Sjunde året på Hogwarts

Jag nickade och skakade sedan på huvudet.
- Jag orkar och vågar det inte, men jag vill, sa jag med darrande röst.
- Jag är med dig, sa Dean och jag log svagt.
- Jag vill bara få slut på det Cara, jag hatar det, du måste hjälpa mig, snälla, sa jag förtvivlat och såg bedjande på henne.

Jag tittade på Laura
"är du säker? Jag vill inte att du ska vara rädd. Du gör som du vill, men vi kan vänta tills du är redo" sa jag vänligt
"jag vet ite vad din far kan o vill göra då" sa Sev o jag nickade
"men jag kan nog tvinga honom" sa jag o skrattade o såg på mina väner

Jag nickade och log svagt.
- Mer redo än så här blir jag inte, han måste väll få uppleva att jag är skräckslagen för honom nån gång han med, sa jag och försökte le.
- Vi gör det, snälla Cara, sa jag bedjande till henne.

Jag nickade
"då åker vi" sa jag och eleverna runt såg på oss "ni kan ju få åka med om ni vill" sa jag kallt och de återgick till sitt och jag tog tag i mina vänner och stod snart hos min far igen och han såg undrande på oss "vi behöver din hjälp o du ska hjälpa oss" sa jag allvarligt och han såg på oss
"vad är det då?" frågade han och jag vände mig mot Laura och to hennes hand. Lika bra att hon får förklara eftersom det är hon som upplever det

Vi landade hos Voldemort och jag såg skräckslaget på honom, jag höll krampaktigt i Caras hand och backade undan från honom.
Mina ben vek sig under mig och jag kröp ihop på golvet darrande av skräck.
Han tänker döda mig, han tänker döda oss tänkte jag förskräckt och Dean kom och satte mig försiktigt upp och höll om mig så jag skulle känna mig trygg.
Jag gömde ansiktet i Deans tröja, så jag slapp se honom och mumlade sedan.
- Jag blev riven av medaljongen, fick svarta ögon och såret svart, rädd för allt, orkar inte, sa jag med mumlande darrande röst.
Han njöt säkert att se mig sån, jag hade aldrig visat det eller varit så rädd för honom förr.

Jag såg på min far som log elakt
"hjälper du inte mig så lovar jag att du lär ångra dig" sa jag till min far som suckade och nickade innan han granskade Lauras och hennes sår och mumlade sedan några formler över henne och såg sedan på henne och satte sig ner på en stol och jag såg undrande på henne
"funkade det?"

Jag kände hur Voldemort närmade sig, och jag kröp skräckslaget intill Dean och höll krampaktigt tag i Caras hand.
Han mumlade några formler över mig och gick därifrån.
Först hände inget, men sen kände jag som en stråle gick genom kroppen.
En värmande stråle som började vid hjärtat och spred sig genom hela kroppen.
Jag slappnade av och slutade att darra, jag släppte försiktigt Caras hand och vände mitt tårdrönkta ansikte mot henne.
- Jo, det gjorde det, tack, sa jag leende.
Det kändes precis som vanligt inte halvt bra som det hade gjort efter Snapes dryck.
Jag log svagt mot dem och torkade ögonen.
- Tack, det var det värsta jag vart med om i hela mitt liv.
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kände att jag började bli desperat efter att få slut på allt, sa jag och ställde mig försiktigt upp och Dean höll sig nära mig.

Jag log lyckligt mot henne
"tack pappa" sa jag o han viftade bara otåligt med handen o jag ryckte på axlarna och kramade om Laura "du skulle bara våga. Får jag inte göra slut på det får inte du!" sa jG allvarligt och såg på henne "lova mig det"

Jag kramade om henne och log tacksamt och undvek hennes blick.
- Jag tänkte göra det, antar att det var meningen med förbannelsen, sa jag och slängde en blick på Voldemort och vände mig åter mot Cara.
- Ja, jag lovar de på hedersord, sa jag leende och kramade om henne.
- Förlåt för allt jag ställer till med, sa jag och såg ledsamt på dem.

"du får inte tänka så, jag blir jätte orolig då" sa jag och kramade om henne
"klart det var. En mindre fiende o oroa sig för, inte för att du är mycket till hot då" sa min far o ryckte på axlarna o bökade sen läsa en bok
"jag lovar dig det samma. Inga mer hemska tankar?" sa jag och log mot henne och skrattade sedan "du ställer aldrig till det, ja i all fall inte mer än nån annan av oss" sa jag vänligt