rollspelare & tippest prs

Sophia rynkade lite på pannan och försökte komma fram till en bra anledning till att vänta med det, hon ville gärna gifta sig med honom men hon ville att allt skulle vara bra mellan dem innan det.
"Börjar vi nu eller var det allt?" frågade hon och kollade på kungen. Hon visste inte alls vilka krav hon skulle ställa, behövde verkligen tala med sin mor. Hon hade otroligt mycket mer koll så Sophia tänkte skicka efter henne.

Kungen tittade, med ett visst ogillande i blicken, på Sophia.
"Bröllopet beräknas bli av om en månad, ungefär", sa han sedan oberört och vände blicken mot Henris mor.
"Jag vill gärna hjälpa dig med att hitta material och annat till din bröllopsklänning, Sophia", sa hon som för att bryta isen lite. Både hon och Henri märkte av kungens ogillande gentemot Sophia.

Sophia log mot drottningen och nickade, kungens gillande var hon inte ute efter utan hon tyckte drottningen var mer intressant.
"Ja, gärna. Jag tänkte skicka efter min mor också, hon skulle inte vilja missa det här." log hon och fuktade sina läppar. Hon sneglade mot Henri, ville helst lösa allt mellan dem men hon ville inte ta första steget.

Drottningen log mot Sophia och nickade mjukt som svar. Henri skakade på huvudet och vände istället blicken mot sin far. Han kunde inte förstå hur de kunde fokusera på klänningar; för honom var alliansen mer betydelsefull än så.
"Vad hände med den italienska diplomaten?" frågade han efter en kort harkling. Hans far höjde på ena ögonbrynet som om han var förvånad. Han hade förmodligen inte förväntat sig att Henri faktiskt skulle bry sig, för det brukade han inte.
"Han är på väg tillbaka till Italien", svarade han och gestikulerade smått med händerna. "Det skedde ett utbyte mellan våra landsmän och deras."

Sophia kände nästan hur en verklig vikt lyftes från hennes axlar, hoppades bara att han återvände levande. Hon såg sig omkring i tronsalen, ville helst att kungen skulle låta de gå därifrån då hon helst inte stod kvar. Det slutade med att hon ursäktade sig, neg lite kort innan hon gick därifrån. Hon gick ut till trädgården istället för sitt rum, kunde skicka efter sin mor senare. Sophia satte sig ner på en bänk utanför och tog några andetag för att lugna sig.

Sophia ursäktade sig innan ens kungen avslutat deras samtal. Henri ryckte lite på axlarna för sig själv; han insåg att han inte kunde stå för hennes handlingar. Hon var väldigt lik han själv - men det ville han inte erkänna.
Hans far och mor tittade lite förbryllat på Sophia då hon gick ut ur tronsalen men gjorde ingen större grej av det hela. De bara sa till Henri att han fick tillstånd att gå därifrån och att det skulle vara uppskattat om han visade runt deras nyanlända gäster trädgården. Henri accepterade även fast han ville sucka av irritation - hur kom det sig att hans föräldrar aldrig kunde hålla hovet fritt från gäster?

Nåväl, sagt och gjort. Henri fick klart för sig att det var en adlig flicka som var gästen. Hon kunde bli bortgift till Henris lillebror, om allt gick som det skulle. Om hon gjorde ett gott intryck. Och självklart ville Henri att hans lillebror skulle få en god hustru, så han ville bilda sig en uppfattning om henne så fort som möjligt. Han mötte henne vid ingången till hovet, där hon nyss anlänt med häst och vagn. Hon hade långt, lockigt blont hår och ett nätt ansikte. Försiktiga och mjuka ansiktsdrag. En typisk vacker adlig flicka. Inget speciellt med henne, ärligt talat. Inte för att det var dåligt egentligen. Ibland var det skönt att träffa människor som bara smälte in i mängden.
"Jag är Russels äldre bror, Henri", hälsade han och sträckte fram sin hand mot henne. Han la märke till hennes ljusblåa klänning i sammet, som verkade vara från England. Var hon brittisk? Hade hans mor fastnat för folket på den där ön långt borta, eller vad var det med henne?
"Jag har fått i uppgift att visa dig hovets trädgård", fortsatte han och pussade mjukt hennes hand då hon sträckt fram den.
"Åh, jag är Fiona Asquith", svarade hon och drog tillbaka handen i samma takt som ett blygt leende växte fram på hennes läppar. Henri kunde inte tänka sig att hon var mycket äldre än tretton år, precis som sin lillebror. Han sträckte ut sin arm mot henne så att hon kunde vila sin arm i hans armveck; armkrok, alltså.
"Låt mig visa dig trädgården, Fiona!" sa han och fejkade en exalterad ton i rösten innan han förde de båda ut i trädgården. Väl där ute så fick han syn på Sophia. Han svalde hårt och vände istället blicken mot Fiona.

Sophia tittade upp när hon hörde steg, hoppades på att det var Henri. Hon gillade verkligen inte avståndet mellan dem, även fast det till stor del var hennes fel. Hon rynkade lite på pannan då han hade med sig någon flicka, hon sa inget om det utan reste sig upp. Hon blev mest påmind om att skriva till sin mor, behövde också komma på en ursäkt till sitt beteende då hon visste att det var på gränsen till oacceptabelt. Hon fuktade sina läppar och log svagt mot Henri och flickan. Sophia visste att hon gjorde bäst i att hälsa då hon redan varit fräck nog.
"Goddag." log hon och granskade flickan lite snabbt, förstod inte riktigt varför hon var där eller varför Henri skulle visa runt henne. Var Sophia på väg att bli ersatt? Han hade ju varit tvungen att visa runt henne när hon först kommit. Hon tittade bort från flickan och rynkade på pannan för sig själv, blev något otroligt osäker. Visst såg flickan väldigt ung ut men ålder hade sällan stoppat giftermål innan.

Fiona var alldeles för blyg för att vara en fin, adlig flicka. Hennes blyghet fick hennes uppförande att se högst nonchalant ut.
”Goddag”, mumlade hon tlll svar till Sophia, utan att ens presentera sig. Henri var däremot värre; han bara nickade som hälsning. Men han hade redan gjort sitt första intryck och nu visste Sophia förmodligen att han var upprörd.

Sophia rynkade lite på pannan och kollade på Henri, flickan brydde hon sig inte ens om. Hon spände sina käkar och tittade bort från honom då hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.
"Jag behöver prata med dig sen, du hittar mig i min kammare." sade hon bara innan hon började gå igen. Hon hade inte alls räknat med att han skulle vara upprörd så länge och det enda hon ville var att de skulle bli sams. Hon drog handen över ansiktet och skyndade sig in till sin kammare för att snabbt skriva ett brev där hon bad sin mor komma till Frankrike. Hon gav det till en av hennes damer så att hon skulle skicka iväg det.

Henri upprepade bara sin nickning ännu en gång och vände blicken mot Fiona igen.
”Vad handlade det om?” pep hon och tittade storögt på honom. Först tänkte han inte svara - det var en personlig fråga ändå - men hon var bara en trettonårig, nyfiken flicka.
”Vi ska snart gifta oss”, svarade han kort och ansåg att det dög som svar. Fiona verkade också tycka det, då hon bara grimaserade lätt innan de gick vidare.

Snart hade han visat henne trädgården och tyckte att hon verkade väldigt artig och intelligent. Han lämnade henne i hennes tillfälliga kammare innan han själv begav sig mot Sophias. Varför lyssnade han på henne? Om hon ville tala med honom borde hon kunnat leta upp honom, men låt gå. Han stod utanför hennes kammare och lät en av hennes vakter knacka på dörren åt honom.