kawaiiposes och Majis lilla egna privatroll! Mohaha!

Anastasia brast ut i ett stort skrattanfall. Hon var väldigt söt när hon skrattade... Så det var alltid trevligt att få henne att skratta!
Jag började även skratta med henne, för Scorpius... Han var typ ett stort skämt under duellen, eller ja, alltid... Så det var svårt att inte skratta åt detta.
När vi hade lugnat oss, speciellt Ana som behövde lugnad mest, så var just hon den första att ta till orda.
"Det där... Var underbart!!!" sa hon och flåsade.
Hon var röd om kinder efter allt skrattande och hon hade även gråtit av skratt nästan.
"Man tackar!" sa jag och bugade. Under bugningen så tog jag tag i hennes hand och tittade upp på henne. "Men unga mö, ska vi ta och fortsätta gå genom detta slott och skratta åt mister Malfoys misslycksnde??" sa jag och gjorde till rösten fisförnämnt och skrattade även på ett sådant sätt.

Mitt hjärta bultade redan väldigt hårt, men när Arthur tog tag i min han slog ännu lite fortare. Han frågade om vi skulle fortsätta promenera och skratta åt scorpius med en.röst som kunde tillhört adeln. Jag skrattade och Svarade med en liknande röst. " Ja men självklart sir Jones!!! brohoho, jag tyckte att det var ofantligt roande att se herr Malfoy försöka slå tillbaka men bara misslyckas direkt!!"

"Mohohoho!" skrattade jag nasalt och tillgjort. "Så roligt så man nästan skratta av sig galoscherna!"
Jag räckte fram min arm så vi hade armkrok. "Nu tar vi och gå ner för denna öde korridor, unga mö. Jag kan beskydda dig som en riddare på vit häst, med hjälp av min stav, mohohoho. Men troligen satte jag sådan skräck i herr Malfoy så han inte våga ta sig tillbaka och sprider ryktet till de andra... Så nu passar det bra att bege oss, inte sant? Mohohho"
Jag älskade att använda min fisförnäma röst, så jag hade svårt att själv hålla mig för skratt när jag pratade.

" Ja men självklart sir Jones! Och dessutom så kan jag beskydda mig själv och dig, så bördan ligger inte bara på dig! Förhoppningsvis så vågar herr Malfoy inte sig tillbaka på ett tag....." Svarade jag. Det blev tyst en liten stund innan jag valde att fråga en sak. " Arthur, hur är din familj?? Vi har känt varandra ett tag nu men jag vet fortfarande ingenting om din familj...."

Jag blev förvånad av frågan om min familj. Jag pratade knappt aldrig om min familj då den i princip bara bestod. Av min pappa.
"Öh, ja...Det stämmer att jag inte pratat om min familj..." började jag. "Det är inte en stor familj precis... Jag är nämligen enda barnet. Min pappa är renblod och min mamma är en mugglare, så ja, jag är halvblod. Mamma visste inte riktigt att pappa var trollkarl och hon va faktiskt ganska kristen så hon ville inte veta av häxerier, så pappa höll tyst om att han var det. Sedan kom dagen då jag fyllde elva, dagen då jag fick mitt Hogwartsbrev..."
Jag tystnade och var tvungen att ta ett djupt andetag. "När mamma fick veta att jag var trollkarl och att pappa också var det så... Blev hon arg..." sa jag och tog ännu ett djupt andetag och la min han på min kind och jag kände hur det började brännas vid tårkanalen.
"...Hon började slå mig och sa att hon inte kunde förstå att hon fött djävulens barn... Pappa fick panik och lamslog henne för att skydda mig som grät... Mamma lämnade oss den natten efter långt bråk med pappa och det enda hon lämnade kvar var ett brev och mitt födelsebevis... I brevet stod det att hon hade flyttat iväg till en snubbe i Liverpool hon hade haft ihop det med i ett par år och hon skrev även att jag inte var hennes son längre.. Så, sen dess har det bara varit jag och pappa! Pappa är världens bästa pappa så jag har en bra familj! Tyvärr så dog min farfar i kriget 1998 men min farmor är kvar i livet och hon är grym och jag ha även en faster och kusiner. Så jag ha kanske ingen stor familj då jag inte ha nån kontakt med de på min mammas sida, men ibland räcker det lilla!" sa jag och torkade snabbt bort en tår ifrån min kind. Jag hade inte pratat eller tänkt på mamma på evigheter. Det gjorde för ont. "Men hur är sin familj då?" frågade jag och försökte le.

Tårar började formas i mina ögon när Arthur berättade om sin familj. Hans mamma var en hemsk person som bara övergett sin familj sådär!!.... Precis som min pappa.
När Arthur berättat klart kunde jag inte svara på den fråga han gav mig, utan jag kramade om honom så hårt som möjligt. Vi stannade så ett ganska bra tag innan jag släppte taget om honom.
" Okej.... Nu ska du få höra historien om Emma Strongheart och Theodore Johnsson.... Dom två hade dejtat sedan 5 året och var säkra på att de skulle hålla ihop livet ut. Efter skolan lyckades de båda två få högt uppsatta jobb. De var unga, vackra och rika men framför allt hade dom varandra. Under åren fick de även en son och en dotter. De fortsatte leva lyckligt i några få år till men det ändrades snabbt. Medans Emma fortfarande var otroligt kär i Theodore hade hans känslor försvunnit sakta men säkert. Han hade vänsterprasslat lite Med vilken tjej som helst och blivit förälskad i en annan dam som jobbade på hans jobb. Han stannade ute sent om kvällarna och hjälpte knappt till med barnen längre och när dottern fyllt 3 och sonen 6 lämnade han dem. Han kunde inte stanna hos kvinnan han slutat älska och ta hand om 'hennes' barn, så det var enklare att bara lämna alla tre och börja om på nytt. Efter det så försvann han tills några år senare då han var med i tidningen med sin nya fru, deras tvillingdöttrar och log brett som om det här var hans enda familj. Rubriken i tidningen löd 'Ny vice president på företaget ________'......... Och det var min familj.... Pappa lämnade oss så mamma fick ta hand om oss själv. Vi pratar fortfarande med kusinerna från pappas sida då de tyckte att han gjort något hemskt. De slutade prata med honom tack vare det." Berättade jag och kokade av ilska.

Efter min historia så fick jag en lång kram av en tårögd Anastasia. Jag lät mina tårar falla. Jag hade bara berättat denna historien för Rose innan och även då grät jag och hon. Det var första gången jag var hos henne en sommar och jag blev så berörd över hur bra de hade det. Då hade vi kommit in på min familj och jag hade berättat min historia, även den gången hade jag fått en lång kram, men även en kyss på det som plåster på såren. Denna gången var den endast en lång kram och den tröstade på samma sätt.
Efter kramen började Ana berätta om sin familj. Jag kände igen mig och kunde känna hennes smärta och ilska, men tack och lov slapp hon misshandel i alla fall. Jag skulle inte kunna beskriva min ännu större ilska jag skulle få om det skulle ha skett. Då skulle jag bannemej jagat upp hennes far, för ingen få slå Anastasia eller ett barn. Eller Anastasia som barn.
Efter hennes berättelse såg jag hur hon kokade av ilska. Jag visste känslan och ansåg att det va min tur att dra in henne i en lång kram. Jag kramade henne hårt och drog min hand genom hennes hår.
"Hoppas djävulen skiter på honom... Jag är ju djävulens son så kan nog fixa så det sker..." mumlade jag som ett försök till tröst.

Efter att jag berättat allt drog Arthur in mig i en lång kram och började dra sin hand genom mitt hår. Det lugnade ner mig direkt. Arthur sa att han hoppades att djävulen skulle skita på honom och att det nog skulle kunna fixas då Arthur var 'djävulens son'. Jag skrattade till lite och kramade honom ännu hårdare. " Vill du veta det värsta?? Om hans döttrar skulle visa sig vara häxor så kommer dom att börja här nästa år..... " Sa jag och suckade. Jag undrar om min bror har tänkt på det...

Anastasia började krama mig hårdare och berättade att om hennes halvsystrar är häxor skulle de börja nästa år...
"Som försteprefekt och djävulens son så kan jag ge dem ett helvete om du vill?" sa jag jag.

" Nä det är okej, det är inte deras fel att deras pappa är ett otroget svin som slänger allt han inte längre vill ha.... Jag undrar om min bror har tänkt på det något..... Oj, vi har inte sett varandra på nästan en vecka..." Svarade jag. Vi brukar se varandra i korridoren och berätta om vad som har hänt. Tack vare att han hamnade i ravenclaw blir det ganska sällan ändå.