Sjunde året på Hogwarts

- Som du vill Cara, sa jag och upphörde med förtrålningen men slängde över dem en så att de inte kunde gå därifrån.
- Bra idé Laura, sa Yaxely och förstärkte den ytterligare och Dean och Draco släppte sin förtrållning.
- Va i helvette, sa Snape och stirrade hatiskt, när han inte kunde röra sig han vände sig sedna ilsket om till Cara och såg på henne.
- Jag litede på dig Cara, hur kunde du svika mig, sa han ilsket mot henne.
- Ja, vi kan lika görna sätta oss ner och se det hela, sa Yaxely och vi satte oss på marken och såg på dem båda.
De kunde inte röra på fötterna så nångång borde de börja prata med varandra.
Ginny förvandlade sig tillbaka och satte sig vid oss.

Jag såg hatisk på mina vänner men jag tänkte inte ge dem nöjet att verken se eller höra något. Jag slängde en förtrollning över oss och vi hamnade i ett rum som var svart utifrån och ljudisolerat och bara jag kunde ta bort det. Jag log elakt och såg sen på Severus och satte mig ner, kan jag ändå inte röra på mig behöver jag inte stå upp
"Sev...jag ville få dem att förstå vem du egentligen är...varför du gör det du gör...och att du inte är en ond människa" sa jag tyst och han såg fortfarande hatiskt på mig
"du hade fortfarande inte behövt berätta" sa han argt
"men snälla Severus förstår du inte? Vad skulle jag säga när du och Remus började bråka? Att det rörde sig om läxor?" sa jag och såg bedjande på honom
"du skulle inte sagt något" fräste han
"nej jag vet och jag ångrar det. Varför tror du jag mår som jag mår? Varför tror du jag berättade för sig att jag berättade? För att jag ville slås med dig?" sa jag tort och han visste inte vad han skulle säga utan han bara satte si ner
"jag menade inte att såra dig! Och du är ingen dålig människa tror ite det! Jag ville bara få dem att lita på dig och förstå vem du är" sa jag lätt och han satt fortfarande tyst "snälla Sev prata med mig" bad jag
"vad vill du att jag ska säga? Du kunde valt dem eller mig?" sa han tyst
"jag vill inte välja nån av er" sa jag sorgset "tror inte det! Och i så fall hade jag valt dig, jag står alltid vid din sida, jag är skyldig dig det" sa jag
"skyldig? Så är det därför du gör det här?" sa han tyst
"nej jag gör det för att jag är din vän och för att du är min familj. Det har alltid varit dig dom jag kunnat lite på, den jag kunnat vända mig till, du har alltid funnits där och stöttat mig. Jag bara önskar du kan förlåta mig" sa jag bedjande
"jag borde inte blivit arg på dig för att du berättade. De är ju ändå dina vänner och du litar på dem. Men jag litade på att du inte skulle säga något" sa han
"jag vet och jag borde inte sagt något så vill du inte se mig mer förstår jag det" sa jag och försökte låta neutral även om jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om jag förstört min vänskap med Sev
"det vet du att jag inte kan. Du het att jag älskar dig för mycket för att bara lämna dig" sa han och jag såg upp på honom och log lättat "jag förlåter dig, jag förstår varför du gjorde som du gjorde, men jag var rädd för att du skulle börja använde det mot mig som de gjorde och när dina vänner visste skulle de hjälpa dig och du vet att DDT var mitt fel att Lily dog och jag vill inte att folk ska veta det" sa han sorgset och jag försökte nå honom men Lauras och Yaxleys dumma förtrollning stoppade mig och jag såg sorgset på honom "Sev jag skulle aldrig göra som dem och den som ville försöka göra något sådant mot dig igen hade fått gå över min döda kropp för att kunna göra det!" sa jag bestämt och log sen tröstande "det var inte dit fel! Det var lika mycket Dumbledores, Sirius, Pettigrws och min fars så sluta anklaga dig själv! Du gjorde inget mot dem och du gjorde allt för att skydda henne och även James för att hon skulle vara lycklig" sa jag bestämt men vänligt
"tack, jag borde inte tvivlat på dig. Kan du förlåta mig?" sa han
"vad finns det att förlåta? Allt var mitt fel och så länge du förlåter mig är jag glad" sa jag och log lyckligt mot honom
"du vet at jag egentligen inte kan vara arg på dig. Nej nu ska vi bara komma ut här ifrån" sa han och jag nickade "ska vi lura dem?" frågade han roat
"det låter kul, då fick dem för att de satte fast oss" sa jag och Sev nickade och vi fick det att se ut som vi slagits och inte blivit sams, vi blöde från flera små sår och kläderna var trasiga och när jag lät förtrollningen falla så vi åter blev synliga och satt vi argt bort från varandra och blängde surt åt andra hållet

Jag såg surt på när de försvann och vi varken kunde höra eller se dem.
- Jaha vi får väll vänta och se, sa Yaxely och vi väntade och efter enevighet dök de upp igen.
De såg hemska ut kläderna var i trasor och de hade sår.
- Cara vad har hänt, skrek Draco förskräckt och gick fram till henne.
- Har ni slagits?, sa jag skräckslaget och ställde mig upp.
- Cara vad har hänt?, sa Ginny.

Jag såg surt på dem
"ni låste fast oss och hur glad tror ni han är på mig" sa jag surt och slängde en blick på Sev som såg hatiskt på mig och jag klamrade mig fast vid Draco
"varför låste ni fast dem? Tänk om Cara dött, han är utbildad mördare" sa Draco surt och tog bort förtrollningen och drog upp mig på fötter och granskade mig oroligt "de verkar inte vara något allvarligt, fast jag vet ju ite om du har några invärtes skador" sa han lite oroligt och Yaxley höjde staven
"du ska få betala för det här Snape" sa han argt och jag ställde mig oroligt ivägen
"stopp vi skojade bara med er. Vi ville jävlas med er för att ni låste fast oss" sa jag och Yaxley sänkte sakta staven och tog sen bort förtrollningen över Sev och jag kramade glatt om honom innan vi började skratta åt de andras förvirrade ansikten

Jag såg förvirrat på dem och förstod att de sedna hade skojat.
- Så ni är sams nu?, sa jag glatt och hoppades det skulle vara sant.
- Vi låste fast er för ert eget bästa, sa Yaxely en aningen surt och jag nickade.
- Ja annars skulle ni inte prata med varandra, sa jag och log lättat av att de var sams.
- Mitt jobb som fredsmäklare är slut, för denna gång, sa jag glatt och flinade åt dem.

Vi slutade skratta
"ja vi är sams" sa Severus och jag log "och du kan sluta leka fredsmäklare Laura. Jag ber om ursäkt om jag skrämde er" jag log glatt mot honom och Draco kom fram och kramade lyckligt om mig.
"men det kunde lika väl gått åt andra hållet de tänkte ni inte på! Vem av er hade velat berätta för min far om jag nu dött" sa jag och granskade dem allvarligt

- Yaxely, sa jag snabbt och log.
- Jasså, och varför jag?, ja undra vem som kastade förtrållningen först?, sa han och såg på mig.
- Ja, men jag trodde att de inte skulle göra nått, sen hade vi ju fri uppsikt över er innan du slängde förtrållningen över er, sa jag och såg på Cara och ryckte sedan på axlarna.
- Nej, jag hade väll fått berättat det, jag vill inte att någon annan ska få dö för det jag hade gjort, sa jag alvarligt och såg på henne.

Jag nickade allvarligt
"ni förstår att låsa fast mig och den jag nu är osams med kan gå åt båda hållen. Jag menar tänk om Sev inte hade förlåtit mg utan bestämt si för att döda mig eller bara råkat döda mig, då hade ni inte kunnat hjälpa mig eftersom vi försvann" sa jag och såg allvarligt på dem alla "ni hade tur och det hade egentligen inte spelat någon roll vems fel det var ni hade dött allihop" sa jag
"skräm dem inte nu Cara när all är löst" sa Sev vänligt
"jag vill bara få dem att förstå. Frukost?" sa jag glatt och gick snabbt mot slottet innan de han reagera och slog mig ner vid Gryffindorbordet och de andra såg skrämt på mig och jag gjorde ögonen blåa igen och åt glatt en smörgås och väntade på de andra

- Ja, jag förstår det nu, förlåt Cara, sa jag och slog skamset ner blicken, lika gjorde de andra.
Vi gick sedan till frukosten och satte oss vid Gryffindorbordet.
- Är allt bra nu?, sa jag leende till henne och tog mig en rostad macka och juice.

"det är ingen fara. Jag är glad att ni ville hjälpa oss men gör inte om det" sa jag bestämt. Sev rufsade om mitt hår och satte sig sen på rektorns plats och såg på eleverna som undvek hans blick och jag log glatt mot mina vänner "ja nu är jag jätte glad."
"snacka om humörsvägningar, hur står du ut med henne?" frågade Dean retsmat Draco
"jag kan ju fråga Laura det samma. Men det är inte så svårt jag älskar henne och sen är jag van. Får ja fixa dig nu så du inte ser ut som du slåts med lejon" skrattade han och läkte såren och lagade kläderna och torkade bort blodet o pussade mig i pannan och jag lutade mig mot honom "hur är det med er då? Jag ber om ursäkt för att jag var så dryg mot er och om Sev skrämde er" sa jag och log