Sjunde året på Hogwarts

Jag såg hur människor började falla ihop och log elakt mot Lucas, och jag var glad över att jag hade så bra vänner. Rngen blev mindre och Lucas såg nervöst på mig
"de var mina vänner du ska få betala för det" sa han och kastade sig över mig och jag ramlade bakåt och slog huvudet i golvet och kände hur dåsig jag blev
"släpp vapena annars dödar jag henne" sa han argt och jag kände hur allt blev svart

Cara, slog i marken och svimade av.
- Inget annat att göra, sa Draco ilsket och släppte sin stav, lika så gjorde vi andra.
De var fler än vi och han hade sin stav riktad mot Cara.
Stavarna vände mot oss och jag backade, men kännde att jag inte kunnde.
- Trodde du verkligen att vi inte var mer förberädda än så?, sa Lucas och jag såg en röd blixt och föll ihop medan han skrattade elakt och vad som hände de andra, det visste jag inte.

Jag vaknade av att huvudet gjorde ont och händerna var bakbundna. Vart är jag?
"så törnrosa vaknar nu?" skrattade Lucas elakt och jag stirrade på honom "kul att du inte dog med en gång och välkommen till din mardröm"
"du kan inte göra mig mer skada än alla andra har gjort" sa jag tort
"ska vi slå vad" sa han och drog för några gardiner och jag såg mina vänner ligga på golvet och han höjde staven och de skrek till
"låt dom vara! De har inte gjort dig något! Låt dem vara" skrek jag förfärat
"ser ut som om jag kan skada dig ändå" sa han elakt
"låt dem vara, jag gör vad som helst, låt dem bara vara" grät jag och han slutade och deras skrik upphörde och han såg elakt på mig

Jag kände en ohygglig smärta och skrek till, de andra gjorde likadant.
Men smärtan upphörde strax och en varsin svartklädd figur kom och drog oss upp på fötter.
Vi blev bakbundna och inkastade i en fängelsehåla.
- vi hämtar nån av er snart, prinsessan behöver lida, sa de och hånskrattade.
Och jag visste att de här var smartare än de flesta, de visste hur Cara funkade och förmodligen stod jag eller Draco näst på tur.

"du är så föresägbar" skrattade Lucas men jag sa inget, vad skulle jag säga? "jag minns att du var pratgladare än så här" skrattade Lucas
"vad vill eu?" frågade jag tort
"du förstörde mitt liv så nu tänker jag förstöra ditt" sa han kallt
"du förstörde ditt eget liv och mitt kan knappast bli värre" sa jag tort
"ojo de tror jag allt" skrattade Lucas och jag höll på att falla av stolen när han gav mig en örfil men jag sa inget. Lucas skratt ekade i öronen och jag önskade jag hade nån av vapnena på mig. Jag ville bara se honom död och jag önskade Sev eller min far kunde använda halsbandet.
"nå vad säger du ska jag hämta nån av dina vänner" sa Lucas hatiskt
"låt dem vara! Det är mig du vill åt inte dem!" sa jag sammanbitet
"sant men jag kommer åt dig via dem" skrattade han och nån av hans hejdukar försvann och jag önskade jag kunde döda dem allihop

Dörren öppnades och en mörk gestalt skymmde öppningen.
Den mörka gestalten gick fram mot oss och vi ryggade tillbaks, jag hörde ett rått skratt och skrek sedan till utav smärta när han tog tag i mitt hår och drog upp mig på fötter.
- Låt henne vara, sa Dean, men han fick bara ett rått skratt tillbaka och en spark i magen.
Mannen drog ut mig i ett rum där jag såg Cara sitta fastbunden på en stol.
Han kastade mig på golvet framför dem och jag fasade för vad som skulle ske.

Jag såg förskräckt på Laura
"du är inte så malig nu" skrattade Lucas
"du ska alltid spela lågt men det har ta priset! Låt dem vara hon har aldrig gjort dig något" sa jag och spottade honom i ansiktet och han slog till mig igen och jag ramlade av stolen och jag såg hur han kokade av ilska men så länge han lät Laura vara så var jag nöjd
"du tror att du är tuff nu va? Bara för att du inte kan slå mig utan att jag behöver vara bakbunden" skrattade jag tort och kände snart en spark i magen
"håll tyst din satans djävulsunge" skrek han argt och jag log elakt
"tål du inte sanningen" sa jag roat och kände hur han drog upp mig i håret
"jag ska lära dig att visa respekt" sa han argt
"lilla Lucas, jag är ite rädd för dig! Jag har mött bebisar som är mäktigare än dig och som förtjänar mer respekt än dig" sa jag och spottade på honom igen och kände ett slag i magen och sen ett slag mot tinningen och golvet kom närmare, jag slog hårt mot golvet och tittade snabbt på Laura och gav henne ett snabbt leende
"så du ler mot mig? Det ska du få ångra" sa Lucas och sparkade till mig i magen och jag tappade andan och kände snart blodsmak i munnen, det kam bara betyda att han har lyckats skada nån av organen i magen och jag hoppades inte att det skulle vara för allvarligt. Lucas sparkade till igen och jag hostade upp blod, kanske det slutar så här ändå?
"Var stark Laura ni kommer klara er" viskade jag till min vän och Lucas log elakt innan han sparkade till mig igen och jag hostade upp mer blod och det började svartna för ögonen, jag såg hur de förde bort Laura sen blev allt svart

Jag såg oroligt på Cara när de drog bort mig från henne.
Hon hostade blod, då var det alvarligt, vad var Voldemort när man behövde honom?, tänkte jag ilsket och såg granskande på killen som förde bort mig.
Va sjutton vad det för personer han hande i sin tjänst?
Den här killen kunde ju inte vara äldre än jag, och så tanig sen.
Kunde jag göra nått åt det? Jag hade aldrig vart med i ett mugglasrlagsmål förr och deffenitivt inte med bakbundna händer.
Men överaskningsmomentet kunde alltid fungera.
Jag vände mig tvärt om och sparkade till honom på smalbenet.
Han började genast hoppa omkring på ett ben och svor en osande ed över mig.
Jag sparkade honom åter och han for omkull på golvet och slog i huvet och sloknade för nån minut.
Det här borde jag göra oftare, tänkte jag förtjust och lossade mina händer som repet hade lossnat från.
Sen tog jag killens stav och hoppades att min plan skulle fungera.
Jag riktade staven mot honom och viskade.
- Imperio, mannen satte sig upp och jag fick honom att ställa sig upp.
- Bra, nu går du tillbaka till din herre och gör som jag säger, sa jag han nickade och gick tillbaka till Cara och killen.

Jag hörde ett skratt långt bort och hostade till och mer blod kom upp ur munnen och jag undrade om det gjorde så här ont att dö? Jag hade trott att jag skulle dö innan men jag hade egentligen aldrig varit allvarligt skadad, jag slog långsamt upp ögonen
"vet du, jag tänker bara sitta här och se dig dö! Du kommer dö ensam utan någon som bryr sig och ingen kommer få reda på vad som hänt dig!" skrattade Lucas
"du...är en...*host*...död man...när pappa...får tag...på dig" sa jag ansträngt
"men här är det fina ser du, han kommer aldrig få reda på det" skrattade han och tittade sedan på en av sina medhjälpare som kom tillbaka "vad vill du?" fräste han

Jag stod gömd i skuggorna och såg på dem och styrde honom därigrån.
- Viktigt besök, brådskande, sa medhjälparen och Lucas stirrade ilsket på honom.
- Kan det inte vänta, sa han men medhjälparen skakade på huvudet.
- Visst, men håll henne vid liv tills jag är tillbaka, sa Luckas och störtade där ifrån och jag trädde fram ur skuggorna.
- Bra, hämta de andra fångarna och för dem hit, och skynda dig, det brådskar, sa jag han nickade och sprang därifrån.
Jag sjönk på knä vid Cara och såg på henne.
- Nu blir allt bra, jag ska ta dig till Sev, sa jag och försökte döja hur orolig jag var.