[PRS] LadyGhoost & yehet

"Jag trodde inte han skulle våga visa sitt ansikte här," erkänner Denis där de står på balkongen med cigaretter i vardera hand. Jae tar ett bloss, granskar det bekanta ansiktet nedanför deras fötter, alla tatueringar som nu visar sig. Han minns hur han alltid strukit fingrarna över den äldres fint dekorerade händer, förundrad över allt arbete som legat bakom dem. Han hade även undrat hur resten av tatueringarna såg ut, och nu får han se dem. Även om det antagligen är långt ifrån alla så är det många fler än vad Jae själv fått se. Och nu vill han bara sno till sig en vass kniv och dra den längs alla linjer av tatueringarna, det skulle definitivt leda till att Uta skulle förblöda. Glaset om balkongen är mörkerlagd, han kan se ut över folksamlingen utan att de kan lägga ett endaste öga på honom, ledaren som borde vara borta. Död. Jae är förvånansvärt glad över hur det hela planerats, hans död. Folk kommer inte vara lika försiktiga. Han kommer kunna ta över så många fler ställen, sprida ut sig och ingen kommer veta att det är han. Ja, det är fullständigt perfekt. Hjärtat gör inte lika ont längre, han har haft mycket arbete att fokusera på. Målat, läst, badat. Även om nu känslorna för Uta är som bortblåsta så vill han hämnas, något enormt.
"Folk skulle ha misstyckt om han inte dykt upp, det gäller att vara professionell. " lär han ut och fimpar sin cigarett innan han lämnar balkongen. "Ingen får vara på någon annan våning än första, förutom möjligtvis Mr Yakamoti." med de orden börjar han gå ner för trappen, som leder till ett ensamt litet rum fylld med växter och gifter. De står prydligt uppradade, och efter att ha vattnat växterna börjar han fundera över vilken han ska använda.. ett gift som inte börjar verka förrän han sätter benen i sitt egna hus. Ja, det är bäst. Om han dör i herrgården ägandes av en Elliot kommer det att väcka oönskade misstankar. Så får det bli.

Uta hör knappt orden som sägs, för honom är de inte av vikt, intalar han sig själv, medveten om att om han släppte in dem skulle känslorna ta över. För att hindra detta pressar Uta fingrarna emot såret på högerhanden. Hans mannar hade undrat, men han hade dolt det med ett bandage och endast sagt att han tappat vinglaset. Uta reste sig långsamt när de ombads att överlämna sina blommor. Om det var av respekt för hans familj, eller av rädsla att de andra lät honom gå först visste inte Uta och det var inget som var av vikt. Uta granskade bilden på Jae och för en sekund ville han inte göra annat än att sätta eld på den i ett försök att förneka det hela. Men han pressade åter fingrarna emot såret och behöll lugnet när han lät rosen falla till marken framför bilden. Han böjde på huvudet, av vad de andra med största sannolikhet ansåg falsk respekt, något de inte var. Trotts den korta tiden han känt Jae, och fått möta mannen bakom namnet hade han respekterat honom. Utan ett ord vände han sig sedan om och gick ut ur rummet med sina mannar tätt bakom.
"Kan vi bege oss nu?" frågade Jack, endast för att få en kall blick ifrån Uta. Förvisso doldes ögonen, men Jack förstod budskapet.
"Mingla och var artiga, beklaga sorgen och allt som hör dit till" beordrade han dem. Uta tog emot ett glas som någon serverade honom innan han rörde sig emot dörren de stigit in genom. Människorna som rörde sig i rummet småpratade lågt, och han uppfattade ord som visade att människor uppriktigt sörjde Jae. Uta visste att även om han uppriktigt skulle säga att han saknade den andre till människor, skulle hans ord inte tas som uppriktiga, och han valde därför att avstå. Uta lät fingrarna finna cigarettpaketet när han väl kommit ut, och snart hade han tänt en och placerat dem mellan läpparna. Han tittade upp emot himlen, viljandes tro att Jae befann sig däruppe, kanske mötandes hans mor. Uta visste att hon skulle uppskatta den andra mannen, och den tanken gav honom någon form av tröst.

Uta var inne på sin fjärde cigarett när någon tilltalade honom och han vände sig om. Uta visste inte vem mannen var, men han började snart tala om vilken förlust det var, och efter en stund ursäktade sig Uta för att undkomma mannen. Uta hade inget intresse av att samtala med någon, och trotts att han beordrat sina mannar att stanna ville han inget annat än att avlägsna sig själv ifrån platsen och återvända hem, lägga allt med Jae bakom sig. Uta granskade rummet där gästerna samlats och valde att vika av in på en annan korridor. Ifall någon misstyckte fick denna tillrättavisa honom, då han endast önskade undvika de andra gästerna.

Jae tar det immuna motgiftet i ett enda svep, innan han häller i sig det starka giftet.. precis så som han gjort för elva år sedan. Då hade han tagit död på faderns arbetspartner med sina läppar. Jo, tjugofemåringen har blivit aningen välkänd för sina giftiga läppar efter den incidenten. Med glasögonen på näsryggen stänger han dörren efter sig, låser de fem olika låsen som endast han har nycklarna till, innan han rör sig upp mot våningen igen. De kostymklädda benen rör sig mot hans samlingsrum där brasan står i fullgång. Precis som man kan ha förväntat sig hos en sådan perfektionist som Jae, allt på sin plats. Tavlor, både gammelmodigt och modernt.

Han spetsar upp öronen, lyssnar på stegen i korridoren utanför den stängda dörren. Med benen i kors tar han en klunk av det röda vinet, ögonen fästa på den brinnande brasan. Det kan vara en av hans män, men det kan även vara någon som inte får vara här. Det kan även vara Uta. Jae fuktar de torra läpparna, väntar och lyssnar. Tyder stegen medan han snuttar på drycken i sin ensamhet. Paranoid? Bara lite. De smala, fingrarna kramar om glaset i väntan.

Uta är medveten om att han är iakttagen. Om det är känslan som avslöjar det, eller vetskapen att hans egna vakter iakttar människor ifrån det fördolda i hans hem, är det mer än troligt att Elliot gör det samma. Men trotts att han avvikt ifrån tillställningen hade ingen hindrat hans väg. Uta funderade på om det var för att Jae var död och de inte såg någon förpliktelse att hindra gästerna ifrån att ströva fritt, något han tvivlade på. Det var mer troligt att de höll sig på avstånd av andra skäl. För en kort stund undrade Uta ifall han vandrade in i ett bakhåll, något han inte kunde förstå anledningen till i så fall. Förvisso avskydde vakterna honom fortfarande, men såg de någon anledning att bragda honom om livet när Jae var borta. Det kunde finnas ensamma fanatiker som kunde tänkas agera, men om så var fallet förlitade sig Uta på att han kunde försvara sig, och om inte var hans stund kommen. Han strävade inte efter döden, men han fruktade den inte. Uta stannade upp för en stund, funderandes på vart han var på väg. Han hade följt korridoren utan något mål, men denna hade kommit till ett stopp och han övervägde att återvända, informera sina mannar om att de skulle dra sig tillbaka, men han rörde sig inte. Han var medveten om att detta var sista gången han skulle besöka ägorna, åtminstone i det skick de var nu. Marken skulle förmodligen ärvas eller säljas av, och det innebar att det som varit Jae's skulle försvinna. Detta var det närmaste han skulle komma igen. Han kunde inte tänkas besöka graven och han skulle inte kunna prata om den andra mannen med någon, och skulle han fortsätta sörja skulle hans mannar börja fatta misstankar. Uta bestämde sig för att stanna kvar en stund, ta in så mycket han kunde innan han skulle tvingas lägga allt bakom sig, låte det bli ett avlägset minne. Uta granskade korridoren och de dörrar som fanns längs vägen och undrade ifall någon skulle hindra honom om han öppnade dessa. Uta visste inte vart de kunde tänkas leda, men någon av dem ledde förhoppningsvis till något som kunde ge honom någon form av frid.

Uta valde en dörr utan tanke och vred försiktigt på handtaget, inväntandes ifall någon skulle hindra honom. Men inga steg hördes, ingen var på väg att hindra honom då han öppnade dörren utan ett ljud. Det första som fångar hans blick är brasan, och minnet ifrån kvällen hos Steve gör sig påmind och Uta sluter ögonen för en sekund, tvingar undan alla känslor innan han låter ögonen svepa över rummet ännu en gång, denna gång seendes konturerna av någon, antagandes en av Jae's män, troligen någon som känt honom till en viss grad och sökt sig undan alla andra.
"Jag ber om ursäkt för intrånget" säger Uta lätt, håller rösten stadig medan han gör sig beredd att avlägsna sig innan personen tillkallar vakter.

Precis som Jae förmodat är det en bekant skepnad som tagit sig vägen mot dörren och öppnat den. Hans män hade inte schasat iväg Uta pågrund av hans order, och det verkar som att det lett honom till det rummet tjugofemåringen befinner sig i. Vilken fena. De mörka hundvalps ögonen glider upp mot dörren, huvudet faller på sniskan så att de bruna lockarna faller över ögonen. Det där gulliga lilla leendet har han alltid varit duktig på att skicka iväg, och detta är en sådan stund. Ja, Jae har mycket riktigt sett framemot den här stunden. Förhoppningsvis kommer inte hans hjärta besvika honom, och få honom att gråta. Usch nej. Uta kommer aldrig få se honom gråta igen, inte efter vad han gjort.

"Gör inte det." svarar Jae, sockersöt på rösten medan han rör lite på vinglaset, får den röda drycken att svimla fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den lila silkesskjortan kramar om hans kropp, instoppad i ett par svarta kostymbyxor tillsammans med ett bälte. Välklätt och bekvämt. "Kan du inte hålla mig sällskap en liten stund?"

Uta stannar mitt i steget, när den välbekanta rösten når hans öron och han långsamt vänder sig om. Han hade inte sett honom då han inte väntat sig att de sen välbekanta mannen framför sig. Men ståendes vänd emot honom gjorde att det var omöjligt att inte se det. Uta för handen till bandaget, tvingar sig själv att försäkra sig om det var en dröm eller ej. Mannen framför honom förväntas vara död, där av anledningen till hans besök. Dock så är inte fallet, smärtan gör att Uta inser att det är verkligt, mannen sitter framför honom livslevande, då Uta inte tror på spöken eller vålnader, något som nästintill hade varit en rimligare förklaring. Självklart inser Uta att Jae av någon för honom outgrundlig anledning iscensatt sin egen död, av anledningar Uta inte förstår. Uta kan se flertal anledningar till att man tar det steget, och självklart var det inga anledningar den andra mannen behövt delge honom, eller informerat honom om hans plan. Uta vet inte varför han blir upprörd på den andre, han har inga skyldigheter att informera honom om något han planerar, men kanske hade Uta hoppats att vad de än haft betytt mer för Jae än att låta Uta sörja honom. Visste den andre mannen vad han utsatt honom för? Vad Uta genomgått? Med största sannolikhet kunde Jae gissa sig till detta, om han trott på något Uta sagt. Men att den andre låtit honom genomgå vad vanligt folk skulle beskriva som ett helvete, verkade inte bekymra den andre. Jae agerade nästintill som inget hänt, som om allt var en lek, som att hans känslor och upplevelser inte var av betydelse. All oro han känt när Jae inte svarat honom, och sorgen han känt efter beskedet ersattes med avsky och ilska. Uta vandrade emot mannen där han satt med sitt vinglas och stannade precis framför honom, såg ner på honom, och allt Uta ville göra var att ta tag i Jae, dra honom emot elden och pressa hans ansikte ner emot lågorna tills hans leende var som bortblås. Uta var medveten om att det skulle leda till hans död, då Jae med största sannolikhet hade vakter, dolda, endast väntandes på att agera. Trotts medveten om detta kunde inte Uta hindra sig själv att ge den yngre mannen en örfil. För en kort sekund förvånade Uta sig själv, troendes att han inte skulle kunna göra något sådant emot den andra mannen, men ilskan hade tagit över. Uta slog sig långsamt ner i fåtöljen bredvid den yngre, förvånad över att han fortfarande var vid liv. Gissningsvis för att Jae önskade driva och håna honom längre. Långsamt tar Uta av solglasögonen, låter dem hänga trött i handen, på gränsen att falla till golvet. Uta känner hur utmattningen hinner ifatt honom och han kämpar emot tårarna. Han önskar inte visa den andra hur mycket han hade sörjt honom, hur påverkad han blev av att se den andra levandes och hånandes. Uta lyfter tillslut blicken och möter trött den andras blick, en blick han bara för någon tid sedan kunde försvinna in i.
"Jag trodde du var död" säger Uta trött tillslut, innan han trött låter ansiktet vila emot handen. Osäker på varför han stannade. Kanske för att han hoppades att den andre skulle kunna förklara, få allt att göra mindre ont.

Käftsmällen kommer som en överraskning. Uta har varit fylld med överraskningar på sistone. Först sättet han fått honom att känna, fridfull och accepterad. Hur härligt det känts med sin hand i den äldres. Sedan att Yakamotis män fått i uppgift att ta död på honom, knivhuggit honom efter att ha haft brutalt sex med honom, gjort illa varje liten del av hans kropp. Märkena finns fortfarande över halsen, brutala märken över magen, höfterna, benen och överkroppen. Och nu käftsmällen. Det sockersöta leendet försvinner och de fylliga läpparna knips ihop. Jae har lust att slå sönder vinglaset bara för att trycka in det i hjärtat på honom. Men det får vänta. Jae ställer ifrån sig vinglaset i lugn och ro, tystnad. Därefter drar han fram en liten tygpåse, drar upp teckningen han målat av Uta som liten, och sedan en av målningarna han gjort här om dagen. Han har verkligen förbättrats, dragen, skuggningen, allt har förbättrats. Han slänger bilderna i knät på den äldre med en fnysning.
"Du låter förvånansvärt orolig för någon som velat ta död på mig." påpekar Jae torrt, låter sin mörka blick fästa sig på den andre innan han sjunker tillbaka i fåtöljen och stirrar upp i taket. Ett bittert skratt slingrar sig mellan läpparna på honom. "Du är riktigt duktig på teater du, umgås med mig, får mig att berätta saker och känna mig respekterad bara för att beordra dina män att ligga med mig, droga mig och knivhugga mig. Det är inte så professionellt, eller hur?" Försiktigt knackar han mot väggen bakom dem, och en dörr slås upp för att visa Brian ogillande slänga in två av Utas män i rummet. Förlamade, misshandlade. "Jag är skyldig för förlamningen, det var tyvärr det enda jag hann med innan jag förlorade medvetandet och ringde dig. Du måste ha funnit det väldigt roande. Mina män däremot gav dem ett och annat stryk, välförtjänt i mina ögon."

Uta stirrar på de skissade linjerna av honom som barn. För en sekund reflekterar han hur annorlunda han blivit, hur det oskyldiga, naiva och glada barnet försvunnit med modern och hur varje steg han tagit lett honom till vart han var nu. Förvisso hade han velat se skissen, men varför den andre överräcker den nu är oförståeligt. För en sekund vill Uta låta lågorna ta den, visa att vad han och Jae än haft inte betytt något, att en gåva inte kunde ordna vad han gjort. Istället ser han på bilden ytterligare några sekunder tills Jae åter talar, ord som gör honom förvirrade, som om mannen talat ett främmande språk. Uta funderar en sekund på vad Jae får ut av lögnen, varför mannen inte valt en enklare tillvägagångssätt om han velat avsluta deras vänskap, om det nu ens varit vad de haft. Men då Jae åter tar till orda och det är något i den mannens ord som får honom att börja tvivla. Jae talar som om han skall förstå, som om han vet vad orden anser. Vad han säger är tydligt, men handlingen är för Uta okänd. Varför Jae tror att han skulle ha planerat det är för honom uppenbart innan han visar honom männen. Och Jae's slutsats är inte ologisk, det är hans män, men Uta hade en hopplös önskan att Jae skulle förstå att de agerade på egen hand, och inte på hans order. Uta studerar de två männen på golvet, han har fortfarande inte besvarat Jae när han reser sig upp och vandrar över till männen. Deras namn är för honom okända, och även om de inte varit det hade det inte gjort någon skillnad. Han hör hur käkbenet krossas när han sparkar till den första utan förvarning, och till hans mannars förtret. I deras tankar var deras handlande något bra, hur de kunde anse detta när de blandat in våldtäkt var för honom oförstående, då han avskydde detta. Uta ser ner på männen, och hade han varit beväpnade hade han avslutat deras liv redan. Den tanken får honom att se sig omkring och han finner snart en ljusstake som han sluter handen om. Silvret får snart kontakt med mannens huvud, som spricker upp av det hårda slaget. Blodet sprids över rummet och honom när han drar undan ljusstaken och ser mannen falla blodig och döende till golvet, för att snart få sällskap av sin kamrat. Uta låter ljusstaken falla till golvet och ljudet hade hörts även om rummet inte var förlagt i tystnad. Mannen som fört in hans män i rummet såg ogillande på honom, om det var för hans handlande eller blotta existens kunde Uta inte avgöra. Utan ett ord återvänder han till fåtöljen och sätter sig trött ner, masserar den ömmade handen efter slagen innan han möter Jae's blick.
"Om du uppriktigt tror att jag skulle ha givit den ordern ger jag dig chansen att avsluta mitt liv i denna stund" Sa Uta lugnt. "Om du tror att efter allt du berättat för mig, och jag delgivit dig skulle låta dem våldföra sig på dig misstror du dig. Hade jag önskat livet av dig, vilket jag mer troligen hade gjort än vad de gjorde, hade jag gjort det när vi var ensamma, inte låtit dig vandra iväg och möta dem"
Uta slänger en blick på de blodiga döda männen innan han åter möter Jae's blick.
"Som sagt, är detta vad du tror tänker jag inte hindra dig ifall du önskar livet av mig" det var ett farligt spel han spelade, det var han medveten om, men om detta var vad Jae önskade, tänkte han inte göra motstånd. Men att den andre kunde tänkas att han låg bakom handlingarna äcklade honom uppriktigt. Hela handlingen gjorde och det fick honom nästan att önska att han kunde döda männen igen.

Jae blir besviken på sig själv, han är fortfarande inte fullständigt van vid blod, döda kroppar och öppna huvuden. Varför har han inte vant sig än? Ögonlocken rycker till av den äldres handlingar. Han gnager sig hårt i underläppen, så att den spräcker, medan ögonen granskar de livlösa kropparna som nu Brian lämnat åt några andra att dra med. Precis som han förmodat börjar hans hjärta svika honom, han vill så gärna tro på Uta, sitta sådär tätt intill som de gjort på museet. Ögonen sjunker som många gånger innan ner i den äldres mörka pupiller, det känns som att han ska drunkna av önskan och förhoppningar. Nej, Jae. Ta dig i kragen nu.
"Ja, det var rätt lätt för mig att tro på det." säger han efter en lång stunds tystnad och han tvingar blicken mot den brinnande brasan istället. Nu vet Uta att du är vid livet, så ta död på honom.. annars kommer planerna gå i stupet på bara några ynka sekunder. Och ja, då skulle han definitivt bli besviken på sig själv. Jae ställer sig upp från sin plats på fåtöljen, bara för att gå fram till den andre ledaren. Magen vrider och vänder på sig tillsammans med hjärtat, men hjärnan tvingar bort det. Stick iväg, jävla svagheter. Han fuktar sina fylliga läppar innan han sätter sig i grensle över Utas höfter. Fingrarna glider upp mot hans kinder, tummarna stryker sig över den sköra huden innan han lutar sig fram. Ögonen som fastfrusna i den äldre ledarens. "Jag har inte riktigt bestämt mig än."

Uta fick hindra sig själv ifrån att svara den yngre, att om han trodde på det så var han besviken på honom. Och ifall Uta var ärlig mot sig själv, också sårad. Att hans ord betytt så lite för den andra. Uta förstår att Jae känner sig sviken, among other things, men att allt Uta sagt är utan betydelse sårar honom. Uta påminner sig själv varför han inte öppnar upp sig inför andra, varför han har en fasad, spelar ett spel. Att agera efter en roll något betalt honom för, att ingen kände hans riktiga ja, och trotts ensamheten var det bättre än vad han kände nu. För en sekund övervägde han att ge sig av innan Jae kommer till insikt över vad Uta känner, och hur den andres ord påverkar honom. Men Jae har inte besvarat eller agerat på hans erbjudande, och Uta ville inte gå sin väg och svika sitt ord. För en sekund tänker han på hur hans mannar skulle bli besvikna på honom, hur han så enkelt la ner sitt liv. Uta visste att om han lämnade rummet vid liv var detta något de aldrig skulle bli varse om. När den yngre reser på sig följer Uta honom med blicken, undrandes vad han tänker. Till en början är han inte förvånad över att han styr stegen emot honom, väntandes att den andra mannen, om han inte tog hans liv, åtminstone utdelade ett slag emot honom. Men när Jae gränslar honom försvinner alla hans tidigare tankar och Uta blir för en sekund uppriktigt förvånad, funderandes över vad Jae gjorde. Hade handlandet varit ifrån någon annan hade han inte blinkat utan tagit kontroll över situationen, men efter behandlingen Jae fått och vad han utsatt honom för, valde han att låta händerna vila på armstöden. Uta möter om inte annat trött den yngres blick, känner hans mjuka hud emot sin och hade det varit under deras sista möte hade Uta kanske lutat sig fram och omfamnat den andra, mött hans läppar, möjligen utan att tveka. Men som stunden är nu, vet inte Uta vad han skall göra med situationen, trotts att det här hans område, det han ägnat sitt liv åt att bemästra. Men trotts alla möten, trotts alla lektioner och lärdomar fanns det ingen som sa hur man agerade i en sådan här situation. Att Jae inte bestämt sig vad han ville göra med honom, utan istället syntes leka ytterligare en lek fick Uta nästan att avlägsna mannen ifrån där han sätt, och be honom sluta håna vad de möjligen haft. Det var sant att de inte haft något åt det håller Jae nu tagit intiativ till, men Uta hade uppriktigt brytt sig om den yngre, och kanske var det det som hindrade honom att ta tag i honom, och antingen avlägsna honom eller agera. Han var inte säker på hur Jae skulle reagera ifall han agerade, men Uta misstänkte att det skulle skada mannen åtminstone psykiskt mer än något annat. Därav mötta han endast hans blick.
"När kan du tänkas fatta ett beslut?" frågade Uta lugnt.