[PRS] Back to shcool

Jag nickar mot Jace och försöker le.
"Ja, jag och Ren kan kolla på typ......... Nån bra tv-serie medans du tar hand om honom" säger jag till både Isobelle och Jace.

"Ja, visst, absolut, bry dig inte om oss" får jag ur mig med aningen för många hand gester.
Kvinnan nickar och hjälper Jace längs med den lilla korridoren in i ett rum vid slutet av den. När hon stänger dörren om sig så blir det återigen knäpptyst. Först vet jag inte riktigt vad jag ska säga, om jag nu ska säga nåt alls. Jag lutar mig mot köksbänken och suckar. Jag brukar alltid bli obekväm i såna här situationer. Jag kan känna på Rachel att nåt är fel, men jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte hitta rätt ord. Problemet med mig är att jag har med åren blivit väldigt bra på att analysera folk, hur de mår, deras beteende och så vidare (antar att jag gjort det istället för att faktiskt prata med personer), men jag vet sällan vad jag ska göra åt det. Hon tittar ner i golvet och drar in ett skakigt andetag, som om hennes röst skulle brista när som helst.
"Är du verkligen okej?" frågar jag till slut.

"Ja jag är........." men innan jag hinner avsluta meningen brister jag igråt (okej det där med PMSen var nog ingen lögn trots allt)
Ren ser smått besvärad ut men sen verkar han besluta sig för någonting och går fram och kramar mig. Jag slår armarna om honom och snörvlar in i hans tröja.

Jag kramar tjatar kramen lite och låter henne begrava ansiktet i min axel.
"Trodde nog det" säger jag och börjar röra min hand upp och ner längs hennes rygg. Jag är inte så van att trösta någon, men jag försöker så gott jag kan.
"Du behöver inte känna att du måste prata." fortsätter jag lågt. "Det är okej att bara vara ledsen". Hon snyftar till och jag lägger försiktigt mitt huvud på hennes som tröst och blundar. "Men om du vill det så finns jag."
Sen så står vi bara sådär. Jag vet inte hur länge, det skulle kunna varit 5 min, 15 min eller en halvtimme. Men det spelade ingen roll, för det var inte viktigt. Allt mitt fokus gick åt att trösta Rachel. Jag hade inte sagt något mer efter det, jag var bara där och kramade henne och strök henne på ryggen, lyssnade på hennes snyftande och lät henne dränka min axel i tårar. Jag hoppas att hjälper henne på nåt sätt, jag tror det.

Jag backar till sist undan och torkar mitt ansikte med tröjarmen.
"Tack" mumlar jag
Ren svarar genom att krama om min ena axel. Jag ler lite lätt och föreslår att vi ska kolla på lite skit på TV. Så det gör vi...... Länge...... Så pass länge att Isobelle blir klar med Jace och han sätter sig i soffan medans hon går ner, och sen sitter vi där alla tre tills det börjar skymma och Isobelle kommer upp igen.

Plötsligt känner jag att något vibrerar i min bakficka, min mobil. Jag tar upp den och ser att det är mamma som ringer.
"Fuck" mumlar jag. Inte förrän då inser jag hur mycket klockan faktiskt är, vilket gör mig chockad. Har vi suttit här så länge? Jag tittar ut och ser att det börjat skymma. Ja, verkar så. Jag reser mig upp från soffan vi slagit oss ner på och svarar.
Sen kommer det gamla vanliga. Hon var inte så orolig egentligen, men det klart hon undrar eftersom att jag inte lämnar huset särskilt ofta. Plus att hon har alltid varit lite extra överbeskyddande över mig sedan vi flyttade hit p.g.a alla problem och skit jag haft.
Vi byter ut några meningar på japanska om var jag varit och hur det ligger till innan jag lägger på och tittar på Jace och Rachel igen. Jace har den där minen som jag får nästan varje gång jag har en konversation på japanska framför någon som inte talar språket. Den säger typ "wow vad är det för alien språk du pratar coolt". Han har spärrat upp sina isblå ögon på ett sätt som ser så komiskt ut, han verkar ovanligt fascinerad. Han ser redan bättre ut. Blicken är i alla fall lite klarare, han verkar inte lika bortkopplad liksom.

Jag ler då jag inser att jag förstår brotstycken av vad Ren säger. All anime jag kollat på verkar ha lönat sig språkmässigt.
"Ugh jag borde nog gå hem nu........" Jace börjar resa sig och grimaserar av smärta
"Du och Ren skulle ju kunna sova här också, ta varsin soffa alltså. Så slipper ni gå hem i mörkret"
Om jag ska vara ärlig så säger jag bara så för att jag inte vill att de ska gå. Jag har en känsla av att jag inte skulle klara första natten här ensam.

Jag tvekar lite. Jag menar, sova i samma rum som Jace? Efter idag? Jag vet inte...
"Det skulle ju underlätta en hel del..." säger Jace eftertänksamt och kliar sig i bakhuvudet. Jag tittar lite tveksamt på Rachel som tittar tillbaks. Det är inte det att jag inte vill stanna, men...ja. Dock får jag en svag känsla om att hon vill att jag stannar, av någon anledning. Jag vet inte, det var bara nåt med tonfallet och blicken när hon sa det. Plus att om nu Jace sover här så blir det kanske lite stelt för henne. Inte för att det skulle bli mindre stelt mellan mig och honom, men jag har Rachel i alla fall.
"Går det bra då?" frågar jag sedan. Sen kollar jag på Jace igen. Till min förvåning tittar han redan på mig och vi gör ögonkontakt.
Nu gör han den där grejen igen. När han får allt att bara försvinna. Alla människor, allt ljud, all tid bara stannar. Bara vi existerar. Hans hand har glidit ner på nacken och har huvudet lite nedlutat, men han har lyft blicken för att titta på mig. Jag känner hur jag sakta men säkert försvinner i hans djupa blick. Jag kommer bara tillbaks en aning när han plötsligt drar upp ena mungipan och ler mot mig. Det var inte det mest härliga uppväckandet, för jag känner hur knäna börjar att inte kännas lika pålitliga och hur värmen stiger i mitt ansikte. Jag vill inte rodna framför honom igen, men jag vet inte om jag kan undvika det.

"Love is in the air!" gapskrattar jag vilket får både Ren och Jace att rodna.
Rens mamma säger något på japanska i telefonen och han återgår till samtalet. Medans Jace bara sitter och stirrar på honom.

Jag vill sjunka igenom golvet när Rachel börjar gapskratta. Herregud vad pinsamt. När jag hör mammas röst i telefonen så märker jag att jag inte alls la på, jag måste missat knappen eller nåt. Vilket väl egentligen var rätt bra timing eftersom att jag kanske ska sova här nu. För en sekund vet jag inte riktigt vad jag ska säga eftersom att jag typ glömt bort hur man pratar.
"Eh, ja, förlåt, vänta lite" säger jag till mamma och vänder mig till Rachel igen. "Är du säker på att det går bra?".
Jag tänker att jag (antagligen inte Jace heller) inte har några grejer, och jag vill inte ställa till med problem. Det är i alla fall ingen skola imorgon, vilket gör det lite enklare. Det har hänt så mycket i skolan nu på sistone och jag är lättad över att det är helg så att man kan komma bort från det, ett litet tag i alla fall.