PRS Aphrodite & wolfy

Kvällen hade börjat väldigt bra. Meila hade spenderat dagen tillsammans med Killian utomhus. Till kvällen hade Tara anslutit sig till deras sällskap. Kvällen hade dock snabbt tagit en drastisk svängning då de på hemvägen träffade hennes föräldrar. Den långa mörkhåriga kvinnan, Meilas mor, stirrade stint på Killian. Det var ingen hemlighet hur hon kände för killen. Hade det inte varit för hennes dumma flicka skulle han aldrig levande ha kommit ifrån källaren. Innan Meila visste order av hade ett kaos brutit ut. Delilah viftade med silverpålen hon hade i handen, gjorde flera utfall efter varandra. Michael var snabbt med i dansen. Förutom pålen hade han ett smycke runt halsen vilket hon visste innehöll vigvatten. Förskräckt backade hon undan medan hon försökte komma på en bra distraktion, behövde ingripa innan något allvarligt hände. Men det stod alldeles stilla i hennes huvud då hon såg Delilah slita till sig sin makes påle och vände sig häftigt om mot Killian. Båda händerna var höjda då hon gjorde sig beredd för att få in två starka slag.

Utan att tveka hoppade hon emellan då hon planerade att knuffa Killian åt sidan. Hon själv skulle hinna falla till marken innan någon kom till skada. Hon hade hunnit kasta sig mellan sin mor och pojkvän, det var åtminstone så hon ville betrakta Killian. Pålen som var menad för Killian borrade sig in i hennes hals innan den lika häftigt drogs ur igen. Smärtan var obeskrivbar. Meila sjönk ner på sina knän med handen mot sin hals, såg i ögonvrån hur den färgades mörkröd av blodet som rann. Med en lätt suck sjönk hon ner helt och hållet på marken, tvingade sig att hålla sig vaken trots att ögonlocken kändes allt tyngre för var sekund som gick.
”Hmm..” kved hon, orkade inte ens ogillande rynka på näsan trots att hon kände hur munnen fylldes av blodsmak och hur den röda vätskan snart började rinna ur hennes mun också. Hennes föräldrar gjorde ingenting, båda stod bara som förstelnade och stirrade på deras dotter som ryckte till varannan sekund.

Umgänget under kvällen hade varit fantastiskt trevligt. När de var på väg hem däremot, reagerade Tara plötsligt. Hennes ögon blev röda och tänderna sköts ut. Killian tittade förbryllat på henne innan även han kände doften. Han tittade rakt fram och såg de två personerna som en gång hade tagit honom tillfånga. Det gick väldigt fort, men plötsligt var de i en strid utan dess like. De verkade väldigt fokuserade på Killian, för Tara kunde relativt enkelt hålla sig utanför striden, även om hennes kropp var på helspänn. Killian fick in några slag på mannen och vände sig om för att se pålen höjd över hans huvud. Han skulle inte hinna undan, men plötsligt kände han en knuff i sidan, och såg hur silverpålen borrade sig ner. Inte i honom, utan i Meila. Tara skrek och Killian såg hur Meila föll till marken. Blodet forsade hur hennes mun och hals. Han reagerade instinktivt. Han drog Meila intill sig och pressade läpparna mot hennes panna. Han bet sig själv onödigt hårt i handleden och pressade den mot hennes läppar.
"Kom igen, kom igen" mumlade han och såg i ögonvrån hur Tara ställde sig mellan honom och föräldrarna, som verkade vara förstenade av skräck. Han tittade på Meilas sår, och förväntade sig att de skulle helas. Han lyssnade till hennes hjärtslag, som slog snabbt, men plötsligt började de slå långsammare och långsammare tills han inte hörde något längre. Han pressade handleden hårdare mot hennes mun. Hon hade fått i sig tillräckligt för att börja leva igen, men inte som människa.

Plötsligt satte sig Killian ner hos henne. Hon särade en aning på läpparna, visste inte om hon försökte säga något eller bara le. Kanske både och? Omvärlden blev suddig för henne samtidigt som hon såg Killian föra sin handled mot hennes läppar. Hennes hjärna försökte inte ens förstå vad han gjorde. Tillslut slöt hon ögonen och hela hennes kropp blev stilla.

”Nej, nej!” vrålade Delilah ursinnigt och slängde ifrån sig den blodiga pålen. Hon kunde inte begripa att det här hände. Vampyren hon hatade mer än någon annan vampyr gav hennes dotter sitt blod. Hennes dotter hade dött framför hennes ögon. Men det skulle inte vara Meila som vaknade upp igen. Det skulle vara ett monster. Ett monster som skulle dö. Michael la sin arm om henne och tog med sig henne därifrån, precis som om deras dotters död inte berörde honom på något sätt.

Tara gjorde sig redo när mamman skrek, men lika fort som de hade dykt upp var de borta. Så lite brydde de sig om sin dotter.
"De är ju faktiskt värre än far" mumlade hon och såg mot Killian, som andades ut. Hon rörde vid hans axel en sekund innan hon försvann.

Killian plockade upp Meila i sina armar och bar henne till huset. Han öppnade dörren och gick upp för trappan. Inne i sitt sovrum lade han ner henne i sin säng, och satte sig sedan i fåtöljen och betraktade henne där hon låg. Det skulle ta ett tag för kroppen att inse vad som hade hänt.

Tara stannade när hon kom till kyrkan. Hon öppnade portarna och klev in. Hon drog med handen över ansiktet och skakade på huvudet. Hon var ganska chockad över vad som hade hänt; allt hade gått så fort. Hon satte sig på knä framför altaret och tog ett djupt andetag.

Meila slog upp ögonen och stirrade upp i taket. Det tog en bra stund för henne att inse att hon befann sig hemma hos Killian och Tara. Hur var det möjligt? Hade hon inte dött? Det hade åtminstone känts som om livet lämnat hennes kropp. Hon kände sig fortfarande väldigt konstig. Det var en känsla som det inte riktigt gick att beskriva. Hon gav ifrån sig ett lågt gnällande ljud innan hon satte sig halvt upp i sängen, la först då märke till Killian som satt i fåtöljen. Varför satt han där? Han höll väl ändå inte avstånd till henne? Hundratals tankar virvlade runt i hennes huvud och hon hade svårt att koppla ihop vad som hade hänt. Något måste ju ha hänt. Så småningom hade hon pusslat ihop några bitar, kom ihåg smått från kvällen.
”Är någon skadad?” frågade hon, Tara var inte i rummet och hon föreställde sig genast det värsta möjliga.

Killian såg hur hon rörde sig och gick upp. Han satte sig på sängkanten.
"Den enda som är skadad är du själv. Du dog" sa han och rörde vid hennes hand. Han tittade på henne och tog ett djupt andetag.
"Det var det enda jag kunde göra. Jag förstår om du hatar mig, men jag kunde inte låta dig dö, inte helt i alla fall" sa han och tittade henne i ögonen. Han hoppades att hon inte skulle få panik. När han själv blev Omfamnad så hade han fått panik, och i bara farten så bet han Tara också. Han hade inte haft någon som hjälpte honom genom transformationen, men förhoppningsvis kunde han vara där för Meila. Hon skulle antagligen snart vara hungrig, så han hoppades att hon tog nyheterna om vad som nu hade hänt henne lugnt.

”Va?” Meila gav ifrån sig ett nervöst litet skratt. Om hon skulle vara död skulle hon väl inte sitta där? Om inte.. Om hon inte blivit omfamnad. Med en rynka i pannan såg hon på Killian, skakade långsamt på huvudet. Hon kunde inte ha dött. Hon kunde inte vara vampyr. Ändå visste hon innerst inne att det var precis det som hänt. Hon hade dött och hon var vampyr. Varför? Varför hade det här hänt henne? Hon kände hur känslorna började bubbla inom henne, växte ihop sig till ett enda kaos som hon kanske inte skulle kunna kontrollera. Underläppen började darra och ögonen tårades en aning.
”Varför?” undrade hon hest, ”det var säkert meningen att jag skulle dö.”

Killian tittade på henne, och led med henne när han insåg att alla känslor, som nu var fördubblade, antagligen rasade inom henne.
"Du minns det inte va? Du försökte skydda mig, och din mamma - hon råkade hugga dig i halsen" sa han och skakade på huvudet.
"Det var inte meningen för dig att dö på det brutala sättet, det kan jag lova dig" sa han och rörde vid hennes hand. Han kunde ju inte känna kroppsvärme, men han visste att hennes hand nu var kall, och att hon förevigt fick skylla på dålig blodcirkulation. Killian visste att han hade gjort rätt, även om det kanske inte kändes så för stunden.

Hennes mamma råkade hugga henne i halsen? Det var inte direkt tröstande att veta att slaget egentligen var menat för Killian. Tvärtom. Hon var glad att hon hoppat emellan trots att hon inte förväntat sig eller hoppats på att hon skulle vakna upp som vampyr. Hade hennes föräldrar inte avskytt henne tidigare så gjorde de det definitivt nu. Speciellt Delilah.
”Vad ska jag göra? Jag kan inte visa mig ute. Vet någon vad som hände? Att jag dog menar jag. Då förstår alla ju att jag är vampyr och ingen kommer vilja ha något med mig att göra,” babblade hon förtvivlat på och drog händerna genom håret. Det här var för mycket för henne att bearbeta.

Killian skakade på huvudet.
"Dina föräldrar är de enda som vet, jag tog hem dig direkt efter att det hände" sa han och drog handen genom sitt eget hår.
"Jag tvivlar på att de kommer berätta för människor att deras egen dotter är en vampyr, det känns inte som deras natur" sa han och satte sig mer ordentligt på sängen.
"När Tara kommer tillbaka så ska vi hjälpa dig att komma i ordning med saker, det är tur att det är mörkt nu i alla fall" sa han och tittade ut genom fönstret. De var tvungna att skaffa fram en solring till Meila, något som skulle bli svårt, men inte omöjligt.
"Hur känner du dig?" frågade han och vände uppmärksamheten tillbaka till Meila.