hon inte genast tillät sig att söka upp dem. Hon placerade sina händer vid hans midja, lät tummarna glida in under tyget till hans tröja för att låta dem glida över hans bara och varma hud. Det var först då hon höjde på sin överkropp för att nå upp till hans ansikte, lät läpparna enbart snudda vid hans.